Det har varit lite si och så med uppdateringar på den här bloggen, men så är ju livet numera, si och så. Upp och ner, upp och ner, riktigt jobbigt faktiskt. Fast något slags mönster tycker jag mig se, jag ska försöka förklara det här, mest för min egen skull. Inga inlägg känns speciellt vettiga att publicera på bloggen längre, handlar de om sorg så känns de för personliga och är det trams så känns de bara falska.
Men jag orkar inte bry mig om det, jag har viktigare och läskigare saker att oroa mig för än vad som känns rätt eller fel att publicera på en blogg.
Proffsen säger att det är bra att försöka sätta ord på hur man känner sig, eller hur man upplever/upplevt saker, så jag får väl lita på dom. Nuförtiden är det vanligt att de som på något sätt varit inblandade i katastrofer; anhöriga, vänner, polismän, brandmän, klasskamrater osv genomför en debriefing där man, ofta tillsammans med en terapeut, själv får berätta om det man upplevt. Det var det första vi fick göra när vi träffade vår kurator dagen efter att Linus dött. Vi berättade var och en vår version av händelsen, var vi var, hur vi fick veta, vem som ringde vem, hur vi kom hem och vad som hände sedan. Jag vet inte varför det var en så stor lättnad att få berätta och lyssna på de andras versioner, men det var det, och det är väl därför man har debriefingar kan jag tänka.
Den känslan var också skälet till att jag för två månader sedan satte mig ned och skrev ned min version av händelseförloppet. Kändes det bra att få prata om det så skulle det antagligen vara bra att skriva om det. Och det var det också. Sedan kan man alltid diskutera om det är vettigt att publicera sina innersta tankar på internet, men som sagt jag skiter i det tillsvidare.
Så nu tänkte jag beskriva hur jag uppfattar min situation idag, hur sorgen ser ut två månader efter det att den plötsligt dök upp den där morgonen i januari.
Det stämmer rätt bra det många har skrivit i kommentarerna att det är som en berg och dalbana, fast ändå inte riktigt. För mig går det snarare ganska långsamt nedåt och sedan väldigt snabbt upp, för att sakta gå utför igen. Som en sågtandkurva ungefär. Nedförsbacken är inte så brant som den var tidigare, det kan ta ett par dagar att nå nivån där det helt enkelt inte går att stå ut längre, och det är då jag måste göra något för att ta mig därifrån. I början visste jag inte vad jag skulle ta mig till och ångesten blev bara starkare och starkare, men nu har jag några knep som funkar, åtminstone ibland.
Det bästa är att prata med Hillevi eller Louise, den ena är kurator och den andra terapeut. Jag vet inte vad skillnaden är, men någon slags teoretisk skillnad är det säkert. Båda är väldigt bra, och båda får upp mig ur mörkret efter bara en timmes samtal. Varför vet jag inte, men det funkar. Utan de där samtalen skulle ingenting fungera, det är helt säkert.
Nu träffar jag ju bara Louise eller Hillevi en timme i veckan, så för det mesta måste jag försöka kravla mig upp alldeles själv. I onsdags var jag väldigt långt nere i mörkret och bestämde mig för att åka till minneslunden sent på kvällen, det var det enda jag kunde komma på. Det var första gången jag var där sedan begravningen och det var väldigt, väldigt jobbigt. Att behöva åka dit för att Linus är död är så jävla vidrigt, men även det kändes bra efteråt och jag la till det i arsenalen av pick-me-up aktiviteter.
Och idag läste jag för första gången det elever, lärare och föräldrar i Skolhagenskolan hade skrivit i minnesboken, vilket naturligtvis också var förfärligt jobbigt, men även det lättade lite på pressen och tog mig upp till en rimlig nivå igen.
Så om allt stämmer så ska måndag vara en ok dag, vilket passar bra eftersom jag ska jobba. Och kanske träna. Kanske. Vilket i ärlighetens namn betyder "förmodligen inte", men jag har som ni ser åtminstone börjat tänka på det.
Ja, ungefär så där ser det ut just nu. Ni som vet, känner ni igen er? Och har ni egna knep för att skingra mörkret för ett litet tag så får ni mer än gärna berätta om dom.
🤎🧸🍂
2 år sedan
22 kommentarer:
Jag har ingen erfarenhet av det slag som jag tror att du efterfrågar. Sörjandet av två föräldrar är inte samma sak som sorgen efter ett barn.
Men jag tror att varje sorg är sin egen, varje sörjande har sin väg att gå. Det som känns rätt är rätt och det som känns fel är det förmodligen.
Skickar dig en stor kram att ha i reserv i morgon och önskar dig lycka till även på träningen, den ÄR bra för dig and you know it!
jag är så imponerad över hur du och din familj hanterar sorgen, och jag är glad över att ni har så bra hjälp. jag minns ärligt talat inte vad jag gjorde när det var som mörkast när jag förlorade min syster för åtta år sedan, jag vet bara att jag förträngde sorgen allt vad jag orkade och det påverkar mig fortfarande. men tack vare din familjs bloggar har jag äntligen börjat skriva om min syster och det känns ganska bra. så tack!
En stor tröst och tillflyktsplats i min tillvaro har varit och är kyrkogården. Där är jag nära (och ensam med min saknad) mina nära som lämnat mig/oss som är kvar här. Där kan jag sitta och bara-vara tills jag plötsligt inser att det gått en lång, lång stund.
Att jag dessutom (efter långt och moget övervägande) bokat en tid för att göra en tatuering ingår också i min personliga sorgeprocess. En tribut, en tillägnan till min bror.
Stora kramen till dig.
Har tyvärr inga goda råd att ge dig, men vi finna här ute, nånstans i cybervärlden, och vi läser det du skriver, oavsett hur privat eller falskt eller dravligt (värmländska) det är :O)
Tror precis som du skriver att det är bra att sätta ord på känslorna...
Kram på dig, och ha en underbar dag på jobbet!
Träningen då? Nja den hade nog jag hoppat över... Pillargontantslatmasken lever än :O)
Knep: Allt som känns jobbigt är bra.
Allt som har med Linus att göra.
Som du gjorde. Minnesboken och besöka graven. med vetskap om att det kommer att gå över. Bli bättre.
Kommunicera. Med andra. Prata med dom omkring dig. En bra sak kan vara att om ett par månader hitta ngn i din situation.
Jag har inte heller varit i närheten av det ni går igenom, även om jag förlorade min mamma som fyraåring så är ju det en annan typ av sorgearbete. Önskar dock att jag också fått hjälp att prata om det som liten. Då i början på 80-talet var det nog inte lika vanligt...
Men saker jag brukar göra om jag känner mig nere är att träna riktigt stenhårt, gå promenader och filosofera, prata med vänner som är bra lyssnare och lyssna på någon bra musik.
Hej
Jag har följt din blogg sen eran hemska katastrof...och ja, jag känner igen mej i allt du skriver. Vi förlorade vår son Eric i en trafikolycka september 2007.
Det värmer i mitt hjärta att ni fick hjälp från första dagen genom Hillevi, oss skjutsade de hem till ett tomt hus. I total kaos försökte vi andas, idag förstår jag inte att vi lyckades.
Jag fick ganska tidigt tipset av en vän att jag skulle skriva ner mina tankar och det har jag gjort nästan varje dag. Efter tre månader så läste jag den första boken som handlar om att mista sitt barn...Vilken lättnad! Jag kände igen mej i allt i den boken.
Det som har varit min livlina är att få träffa andra föräldrar som också mist barn. Genom dessa träffar har jag blivit bekräftad att mina känslor är helt normala i ett helt onormalt liv.
Jag har "levt" med det mottot att vara i känslan, hur jävlig den än är.
Något jag också "lärt" mej är att vi är väldigt lika i vår sorg men ändå enormt olika. Varje sorg är som vårat fingeravtryck och den kommer nästan aldrig samtidigt i en familj. För det första åker man en berg och dalbana men inte i samma som resten av familjen.
Min make och jag kan se idag att vi var lika det första sex månaderna, sen har vi varit väldigt olika i att hantera saknaden, längtan och den svarta sorgen. Det är något som jag vill säga till dej och din fru.
Det finns inget rätt eller fel i att sörja sitt älskade barn....Det är fruktansvärt svårt bara!
Många varma kramar till dej och din familj...HELA din familj!!
Mamma Cine
För min del hjälper handarbete, främst stickning. Det finns en ro och meditativ kvalitet med att se ett mönster växa fram och veta att jag skapar något beständigt med mina händer.
En varm kram
Anna
Både när min syster tog livet av sig och när min far senare dog i cancer var minneslunden min tillflykt. Jag var där jämt. Grät och bara satt på en bänk. Det kändes som om andra inte orkade prata med mig om det efter ett tag och då var det ett bra ställe att gå till. Det var ok att vara ledsen där. Gå i skogen är också ett bra sätt att tömma hjärnan för mig. Jag går och går och går.
Vi hittar alla våra sätt.
Stor kram.
Jag har ingen egen erfarenhet av det som du har fått gå igenom. Det närmaste är en av mina väninnor som har mist en son för fyra år sen o en som har en liten kille med hjärntumör. Det jag ser är att dom har en distans nu till det som har hänt. Mer vet jag inte. Svårt! Kram
Visst känner jag igen mig. Det enda "råd" eller kommentar som poppar upp i huvudet är att inte kämpa emot, vare sig mot det mörka eller det ljusa. Vissa dagar är skit, låt dem vara det. Vissa dagar är lättare, ta emot dem som pauser.
Jag känner igen det du säger om att det känns falskt att prata om lättsamheter (=allt som inte har med det mörka att göra). Kanske beror det på att man ställer tingen mot varandra, och inget kan ju mäta sig med det hemska - i betydelse.
Processen att ta sig upp till någon form av normaliserat liv tar tid, och den är inte en rakt uppåt-lutad kurva. Den tar sina egna vägar. Varje dag är ett steg dit, oavsett tung eller ljus. Och varje dag bidrar, på sitt sätt. Strunta i att det känns konstigt att skriva om annat, det kommer att kännas bättre med tiden - du behöver nog bara träning.
Kramar till dig och din familj!
Hoppas att du tar dig igenom din första dag på jobbet galant plus alla andra du har framför dig (fram till pensionen vilket jag gissar på är många kvar:/).
Just nu skulle jag vilja ha bra tips i bakfikan. Inte nog med att jag inte har känner jag ännu en gång att du är stark som dyker upp och ner i din sorg som är så mycket svartare medan jag har tillåtit mig själv att köra en förträngningsmetod och låtsas som att inget har hänt och det ger mig dåligt samvete.
Mitt rationella jag vet att det "bästa" är att inte blunda inför problem.
Jag skickar här en varm kram till dig och familjen.
PS: Det där med träningen är BRA, det stärker kropp och själ!
Det som har hjälpt mig att hantera sorg och frustration har varit att vara ute i skogen, springa, gå (och skuggboxas ibland) allt efter humör. Läsa böcker - sådana som känns angelägna. Prata med nära vänner - prata, prata, prata. Släppa fram gråten, när den kommer. Mindre bra idéer är - mycket godis, och vin - tas till i nödfall.
Annette
Jag har många olika sätt för olika situationer.
Den största pusselbiten var att fatta att jag under de här omständigheterna behöver gråta i princip varje dag. Jag som aldrig grät förr. Jag bet ihop och smällde i dörrar. Skulle jag fortsatt med det skulle vi inte haft en hel dörr eller lucka i huset... I dag gråter jag av saknad, frustration, trötthet. Jag behöver det. Annars blir det ett gigantisk skavsår i själen.
Kyrkogården, naturen, musiken, diverse prylar från ett liv ihop, texter, kan utlösa gråten som behöver gråtas.
Att tillfredsställa sinnena, eller för den delen reta sinnena, är en nästan säker pick me up. Kroppskontakt, massage, att motionera tills man är som en urkramad trasa. Enkla njutningar som en kopp varm kryddig choklad i soffhörnet, eller att vända ansiktet mot vårsolen vid en södervägg, kan räcka.
Ibland behöver jag dras med i nån social samvaro trots att det just då tar emot. Det kan vara bättre att göra saker än att prata; baka bullar, slipa ett bord.
Ibland är det pratet jag behöver; titta på foton etc och påminnas de goda stunderna ihop.
Ofta är humorn räddningen. Dagar när orken tryter sätter vi oss gärna framför såna där tv-serier man inte behöver tänka till. Scrubs, 2 1/2 män och Simpsons ännu en dag, ännu en kväll oräknerliga gånger. Det är skönt att försjunka i en kravlös tillvaro, det är svårt att vara förtvivlad medan man garvar läppen av sig åt Homer. Ofta ofta samlar vi styrka eller återhämtar oss just så.
- Kan vi ta itu med disken snart?
- Fan... ja, ja, jag ska bara kolla på ett Simpsons först.
Ibland slänger jag mig in i något projekt eller en debatt och njuter av att uppslukas av det, skjuta undan sorgen en stund och låta något annat inta tankarna. Det gäller bara att komma ihåg att uthålligheten inte är som förr, och att tårna kan vara ömtåligare.
Sen vill jag också påminna om att vreden faktiskt ger energi. Ut i skogen och vråla ut frustrationen över livets orättvisa, rensa ut lite gammalt porslin och släng det i garageväggen medan du svär över alla dagar som gått förlorade. Vreden är nyttigare än passivt grubbel och bottenlös förtvivlan.
Och så skriver jag. Mycket hamnar i bloggen - men det känsligaste publicerar jag aldrig. Att sätta ord på känslorna är förlösande i sig.
Det jag lärt mig är att vi människor har en inbyggd förmåga att överleva och så småningom finna mening och livslust igen, även efter extremt svåra förluster, som att mista ett barn.
Men det första året var den djupaste förtvivlan den starkaste känslan, konstigt vore det annars.
Jag lever inte med min dotters pappa, kom hem till ett tomt hus efter jobbet ( tack för att ni fanns där, mina katter!)
Plötsligt en dag kom ljuset in i mitt liv igen; kunde känna en gnutta glädje och se fram emot att träffa människor.
Sedan dess har jag lärt mig att leva med sorgen och saknaden, livet är inte detsamma men jag är ändå samma person som innan katasrofen skedde. Starkare och tryggare i mig själv, samtidigt. Om man klarar att överleva det värsta och " komma igen" så måste man vara en stark person!
Jag kommer att hälsa på i Kyrkbyn över påsken och skall lägga en blomma på kyrkogården till Linus.
Kram till hela er fina familj
Annika
Jag känner igen bergodalbane-liknelsen, även om min var mer tvära dyk neråt och långsam väg uppåt. Man måste hitta sina egna knep för att nå uppåt igen och vara beredd på att det kommer ta tid. Och låta det ta tid. För mig var räddningen skrattet. Det förlösande asgarvet åt något riktigt torrt och barnsligt som nån sa eller gjorde. Eller en kopp kaffe i solen, en bra bok i några minuter - låta fantasin försvinna iväg någon annanstans...bara för ett tag.
Det låter som du hittat dina ventiler. Gör det som känns rätt för dig. Något annat råd kan jag nog inte ge dig.
Kram,
C
Du själv och dina fina bloggvänner har redan nämnt så många bra ideér och tips, så jag sänder Dig, Ia, Malin och Linda massor med Kärlek och Styrka!
Görel
Tack för alla snälla kommentarer och tips, de är guld värda. Om inte annat för att få höra att man inte håller på att bli galen...
Känner också igen mig väldigt mycket i det karibien skriver. Fungerar nog på samma sätt på nåt vis.
Kram på er!
Det är vi som ska tacka dig Martin för att du orkar att dela med dig av dina tankar och upplevelser!
Du hjälper oss andra på många sätt och vis, bara genom att vara den du är, HELT UNDERBAR!
Du håller definitivt inte på att bli galen...
Innan hade jag inte heller en aning om att sorg var så mycket mer än förtvivlan och gråt. Det hjälper att veta att det är normalt att minnet är åt helvete, att uthålligheten, koncentrationsförmågan etc är påverkad. Att man behöver mer återhämtning och pick me ups än förut.
Jag har en jättebra arbetsplats, och förstående eller åtminstone hyfsat hänsynsfulla kollegor. Men många många gånger har jag fått påminna om att jag faktiskt inte är som förut.
Be om, kräv, det utrymme du behöver också.
Kram
/k
Du blir inte galen, fast det stundtals känns så..
För mig var hundarna av stor betydelse! Ut och promenra i rask, rask takt bara gick och grät.
Skrivandet har hjälpt mig otroligt mycket, jag har skrivit sen dag 1 i mitt nya liv.
Träffa andra föräldrar som mist har betytt MASSOR!
Gråta, skratta, träffa Matias kompisar - mycket viktigt för mig.
Skickar massor med tankar och tillåt dig att befinna dig i känslan, här och just nu.
Kram Tuija
Martin
Om din sågtandskurva har en långsam nedgång i hur du mår kanske du kan dra nytta av det. När du känner igen symptomen att nu bötjar en ny nedgång kanske du kan dra igång dina "pick-me ups" lite tidigare. På så sätt kanske du inte behöver sjunka så djupt i dalarna.
Kram till er allihop.
Farfar
Skicka en kommentar