Dom, dom, dom

I min iver att vara perfekt (snart där!) letade jag vidare kring den ytterst intressanta frågeställningen (noll kommentarer på det inlägget för övrigt...) om det heter de, dem eller dom. Och hittade det här på pickyourpoison:

De är ett pronomen i tredje person plural, grundform.

De såg mig.
Talspråk: Dom såg mig (mej).

Det vill säga, de fungerar som subjekt i meningen; det är de som gör något i meningen, som agerar i meningen.

Dem är ett pronomen i tredje person plural, objektsform.

Jag såg dem.
Talspråk: Jag såg dom.

Det vill säga, dem fungerar som objekt i meningen; det är dem som utsätts för subjektets agerande, dem är passivt i meningen.

Alltså: Jag såg dem och de såg mig.
Inte: Jag såg dem och dem såg mig.
Inte: Jag såg de och de såg mig.
Möjligen (endast talspråk): Jag såg dom och dom såg mig.

Dom är alltså endast talspråk (även om en del använder det även i skrift), och kan användas istället för både de och dem. Är man osäker kan man alltså ta det säkra före det osäkra och använda (dock helst inte i skrift) det talspråkliga dom, visserligen på bekostnad av stil men åtminstone hyfsat grammatiskt korrekt.

Så långt riktigt pedagogiskt beskrivet. Men så kommer den obligatoriska pekpinnen, den som betyder "bara för att du fattade det här ska du inte tro att du är smart":

Men snälla. Försök iallafall inse att det är en skillnad mellan subjektet och objektet i en mening, och anpassa pronomina därefter.

Och jag läser: Men snälla. Försök iallafall inse att det är en skillnad mellan حركة التحرير الوطني الفلسطيني حركة المقاومة الاسلامية ﴾يَنْتَزع (يستولي بالقوة على شيء، يكتسب .

Men! Kontentan är ju att man kan skriva dom jämt, och slippa alla problem! Och det var väl skönt att höra? "Visserligen på bekostnad av stil", men jag bjuder på det. Stil är ändå inte riktigt min stil. *fiffigt fniss*