Picture Overload

Kanske borde jag ha lite dåligt samvete för att jag uppdaterar bloggen så sällan, men är inte livet lite för kort för det? För att ha dåligt samvete alltså?

Dessutom skulle ju det betyda att jag på allvar tror att en massa människor sitter framför datorn och inte har något annat för sig än att vänta på ett nytt inlägg i den här bloggen, och det skulle ju faktiskt betyda att jag är dum i huvudet på riktigt, och det är livet definitivt för kort för. Att vara dum i huvudet alltså.

Men eftersom jag lik förbannat ändå har lite dåligt samvete, och därmed faktiskt är lite dum i huvudet (fast bara lite grann, sådär charmigt dum i huvudet) så kompenserar jag det med att lägga upp världens längsta inlägg, med sjukt för många bilder, och med en så ogenerad reklam för två restauranger i Stockholm att det till slut nästan blir komiskt.

Men så går det när man klagar på min uppdateringsfrekvens, så nu är det bara att tiga och läsa.

Först vill jag göra några tillkännagivanden:

1. Jag har nu gjort Crema Catalana två gånger och misslyckats båda gångerna fast på olika sätt, så nu skiter jag i den efterrätten. Jag tar således tillbaka allt positivt jag sagt om den här maträtten och påstår istället att den helt enkelt kan dra åt helvete.

2. Enotecas uteservering öppnar vilken dag som helst! Jag har för avsikt att kedja fast mig vid den och dricka Barbera d'Alba och äta parmesanost hela sommaren. Kom gärna förbi och säg hej.

3. Insamlingen till Kennet Cup/Cancerfonden går som tåget. Roberto Vacchi är grymt aktiv och har rena lekstugan med oss övriga insamlingsgeneraler. Vacchi står säkert för 80% av det som samlats in hittills, och inte för att det är någon intern tävling eller så (jo det är det) utan en gemensam ansträngning så vill jag ändå ha lite credd för några av bidragen:

Linda: Sveriges yngsta tant och min blivande korvkompis. Fint bidrag till insamlingen och en ännu finare bifogad bild från när hon stuvade makaroner, men hon kanske är bra på en massa andra grejer.

Freddelito: Min svåger i Halmstad. Fredde är förutom prostator intresserad av bebisar, superettanfotboll och håriga fruntimmer.

Ulf Reidarman: Kollega, och en generös sådan. Han bräckte till och med mitt eget bidrag till insamlingen. Bra jobbat Uffe, glöm nu bara inte att hetsa resten av gänget på kontoret. Spela på känslor, få de att må lite dåligt och försök locka fram det där dåliga samvetet som de innerst inne går och bär på. Lycka till!

Tack till dessa tre hjältar, och naturligtvis till alla övriga bidragsgivare.

Bilder var det ja. I massor. Här är en sammanfattning av mitt liv det senaste året:


Wordfeud är kul, speciellt om man spelar mot Wayne Nilsson. Så här gör man:
1. Börja med att lägga ett ord som ger exakt 100 poäng. Håna därefter motståndaren i chatten.



2. Vänta in motståndarens drag och lägg sedan nästa ord på 100 poäng. Gapskratta i chatten.



Wayne Nilsson, Linda, Crampmagazine och Kemimannen kommer jag förövrigt att träffa på Korvafton 2012 snart, och det ser jag mycket fram emot. Inbjudningskortet nedan har jag gjort alldeles själv och jag är mycket stolt, även om datumet blev lite fel. Men det var Wayne Nilssons fel. Alltid denne Wayne Nilsson.



Rest runt i världen har jag gjort också, till Gotland till exempel. Där var det en massa farbröder som åkte motorcykel.



Det är inte jag på den där manliga bilden ovanför tyvärr, utan jag såg ut så här istället:



Det är nämligen viktigt att synas när man är publik på Gotland Grand National, man kan annars lätt bli överkörd, alternativt misstagen för en älg och skjuten i huvudet av en smålullig gotländsk jägare när man traskar runt där i skogen.



Synts har jag gjort i andra sammanhang också. Här ovan gör jag till exempel storstilad debut i Expressen efter att ha vunnit en mustaschtävling.



Och vinner man mustaschtävlingar så får man åka till Bologna med Kennet Andersson, men allt det där vet ju ni redan.



Kennet i all ära, men bäst med Italien är som alltid maten. Allt det där hade jag med mig hem och allt det där är tyvärr slut nu, men i sommar åker jag dit och fyller på igen.

Och så har jag varit i Lissabon med Farfar, och bland annat råkat på den här båten.



Lattjo namn på en båt kan man tycka, och namnet funkar väl sådär i svenska farvatten.



I Lissabon dricker man portvin, och ni som har följt med i portvinsskolan ser nu att de tre främsta glasen innehåller Tawny Port och de tre bortersta Vintage Port. För det ser man ju på färgen, remember?



Jag har inte bara druckit portvin, jag har druckit öl också. Här är mitt första möte med Anders Dubbel-IPA, på Öl och Whiskymässan förra året. Mitt förhållande med Anders har sedan dess fördjupats, och jag tror och hoppas att det är han och jag nu, för resten av livet.



Jag har inte bara druckit portvin och öl, jag har druckit whisky också. Med mina twitterkompisar Emfilus och ak_andersson. Väldigt, väldigt trevligt var det på den där provningen även om själva provningsresultatet var sådär. Men det har vi lovat varandra att prata tyst om.



Jag har inte bara druckit portvin, öl och whisky, jag har druckit vin också. Det här vinet var utan tvekan det bästa jag drack förra året. Chateau Climens är den mest prisvärda Sauternes som finns, trots att den idag kostar nästan 1.000 kr flaskan. Då fattar ni.


I år gjorde min prostata entré på bloggen, till allmän förtjusning. Men jag har trots det ännu inte sett till något bidrag från signaturen XXX, men så håller ju insamlingen på ända fram till 2 juni. Här kan ni förresten se fler konstverk av mannen som skapar glada prostator och fina bloggheaders. Något för Kemimannen kanske? Har ni sett hans header?



Tidsfördriv nummer ett den senaste tiden har varit boxen till höger som jag uppmanar alla att köpa. The Wire är grymt bra. Det tar kanske några avsnitt att komma in i den men sedan är du fast. Generation Kill var faktiskt bara sådär, så den kan du strunta i. Nästa DVD-projekt är Sopranos, jag är nämligen den ende svensk som ännu inte sett ett endaste avsnitt av den serien.



Förra året föddes förövrigt de fem sötaste kattungarna någonsin, i ett hus inte långt från mitt. Nu har alla fem skaffat eget och flyttat hemifrån men de är säkert lika gulliga fortfarande.



Restaurang D.O.C har varit en central del av i mitt liv den senaste tiden. Där har jag gått från simpel praktikant till ärrad och rutinerad ammiskreatör och körvelplockare på bara ett halvår, och hade jag hoppat på det där tåget i tid så vete fan hur många Michelinstjärnor jag hade samlat på mig vid det här laget.



Ja ni ser ju själva. Perfektionen.



Jag har också blivit med sifon! Det måste man bli om man ska göra parmesankrämer med pancetta, olivolja, svartpeppar, gräslök och parmesansmul.



Andra oumbärliga attiraljer är ett förkläde med attityd, och en skräckinjagande kockkniv. Utan sådana är man tämligen rökt om man vill skapa grissidor som den här.



Ja, det är jag som har gjort det där. You're welcome. Notera speciellt steklöken med senapsfrön á la Årets Kock 2009 nere till vänster, och de små svarta prickarna på purén uppe till höger som är brynt smör i pulverform. Kreativt, banbrytande, utsökt och givetvis snott från D.O.C.

Och kolla här då! Årets lägg! Vit sparris kokt i vatten, salt, socker, citron och smör, och så hollandaise till det. Till och med vattenavkoket var gott. Recept från D.O.C såklart, och onlinecoachning från World on a Platter, men lägget är mitt! Har ni sett ett sådant konstnärligt upplägg någon gång? Har ni det?



Nytt för i år på D.O.C (utöver meny, inredning, namn osv) är smöret. Inte för att det var något fel på det de hade förut, ett ljuvligt vitlökssmör och en mild fin olivvariant, men det här är ännu bättre. Uppe till höger ett smör rullat i purjolöksaska och till vänster ett tryffelsmör smaksatt med schalottenlöksvinäger.



För att göra tryffelsmör smaksatt med schalottenlöksvinäger behöver man inte helt överraskande en flaska schalottenlöksvinäger, som jag till slut hittade i en välsorterad ICA-butik.



Men när kockarna på D.O.C började förklara hur man sedan skulle gå tillväga för att tillverka själva smöret så gav jag upp. Tro det eller ej, men det finns gränser även för min kompetens och jag får begränsa mitt intag av tryffelsmör till de gånger jag äter middag där, vilket av ekonomiska skäl inte är sådär jätteofta tyvärr.



Så här ser det ut där jag praktiserar. Osttallrikar, lilla modellen, på väg ut i matsalen, och nedan ett helt gäng med pilgrimsmusslor, fänkål och forellrom. Ser ni den där svarta grejen som står lutad mot blåmögelosten på bilden ovan? Det är ett fikon kokt i något hemligt och det är jag som har placerat den så där perfekt som det krävs av restauranger på den här nivån.



Slutligen, D.O.C's paradrätt. Pilgrimsmussla på tryffelpasta. Rätten har alltid funnits på D.O.C och kommer alltid att finnas. Har man varit på D.O.C och inte ätit pil-makaron så har man inte varit på D.O.C. Det kan låta hårt, men det är så det är på Östermalm.



Trött på allt snack om mat? Det är inte min familj. Kolla bara hur uppmärksamt de lyssnar när jag berättar om mina senaste bravader på restaurangen.



Och tycker ni er inte ha råd att äta på restauranger i lyxsegmentet, så besök D.O.C's bakficka Enoteca. Gör det. Ni missar faktiskt något annars. Samma kockar, samma kök, samma kärlek till matlagning, råvaror, vin och service. Men med priser som definitvt passar alla.



Och bokar ni bord via internetbokningen på Enotecas hemsida så får ni 50% rabatt på hela menyn på måndagar, tisdagar och lördagar ända fram till 29 maj. Vilket i praktiken innebär att de står och ger bort maten. Måste vara den bästa dealen i stan just nu.

Ja, jag är partisk. Jag praktiserar där och ägarna är mina vänner. Men jag lovar på heder och samvete att jag tycker att både D.O.C och Enoteca är så bra som jag påstår att de är, och med det är det här inlägget äntligen slut och jag överlämnar er åt Valborg, och hoppas att den blir lika trevlig som min kommer att bli.