Picture Overload

Kanske borde jag ha lite dåligt samvete för att jag uppdaterar bloggen så sällan, men är inte livet lite för kort för det? För att ha dåligt samvete alltså?

Dessutom skulle ju det betyda att jag på allvar tror att en massa människor sitter framför datorn och inte har något annat för sig än att vänta på ett nytt inlägg i den här bloggen, och det skulle ju faktiskt betyda att jag är dum i huvudet på riktigt, och det är livet definitivt för kort för. Att vara dum i huvudet alltså.

Men eftersom jag lik förbannat ändå har lite dåligt samvete, och därmed faktiskt är lite dum i huvudet (fast bara lite grann, sådär charmigt dum i huvudet) så kompenserar jag det med att lägga upp världens längsta inlägg, med sjukt för många bilder, och med en så ogenerad reklam för två restauranger i Stockholm att det till slut nästan blir komiskt.

Men så går det när man klagar på min uppdateringsfrekvens, så nu är det bara att tiga och läsa.

Först vill jag göra några tillkännagivanden:

1. Jag har nu gjort Crema Catalana två gånger och misslyckats båda gångerna fast på olika sätt, så nu skiter jag i den efterrätten. Jag tar således tillbaka allt positivt jag sagt om den här maträtten och påstår istället att den helt enkelt kan dra åt helvete.

2. Enotecas uteservering öppnar vilken dag som helst! Jag har för avsikt att kedja fast mig vid den och dricka Barbera d'Alba och äta parmesanost hela sommaren. Kom gärna förbi och säg hej.

3. Insamlingen till Kennet Cup/Cancerfonden går som tåget. Roberto Vacchi är grymt aktiv och har rena lekstugan med oss övriga insamlingsgeneraler. Vacchi står säkert för 80% av det som samlats in hittills, och inte för att det är någon intern tävling eller så (jo det är det) utan en gemensam ansträngning så vill jag ändå ha lite credd för några av bidragen:

Linda: Sveriges yngsta tant och min blivande korvkompis. Fint bidrag till insamlingen och en ännu finare bifogad bild från när hon stuvade makaroner, men hon kanske är bra på en massa andra grejer.

Freddelito: Min svåger i Halmstad. Fredde är förutom prostator intresserad av bebisar, superettanfotboll och håriga fruntimmer.

Ulf Reidarman: Kollega, och en generös sådan. Han bräckte till och med mitt eget bidrag till insamlingen. Bra jobbat Uffe, glöm nu bara inte att hetsa resten av gänget på kontoret. Spela på känslor, få de att må lite dåligt och försök locka fram det där dåliga samvetet som de innerst inne går och bär på. Lycka till!

Tack till dessa tre hjältar, och naturligtvis till alla övriga bidragsgivare.

Bilder var det ja. I massor. Här är en sammanfattning av mitt liv det senaste året:


Wordfeud är kul, speciellt om man spelar mot Wayne Nilsson. Så här gör man:
1. Börja med att lägga ett ord som ger exakt 100 poäng. Håna därefter motståndaren i chatten.



2. Vänta in motståndarens drag och lägg sedan nästa ord på 100 poäng. Gapskratta i chatten.



Wayne Nilsson, Linda, Crampmagazine och Kemimannen kommer jag förövrigt att träffa på Korvafton 2012 snart, och det ser jag mycket fram emot. Inbjudningskortet nedan har jag gjort alldeles själv och jag är mycket stolt, även om datumet blev lite fel. Men det var Wayne Nilssons fel. Alltid denne Wayne Nilsson.



Rest runt i världen har jag gjort också, till Gotland till exempel. Där var det en massa farbröder som åkte motorcykel.



Det är inte jag på den där manliga bilden ovanför tyvärr, utan jag såg ut så här istället:



Det är nämligen viktigt att synas när man är publik på Gotland Grand National, man kan annars lätt bli överkörd, alternativt misstagen för en älg och skjuten i huvudet av en smålullig gotländsk jägare när man traskar runt där i skogen.



Synts har jag gjort i andra sammanhang också. Här ovan gör jag till exempel storstilad debut i Expressen efter att ha vunnit en mustaschtävling.



Och vinner man mustaschtävlingar så får man åka till Bologna med Kennet Andersson, men allt det där vet ju ni redan.



Kennet i all ära, men bäst med Italien är som alltid maten. Allt det där hade jag med mig hem och allt det där är tyvärr slut nu, men i sommar åker jag dit och fyller på igen.

Och så har jag varit i Lissabon med Farfar, och bland annat råkat på den här båten.



Lattjo namn på en båt kan man tycka, och namnet funkar väl sådär i svenska farvatten.



I Lissabon dricker man portvin, och ni som har följt med i portvinsskolan ser nu att de tre främsta glasen innehåller Tawny Port och de tre bortersta Vintage Port. För det ser man ju på färgen, remember?



Jag har inte bara druckit portvin, jag har druckit öl också. Här är mitt första möte med Anders Dubbel-IPA, på Öl och Whiskymässan förra året. Mitt förhållande med Anders har sedan dess fördjupats, och jag tror och hoppas att det är han och jag nu, för resten av livet.



Jag har inte bara druckit portvin och öl, jag har druckit whisky också. Med mina twitterkompisar Emfilus och ak_andersson. Väldigt, väldigt trevligt var det på den där provningen även om själva provningsresultatet var sådär. Men det har vi lovat varandra att prata tyst om.



Jag har inte bara druckit portvin, öl och whisky, jag har druckit vin också. Det här vinet var utan tvekan det bästa jag drack förra året. Chateau Climens är den mest prisvärda Sauternes som finns, trots att den idag kostar nästan 1.000 kr flaskan. Då fattar ni.


I år gjorde min prostata entré på bloggen, till allmän förtjusning. Men jag har trots det ännu inte sett till något bidrag från signaturen XXX, men så håller ju insamlingen på ända fram till 2 juni. Här kan ni förresten se fler konstverk av mannen som skapar glada prostator och fina bloggheaders. Något för Kemimannen kanske? Har ni sett hans header?



Tidsfördriv nummer ett den senaste tiden har varit boxen till höger som jag uppmanar alla att köpa. The Wire är grymt bra. Det tar kanske några avsnitt att komma in i den men sedan är du fast. Generation Kill var faktiskt bara sådär, så den kan du strunta i. Nästa DVD-projekt är Sopranos, jag är nämligen den ende svensk som ännu inte sett ett endaste avsnitt av den serien.



Förra året föddes förövrigt de fem sötaste kattungarna någonsin, i ett hus inte långt från mitt. Nu har alla fem skaffat eget och flyttat hemifrån men de är säkert lika gulliga fortfarande.



Restaurang D.O.C har varit en central del av i mitt liv den senaste tiden. Där har jag gått från simpel praktikant till ärrad och rutinerad ammiskreatör och körvelplockare på bara ett halvår, och hade jag hoppat på det där tåget i tid så vete fan hur många Michelinstjärnor jag hade samlat på mig vid det här laget.



Ja ni ser ju själva. Perfektionen.



Jag har också blivit med sifon! Det måste man bli om man ska göra parmesankrämer med pancetta, olivolja, svartpeppar, gräslök och parmesansmul.



Andra oumbärliga attiraljer är ett förkläde med attityd, och en skräckinjagande kockkniv. Utan sådana är man tämligen rökt om man vill skapa grissidor som den här.



Ja, det är jag som har gjort det där. You're welcome. Notera speciellt steklöken med senapsfrön á la Årets Kock 2009 nere till vänster, och de små svarta prickarna på purén uppe till höger som är brynt smör i pulverform. Kreativt, banbrytande, utsökt och givetvis snott från D.O.C.

Och kolla här då! Årets lägg! Vit sparris kokt i vatten, salt, socker, citron och smör, och så hollandaise till det. Till och med vattenavkoket var gott. Recept från D.O.C såklart, och onlinecoachning från World on a Platter, men lägget är mitt! Har ni sett ett sådant konstnärligt upplägg någon gång? Har ni det?



Nytt för i år på D.O.C (utöver meny, inredning, namn osv) är smöret. Inte för att det var något fel på det de hade förut, ett ljuvligt vitlökssmör och en mild fin olivvariant, men det här är ännu bättre. Uppe till höger ett smör rullat i purjolöksaska och till vänster ett tryffelsmör smaksatt med schalottenlöksvinäger.



För att göra tryffelsmör smaksatt med schalottenlöksvinäger behöver man inte helt överraskande en flaska schalottenlöksvinäger, som jag till slut hittade i en välsorterad ICA-butik.



Men när kockarna på D.O.C började förklara hur man sedan skulle gå tillväga för att tillverka själva smöret så gav jag upp. Tro det eller ej, men det finns gränser även för min kompetens och jag får begränsa mitt intag av tryffelsmör till de gånger jag äter middag där, vilket av ekonomiska skäl inte är sådär jätteofta tyvärr.



Så här ser det ut där jag praktiserar. Osttallrikar, lilla modellen, på väg ut i matsalen, och nedan ett helt gäng med pilgrimsmusslor, fänkål och forellrom. Ser ni den där svarta grejen som står lutad mot blåmögelosten på bilden ovan? Det är ett fikon kokt i något hemligt och det är jag som har placerat den så där perfekt som det krävs av restauranger på den här nivån.



Slutligen, D.O.C's paradrätt. Pilgrimsmussla på tryffelpasta. Rätten har alltid funnits på D.O.C och kommer alltid att finnas. Har man varit på D.O.C och inte ätit pil-makaron så har man inte varit på D.O.C. Det kan låta hårt, men det är så det är på Östermalm.



Trött på allt snack om mat? Det är inte min familj. Kolla bara hur uppmärksamt de lyssnar när jag berättar om mina senaste bravader på restaurangen.



Och tycker ni er inte ha råd att äta på restauranger i lyxsegmentet, så besök D.O.C's bakficka Enoteca. Gör det. Ni missar faktiskt något annars. Samma kockar, samma kök, samma kärlek till matlagning, råvaror, vin och service. Men med priser som definitvt passar alla.



Och bokar ni bord via internetbokningen på Enotecas hemsida så får ni 50% rabatt på hela menyn på måndagar, tisdagar och lördagar ända fram till 29 maj. Vilket i praktiken innebär att de står och ger bort maten. Måste vara den bästa dealen i stan just nu.

Ja, jag är partisk. Jag praktiserar där och ägarna är mina vänner. Men jag lovar på heder och samvete att jag tycker att både D.O.C och Enoteca är så bra som jag påstår att de är, och med det är det här inlägget äntligen slut och jag överlämnar er åt Valborg, och hoppas att den blir lika trevlig som min kommer att bli.

Crema Catalana och fyra skäl att se till att laga en

Crema Catalana är som en Crème Brûlée fast mycket, mycket enklare att stava till. Inga konstiga û eller apostrofer hit och dit, bara helt vanliga bokstäver. Detta är första skälet att laga en Crema Catalana istället för den snobbiga franska varianten.

Så här ser den ut om man beställer den på en calcotadafestival i Katalonien.



Crema Catalana är betydligt godare än Crème Brûlée eftersom den utöver vanilj också är smaksatt med citron, apelsin och kanel, vilket alltså blir skäl nummer två man kan anföra om man nu måste motivera varför man vill göra en Crema Catalana.

Skäl nummer tre är att bara det faktum att man valt att servera en Crema Catalana påvisar att man har gått vidare i sin kokkonst genom att dumpa Crème Brûléen till förmån för den lite mindre kända spanska varianten. Det här skälet är extra intressant eftersom det är LÄTTARE att göra en Crema Catalana än en Crème Brûlée, för man slipper såväl ugn som vattenbad. Trots det framstår man alltså som en vassare och mer modern amatörkock än de som fastnat i brûlée-träsket. Win-win liksom.

Det fjärde och absolut viktigaste (och egentligen det enda) skälet till att laga en Crema Catalana är att man blir tvungen att köpa en sån här:



EN BRÄNNARE! Som jag har längtat efter att ha en sån här i köket!

Och det där att spanjorerna hävdar att man inte alls ska använda en brännare, utan en grill för att karamellisera sockret på en riktig Crema Catalana pratar vi jävligt tyst om, för om det kom ut skulle ju hela min argumentation falla ihop som ett korthus.

Nästa inlägg kommer att handla om hur man tillagar en perfekt Crema Catalana, alternativt hur man på bästa sätt släcker en omfattande brand i köksgardinerna.

Älskad, saknad

Konst och kultur

Först och främst vill min prostata tacka så mycket för de bidrag ni skänkte förra året och de bidrag ni skänkt så här långt i vår nya insamling mot prostatacancer. Tacket riktar sig speciellt till signaturen "XXX" som var den ende av de över trehundra bidragsgivarna som kom ihåg att jag i ett svagt ögonblick förra året utlovade ett personligt tack från min prostata om vi passerade någon slags gräns för insamlingen, vilket vi ju gjorde.

Vilka gränser man passerar när man beslutar sig för att publicera bilder på sin prostata på internet vet jag inte riktigt, men gränser har aldrig varit min grej, så varsågoda.


Tack kära bidragsgivare!

Vad gäller själva insamlingen var det ju kul att se att Mikkemannen äntligen vaknat upp ur snusångorna och bidragit till sin egen insamling! Och att min dotter har lämnat ett bidrag. Tyvärr har hon inte bara ärvt min generositet utan även en del av mitt intellekt och skickade således pengarna till fel insamling.



Tack ändå Malin, och tack Viktoria Ekberg, Patrik Ekelund, Lisbeth K (igen), Gun S (igen) och Hans 'Tanten' Karlsson. (Hoppas det där är den Hans Karlsson jag tänker på, annars har vi en bidragsgivare mindre nästa år.)

Och den där prostatan är det naturligtvis inte jag som har ritat. Det förstår alla som någon gång spelat Draw Something mot mig. Det är istället den här killen och det är också han som gjort min nya Lagavulin-inspirerade bloggheader där uppe och som ju blev alldeles ohyggligt snygg, eller hur? Visst ger den en lite aristokratisk känsla på något vis?

- "Det här är ingen dussinblogg" säger headern.
- "Jag speglar på ett utmärkt sätt kvaliteten på texter och övrigt innehåll på den här bloggen", säger den. Typ.

Tack Sammy!

Helgen har jag bland annat spenderat med den här mannen.



Han heter Anders och bor som ni ser i Eskilstuna. Anders har skapat ölen Anders dubbel-IPA som är den godaste öl som finns. Jag har de senaste åren provat en hel drös öl, men ingen har slagit den här än. Inte ens killarna på Brewdog, även om de kommit väldigt nära.

Anders dubbel-IPA är faktiskt värd en egen resa till Eskilstuna. Det vet jag, för jag åkte tåg dit i fredags, gick i spöregn hela vägen till Eskilstuna Ölkultur, provade nästan alla deras öl och åkte sedan hem igen. Och det var det värt.


Ölplankan på Eskilstuna Ölkultur.

En annan sak som är värt att göra är att gå på whiskyprovning med twittrarna emfilus och ak_andersson. Det gjorde jag nämligen i torsdags och det var alldeles fantastiskt trevligt. Så trevligt att jag jag inte ens brydde mig om att jag blandade ihop en japansk single malt med Famous Grouse under själva provningen.

Så det kan jag verkligen rekommendera. Kolla upp Ölbaronernas hemsida och boka in en whiskyprovning. Hör sedan av er till emfilus och ak_andersson, så följer de säkert med.

En sak jag däremot inte kan rekommendera är den här grappan.



Själva grappan är en mycket ljuvlig och ekad historia, men flaskhalsen är lite lång och man riskerar därför att välta väldigt många vinglas om man håller den i handen och samtidigt vänder sig om lite oförsiktigt. Det gjorde jag i lördags, på restaurang DOC av alla ställen. Nu välte jag väl bara en sex-sju glas sådär, men det lät som om vi hade lyft hela bordet och slängt ut det på trottoaren, genom fönstret. Tack och lov var det bara ett glas som gick sönder och det betalar jag ju enkelt tillbaka genom att skala jordärtskockor där en gång i veckan fram till sommaren 2013.

Sedan hann jag nog inte med så mycket mer i helgen.

I övrigt förbereder jag mig mentalt för Linus födelsedag på onsdag, en dag som för bara tre år sedan var en väldigt bra dag, men som inte fick vara det längre. Men det är en annan och mycket sorgligare historia.

Leisure Laidback Lammstek

Det enklaste sättet att göra en lammstek är att köpa en, salta, peppra, gnida in med rosmarin och vitlök, fräsa och sen köra i ugnen tills den är klar.

Men det där klarar ju vilken dåre som helst av och metoden ger knappt något utslag alls på gourmetimponeringsskalan. Så för att få lite "Ohh" och "Ahh" från middagsgästerna måste man komplicera det hela lite grann.

Notera dock att vilken dåre som helst även kan klara av metoden som beskrivs nedan, men det VET inte gästerna och TROR således att du är den mästerkock du utger dig för att vara (vilket ju är själva vitsen med en middagsbjudning).

1. Köp lammstek, citron, färsk rosmarin, vitlök, honung, salt och en pepparkvarn av märket Peugeot. (Vill man glänsa ännu mer och servera en ammis innan maten behöver man komplettera med övriga ingredienser på bilden. Och en sifon.)



2. Lägg lammsteken framför dig och förbered dig mentalt inför steg 3 genom att ta några djupa andetag.



3. Nu ska man skära köttet enligt en fiffig metod som säkert heter något avancerat på franska och som leder till att den runda steken rullas ut och blir platt som en pannkaka. Fundera först väldigt länge på från vilket håll du bör skära köttet och kom sedan på att det ju måste vara som bilderna nedan försöker åskådliggöra.


FEL!


RÄTT!

4. Skär och rulla, skär och rulla och se hela tiden oerhört koncentrerad ut.



5. Smeta på fyllningen på köttpannkakan. I det här fallet rör det sig alltså om en blandning av saften från en citron, 1 dl grovhackad rosmarin, ett par matskedar honung och 6 hackade vitlöksklyftor (eller 2 solovitlökar som är mycket lättare att ha att göra med). Salta och peppra.



6. Rulla tillbaka hela ekipaget till en rund lammstek igen och knyt ihop säcken med stektråd.



7. Salta och peppra även utsidan och fräs runt om.

8. Stek i ugn på låg värme (100-125 grader beroende på hur bråttom du har) i ett par tre timmar eller tills innertemperaturen är 55 grader.



9. Skär upp köttet i fina rulladbitar och servera med potatispuré, ugnstorkade cocktailtomater, rödvinssås och en sallad som du bett din fru att ordna. Glöm återigen att fota själva slutresultatet.

10. Rodna lite lätt innan du tar den första tuggan eftersom du just kom på att du glömt bort att sätta in den där femtilappen på den där insamlingen som egentligen skulle ha kommit upp i 7.200 kr innan det här receptet publicerades men konstatera sedan krasst att du ju visste att inlägget skulle publiceras ändå tack vare bloggarens ohejdade begär att hela tiden publicera varenda jävla rätt han tillagar.

11. Sätt in den där femtilappen till slut för att bli av med karln.

12. Drick sedan ett välförtjänt glas gott italienskt rödvin till maten och ha en smaklig måltid.

Nästa inlägg kommer INTE att handla om mat, utan istället presenterar jag min nya coola bloggheader samt visar en bild på när min prostata personligen tackar signaturen "XXX" för genomförda och kommande gåvor till vår insamling (se kommentar till föregående inlägg). Som ni förstår är det här sensationella bilder som man inte gärna missar.

Och apropå insamlingen: Tack till Lennart Jarmyr, Patrik Eriksson, Mattias W, Ulrik Svensson, Lisbet K, Lars Gustavsson, GlennOden från Hönö, och Sigrid Brinnen för de senaste generösa gåvorna till Cancerfonden!

Mustascher och lammstek

Precis som förra året startar insamlingen lite mjukt och fint sådär, och precis som förra året är Emfilus och AK_Andersson bland de första att bidra. Sist det hände spårade insamlingen ur helt och vi vann hela tävlingen. Vill ni veta mer om Emfilus och AK_andersson så loggar ni in på Twitter där ni kan följa deras liv och leverne 24 timmar om dygnet. Lite som Truman Show kan man säga.

Det blir lite svårt att upprepa prestationen från förra året, dels för att det inte finns någon tävling att vinna, men framförallt för att jag inte har en mustasch som agerar dragplåster till insamlingen. Jag vill ju gärna tro att det var just mustaschen som avgjorde det hela förra året. Att det var den välavvägda tätheten, de mjuka runda formerna och mustaschens skönhet i övrigt som gjorde att vi sprang förbi Roberto Vacchi i absolut sista sekunden, trots att han de sista dagarna började odla polisonger också, i ren panik liksom.

Ja jävlar, det var tider det.

Men i år har vi gått ihop allihopa! Alla på platserna 1-5 i förra årets tävling står bakom insamlingen och var och en av oss kommer att jobba stenhårt för att skrapa ihop så mycket pengar det bara går.

Vissa av oss är snabbare än andra. Roberto startade insamlingssidan och hann leverera hela fyra bidrag innan han blev upptäckt av Robin Kullberg och mig, och sedan har det rullat på. Noterbart är att det var totalt 11 personer som vann resan till Bologna, men alltså bara tre som hittills bidragit till årets insamling som de själva var med och grundade på ett café i Bologna. Visserligen påverkade av grupptryck och grappa, men ändå. Så agera nu kära Bologna-resenärer, annars börjar jag nämna namn!

Eller jag gör det direkt förresten. Den här mannen till exempel. När han är klar med sin snustillverkning (jodå, karln tillverkar sitt eget snus) så kanske ett bidrag inte är för mycket begärt? Och ett litet inlägg på bloggen? Man kan inte åka runt och vara pucktvåa när det ska samlas in pengar.

Själv följer jag samma taktik som förra året och började således med att sätta press på mina överbetalda arbetskamrater, vilket resulterade i två snabba bidrag från Gabban och Maria. Och precis som förra året kan man alltså konstatera att det är kvinnorna som har den snabbaste reaktionsförmågan, trots att de inte ens är innehavare av det organ som är i fokus här. Det kan också ha att göra med ett extra intresse för ett visst incitament jag beskrev i föregående inlägg, men jag väljer ändå att tro att kvinnor är både smartare och snabbare än män. Vilket även min benchmarking hemma tydligt visar.

Audi-Johan är med i racet även i år och jag tror att han siktar på spurtpriset "Lyxmiddag för fyra". Öka i så fall för just nu saknas det 146.400 kr, men jag lovar att det är värt det.

Ny för i år är Rasmus, det vet jag med säkerhet eftersom han inte ens existerade förra året. Rasmus är snart 4 månader gammal och son till min svägerska Sofia i Halmstad som stod för en ansenlig mängd bidrag förra året. Och naturligtvis kommer hon att ordna minst lika många i år.

Eftersom det snart är påsk kan jag, generös som jag är, komma med detta sprillans nya och väldigt lättuppnåeliga incitament:

Har vi samlat ihop 7.200 kr till på fredag så publicerar jag ett recept, med bilder och allt, på världens godaste lammstek. En hyperavancerad historia med banbrytande inslag om styckning, fyllning och tillagning. Nu kommer jag nog att publicera det där receptet ändå eftersom jag älskar att skryta om min matlagning, men det tycker jag att ni kan bortse ifrån och sätta in en hunka eller två för säkerhets skull.

Trevlig påsk på er!

Mustaschkampen, och kanske lite för många löften

Cancerfonden har valt att inte köra vidare med konceptet Mustaschkampen, som vi så sensationellt lyckades vinna förra året. Men vi på den här bloggen är ju lika glada för det, för det innebär ju bara att vi står som slutsegrare, är och förblir obesegrade, samt går till historien som de sista som vann denna världsberömda tävling. Min fru är också väldigt nöjd med att mustaschtävlingen blev inställd, men av helt andra orsaker.

MEN!

Kampen mot prostatacancer går vidare! Vi som tack vare ert och andras bidrag till cancerforskningen fick åka till Bologna med Kennet Andersson har bestämt oss för att köra en gemensam insamling i år till förmån för Kennet Cup (som i sin tur anordnas till förmån för forskningen kring prostatacancer). Kennet Cup är en fotbollsturnering som anordnas av Kennet Andersson i samarbete med Cancerfonden, och lagen (som vimlar av idrottskändisar) gör upp om segerpokalen den 2 juni i år på Heden i Göteborg. Du kan läsa mer om Kennet Cup här.

Alla vi som var i Bologna satsar givetvis på att vara plats på Heden i juni, och det tycker jag att ni ska se till att vara också. Utöver stor fotbollsunderhållning får ni ju också chansen att se när vi Bologna-resenärer stolt räcker över vårt förhoppningsvis rejäla ekonomiska bidrag till Cancerfonden i form av en sån där jättecheck som man bara ser på TV. (Och som någon av oss måste fixa, insåg jag just.)

Insamlingen har redan startat och eftersom ni med stor sannolikhet har sparat hela året för att göra mig till Mustaschmästare igen har ni alltså möjligheten, och mitt tillstånd, att skänka pengarna till Kennet Cup istället.

I år kommer jag visserligen inte att sporta en mustasch, tack gode gud för det, men det finns andra incitament att skänka pengar utöver det självklara incitamentet att hjälpa Cancerfonden att besegra prostatacancer, här kommer några exempel.

- Om insamlingen når sitt mål, 50.000 kr i gemensamt insamlade pengar, lovar jag att aldrig mer äta godis. Vad detta har med prostataforskningen att göra och på vilket sätt det skulle vara ett incitament för er vet jag inte riktigt, men det är ett djävulskt effektivt sätt för mig att gå ned i vikt. Insamlingen är uppe i över 2.000 kronor redan efter någon dag, så den här åker jag garanterat på.

- Om insamlingen når 100.000 kr så kommer Kennet Andersson personligen att skriva ett inlägg på min blogg där han berättar något unikt om VM-äventyret 1994 som aldrig tidigare publicerats. (Det här är ju inte direkt förankrat med Kennet än, men jag ska nog lyckas övertala honom.)

- Om insamlingen når 150.000 kr åker jag personligen hem till en bidragsgivare (som vi får dra i något slags lotteri på något sätt) och lagar en trerätters lyxmiddag för fyra personer oavsett var i landet vinnaren bor.

- Om insamlingen når 200.000 kr så cyklar Roberto Vacchi naken mellan Falun och Borlänge. Når den 250.000 kr så tar han även med sig sin bisittare på Eurosport, Anders Adamson. (Det här är VERKLIGEN inte förankrat och här tvivlar jag faktiskt lite på min övertalningsförmåga, så avvakta lite med att sätta in dina 250.000 kr tills jag har fått ok från grabbarna.)

Jag kommer att publicera fler incitament under tiden insamlingen pågår och ni får mer än gärna komma med egna förslag, så titta in på bloggen med jämna mellanrum för att se vilka lattjo grejer som ditt bidrag kan leda till.

Här hittar du insamlingen, ge gärna en gåva direkt så vi får lite sprutt på spektaklet, och länka gärna till insamlingen när du ändå är igång, det kostar ju ingenting! Som ni kan se har jag i vanlig ordning föregått med 500 goda exempel.

Tack!