05 oktober, 2010

Med lite perspektiv

Hur gick det till? Hur kom jag ända hit? Utan att dö eller bli galen?

Jag har ingen aning. Det har snart gått nio månader och det enda jag vet är att jag är här nu, och att nu är väldigt mycket bättre än då. Och det får bli mitt sätt att överleva. För även om ingenting är bra idag så är det ändå väldigt mycket bättre än då, när det hände och månaderna som följde. Så jag lever på den skillnaden, och vetskapen om att den skillnaden blir lite större för varje månad som går.

För ibland så ser jag faktiskt livet, hur det kanske, kanske skulle kunna komma att bli. Stunder med äkta skratt och ingen klump i magen. Det är inga långa stunder och de kommer inte ofta men de finns här nu. Korta stunder när jag nästan lever på riktigt. Det som jag aldrig trodde skulle kunna hända, händer.

Så när jag ser bakåt så inser jag hur otroligt långt jag har kommit, men tittar jag framåt så ser jag ju också att jag har en oerhört lång resa framför mig, som knappt ens har börjat. I januari skrev jag om saker jag hade framför mig, saker som måste göras. Rensa bland Linus grejor, tömma hans rum, gå till platsen där han låg, se rörliga bilder, lyssna på hans gitarr och röst. Inget av det har jag gjort, jag har inte ens varit i närheten av att överväga det.

Och det är just därför som jag måste ta en dag i taget, och hela tiden relatera till det som varit. Jag ser hellre det jag HAR lyckats göra än det som jag har kvar. På måndag börjar jag jobba heltid. Jag har börjat träna igen. Jag sover utan tabletter. Fullständigt omöjligt för bara några månader sedan, till och med i tanken.

Så glimtarna av äkta liv är det som håller mig uppe nu. Jag vill så gärna ha mer av det. Och i de allra ljusaste stunderna så tror jag på riktigt att det faktiskt kan bli så.

28 kommentarer:

Anjo sa...

Jag känner dig inte, Fasching, men som jag hoppas så att det blir som du skriver här.

Allt ljus du kan hitta önskar jag dig och de dina.

Mr Elway sa...

Lycka till Fasching. Jag tror och hoppas att ni når dit ni hoppas komma.

Markattan sa...

Så som du önskar, kommer det att bli, men det tar sin tid. Det måste det ju när en så viktig människa försvinner ur ditt liv. Det kommer bara du ger livet lite tid.


Markattan, önskar er all styrka

Christina sa...

Jag skrev något som jag tror försvann. Det var någonting om att du lever som vi nog är skapta att leva. När du tar en dag i sänder. Istället för att hela tiden planera för annat och tänka på morgondagen istället för att vara här där nu är. Kärlek <3

Knaada sa...

Tänk att vi är så finurligt ihopsatta att det verkligen går att överleva och leva vidare efter en sån fruktansvärd händelse, faschingnerande!

Anonym sa...

Du lär mig så mycket! Du visar vägen på ett fint sätt. En bit av verkligheten som jag inte upplevt, men får ta del av. Jag tackar dig för det.

Dehäreja sa...

Underbart att se dig här inne på bloggen igen!

Vilken klokskap du har och så fantastisk målande du kan beskriva din vardag och dina framsteg!
Se och känn dina "glimtar av äkta liv som håller dig uppe nu" och håll dom vid liv! Ljuset finns!

100% hjärn- och kroppsjympa igen? Harre javvlar... Du tar la de lite lugnt också emellanåt hoppas mostra di.....

Articuno sa...

<3

XXX sa...

Så skönt att läsa. Önskar dig som vanligt allt gott och skickar sundsvallskram!

Pillargontanten sa...

Åh, va underbart att läsa, att det går!

Hoppas du får en riktigt fin höst.

Alla kramar till dig och familjen!

Anonym sa...

Var rädd om dig Fashing. Det kommer
att gå bra.En dag i taget. Tänk att du har börjat med fysisk träning igen.Vi tänker på dig.
kram fr moster

Anonym sa...

Jag VET att den dagen kommer. Ha bara tålamod. All styrka till dig och din familj.

Skruttet sa...

Jag hejar på och bryr mig här i bakgrunden.

Therése sa...

Tack igen för att du delar med dig. Träningen kommer göra dig gott!

Varma hösthälsningar, Therése

Anonym sa...

Fast du har dina små pauser mellan inläggen så slutar jag aldrig kika in. Jag tror också på er! Alltid finns det folk som tror på er, glöm inte det!

Anonym sa...

underbartatt läsa. fina kloka du. jag önskar dig och din familj allt gott som livet kan klämma fram.

kärlek och kraft till er

cecilia

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig. Fortsätt krypa framåt, en dag i taget. En dag kommer du resa dig upp och gå igen. För att komma tillbaka till livet är väl nästan som att lära sig gå efter en svår fysisk skada. Kroppen behöver massor av tid och massor av träning. Styrka till dig och din familj. //Lina, okänd bloggläsare

Anette sa...

En kram till dig!

Plupps krypin sa...

Så bra det känns att läsa ditt inlägg. Att du mår lite bättre.
Blev inspirerad av dig att köpa boken om hundraåringen. Den är verkligen bra.
Må så gott. Yvonne

wettexvarlden sa...

Myrsteg. Det är det enda rätta. Och att ta dem i din egen takt. Du är klok som ser det du lyckats med och inte det andra. Det kommer det med när det är dags för det.
Jag har inte skrivit på länge men tittat in varje dag. Jag tänker ofta på dig och din familj.

Var rädda om er och kram.

Perlamarela sa...

Jag håller tummarna hårt, hårt!!! Stor kram på dig och din familj!

Jenny E sa...

Precis sådär kände jag efter att min mamma dött, när jag var 23 år (idag är jag 40). Att förlora ett barn måste vara 1000 gånger värre (bl.a. för att förlora en förälder är mer "naturligt" - även om min mamma bara var 50, det var så tidigt - det är som nån slags utvecklingsprocess ändå), men jag tror känslan kan tangera. Det var spännande att se bakåt och inse när man plötsligt kunde andas och finnas utan att tänka på det, när man kunde skratta igen utan att det fastnade i halsen, när man kunde ha stunder (längre och längre) då man INTE tänkte på sorgen osv osv fram tills man plötsligt lyfte och orkade se framåt lite mer, göra planer och känna utveckling. Häftig resa! Och den märkliga insikten att det där läkandet liksom bara sker med tiden, utan att man upplever att man gör något för att det ska ske.

Jos sa...

återigen imponeras jag av ditt mod och din uppriktighet. jag vet att du hjälper många (och dig själv?)genom att dela med dig. stort lycka till på vägen med de återstående stegen.

Anonym sa...

Det gör gott att höra att livet ljusnar. Det mesta tycks ha gjorts rätt, av Täbys myndigheter som skola, polis och sjukvård, av edra nätverk som tycks vara både många och starka. Här finns osjälviska grannar och vänner som omedelbart ställde upp. Här finns också arbetskamrater och kunder och inte att förglömma - alla bloggföljare vare sig de är släkt, vänner eller främlingar som peppat och visat deltagande och medkänsla. Ett stort tack till er alla.
Jag noterar med glägje och häpnad att du har läst en bok (som du för säkerhets skull köpt 3 ggr). Det hade jag inte väntat. Har du rent av läst flera?
Farfar

Lena sa...

Du gör verkligen något för oss andra.
Du ger oss hopp. Och tro.
Mitt i den totala livskatastrofen lyckas du ändå ge något till andra människor.
Jag, och säkert många med mig, tackar dig stort för det.

Kajsa sa...

Nio månader, kort tid, lång tid, dåtid, nutid och en kommande framtid. En dag i taget, här och nu, vilken styrka du och din familj har, och tack för allt det du skriver, läser, ler, lär mig och fäller tårar ibland.
Allt tar sin tid.

/Kajsa

Marie-Louise sa...

Åh fy jag får ångest bara av att läsa detta. Jag kan inte ens tänka mig hur du då haft/har det.
Jag hittade hit via Maldes blogg, där det ofattbart hemska hände igår.
Jag har en klump i magen och skulle helst just nu vilja låsa in mina barn...men det gör man ju inte. /varma kramar

Znogge sa...

När min pappa dog väldigt ung (jag förstår att det inte är som att mista ett barn, inte på långa vägar) frågade jag en kollega som varit i samma sits. "Det blir väl bättre?"

Nej, svarade han men man lär sig leva med det. Så är det. Vi lär oss att leva med mycket och går vidare. Tack och lov.