23 oktober, 2010

Det som aldrig händer

Och ändå händer det varje dag. Snubblade på den här bloggen och åker 9 månader tillbaka i tiden. Gå gärna in på Maldes blogg och ge henne en digital kram, så som ni gjorde och fortfarande gör med mig.

Inga ord hjälper under den första tiden, men omtanken värmer mer än man kanske tror. Och orden ni lämnar finns kvar, som en framtida hjälp när den tiden kommer.

Tack!

13 kommentarer:

Sus sa...

Jag träffade Malde förra helgen på Monas bloggträff. En glad, varm och positiv person. P
å en sekund förvandlas hennes liv. Liksom ditt gjorde.
Jag förstår inte hur ni gör, men beundrar er livsgnista som verkar finnas kvar.

Kram!

regnnatt sa...

Dina ord är bra. Som en påminnelse om att man får, kanske rentutav ska, bry sig om främmande människor. För jag grunnar så på det emellanåt. Om det kan verka som ett intrång, när man inte funnits där från början.

Det är min största fasa i livet, den ni varit med om. Min största fasa. Och jag tänker så ofta på er.

Sänder en digital kram

Osloskånskan sa...

Orden är ju vår omtanke, fint att du har kraft att dela med dig.
Men det har varit två för många omkomna unga människor i bloggvärlden i år...

Marlene sa...

Malde är en av mina äldsta vänner och jag hoppas att jag kan stötta henne på ett bra sätt. Jag halkade in hos dej när jag såg din kommentar hos henne igår och har nu läst de tips som du ger till oss som står lite vid sidan om. Problemet är när man själv sörjer, då vet man inte riktigt hur eller vad man ska göra. Jag saknar ju också grabben och är ledsen - hur ska man då kunna vara till någon hjälp?

Fasching sa...

Tack och kramar tillbaka!

Marlene: Det där är faktiskt ett problem. Vi som drabbats har svårare att hantera andra människors sorg. Man orkar helt enkelt inte, och man vill inte höra hur andra mår av det som hänt, för ingen kan må sämre än jag just då, och ingenting spelar längre någon roll. Det är inte ovanligt att man kan få problem att umgås med sina föräldrar, egna syskon eller väldigt nära vänner den första tiden. Just eftersom de bär på en egen sorg. Det viktiga är att ändå finnas där, och att fokusera all kraft på den som drabbats, även om man drabbats själv. Viktigt också att man tar tag i sin egen sorg, ex genom terapi, för att orka med att stötta sin vän eller släkting som drabbbats av det värsta som kan hända.

Mångmamma sa...

Nej, Nej, Nej! Inte ännu ett "barn" som försvinner förtidigt!
Har lämnat ett avtryck hos Malde.
Stor kram till dig med, det kan behövas.
Allt som påminner om sakneden man själv har - gör ont!
Jag vet, även om vi alla som förlorat barn vet det på olika sätt!

stort och smått sa...

Det är så ofattbart varje gång ett barn dör. Föräldrar ska inte behöva uppleva något sådant.
Mina tankar till dig, och till Malde.

Fighter ღ sa...

Jag kan inte förstå vad ni gått och går igenom och jag VILL INTE heller.
Vem fan vill det liksom.

Nu har jag skrivit så mycket om döden i min blogg senaste dagarna att jag bara vill kräkas på livet och orättvisan som finns.

Det borde vara förbjudet att överleva sina barn.


Jag känner inte Malde och inte heller dig, men jag känner MED er och jag har många kramar att ge er och lyssnar gärna på era tankar.
Vet att det räcker bra för den som är i sorg. Att få vara alla känslor på en och samma gång, men ändå känna tryggheten att människor finns kvar runtomkring då sorgens klor river i kroppen.

Gökboet sa...

<3

Malde sa...

Nu orkar jag skriva ner några ord. Tack för din omtanke. Jag vet att jag tassade förbi hos dig i januari och ferbruari, och jag kände då lika som jag känner nu att det borde vara i lag förbjudet att föräldrar överlever sina barn.

Vi har ägnat de senaste dagarna åt att meddela släkt och vänner, vilket är svårt. Men tvunget. Maken tappade sitt andraspråk som han behövde för att prata med sin moster och var tvungen att slå upp orden som behövdes i ordlista. Ett språk han har talat och hört sedan han föddes...

Vår son blev överkörd av tunnelbanan, så det gick fort. Det är vi tacksamma för, mitt i all bedrövelse.

Än en gång, tack för din varma omtanke.

Marie-Louise sa...

Det är så ofattbart när barn/ungdomar rycks ifrån livet. Igår fick ytterligare en familj uppleva denna tragik. Usch det händer allt för ofta.

Anette sa...

Kram på dig.

Kajsa sa...

Återigen slås jag av att livet kan vara kort, hårt och orättsvist, självklart skriver jag ett ord där!


/Kajsa