Jag kan bli smartare

Ingenting jag gått omkring och trott direkt, men jag kan nog fan bli aningen smartare. Idag fick jag ett mail från Ulrik med en inbjudan till frugan och mig att fira Alla Hjärtans Dag tillsammans med honom och hans flickvän. Plus några andra namn på sändlistan:

madde@hovet.se
natalie.portman@filmcompany.com
sanna@kallur.nu

Någon som redan här skulle misstänka att den gode Ulrik försöker skoja till det lite? Mmm, eller hur?

Men nej då, inte jag! Jag såg Sanna Kallur i sändlistan och gick igång direkt! Jag gjorde liksom kopplingen att Sanna kanske sponsrades av hans vitvarubjässe till företag han är anställd på, och att han kände henne på nåt vis. (Den här kopplingen är så ologisk och så ultrakorkad att jag blir rädd när jag skriver det här.) De andra namnen reagerade jag inte på, mer än att jag tyckte mig känna igen namnet Natalie Portman lite vagt.

Så jag svarade glatt att om Sanna Kallur kommer, så kommer givetvis jag. Så långt allt lugnt, här ser det ju ändå ut som att jag har snappat skämtet. Om det inte var för min avslutande fråga, "hur känner du Sanna?". Vilket antagligen får Ulrik att tro att JAG driver med HONOM.

Efter en del mailande inser han till slut jag är fullständigt pantad/asfull/på LSD, och blir alltså tvungen att på fullt allvar meddela att han naturligtvis inte alls känner Sanna. Eller Natalie Portman heller för den delen. Och han hade inga som helst planer på att bjuda in Prinsessan Madeleine till sin lägenhet på Alla Hjärtans Dag. Vilket så här i efterhand låter ganska vettigt. Han tillade för säkerhets skull att själva inbjudan till mig och min fru var på riktigt, om jag nu skulle lyckas missförstå det också.

Själv satt jag framför datorn på tåget och rodnade tills glasögonen immade igen.

Jag måste fan ta mig samman. Komma in i matchen. Get a grip liksom.

Herregud.