Morgnarna är bäst

Jag vaknar alltid rejält utvilad, och det är riktigt skönt. Lite kaffe och något från det berg av kaffebröd som vännerna levererat. Inte världens nyttigaste frukost, men man kommer undan med det mesta i min situation. Och hjärnan behöver fett och socker för att funka har jag hört. Vid det här laget har jag snart ätit mig igenom hela sortimentet från Elsa Anderssons Konditori i Norberg, och ikväll ska jag ge mig på morotskakan, stor som en fotbollsplan, från Alex, Noomi och hjältarna i köket på Wallmans Salonger.

Annars kretsar tankarna fortfarande på hur det ska bli. Positiva tankar om att jag kommer att ha med mig en erfarenhet som väldigt få har. Att man fått lära sig vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Priset jag betalar är naturligtvis alldeles för högt, men jag fick aldrig något val och nu har jag den, erfarenheten, prisvärd eller inte.

De negativa tankarna handlar fortfarande om vad som ska hända när jag förstår, och hur mycket smärta man (inte) kan tåla. Normalt även det, och här hjälper kommentarerna från de med liknande erfarenheter väldigt mycket.

Jag tänker också mer och mer på hur jag och familjen kommer att förändras, för det säger alla att man gör. Jag, och resten av familjen också för den delen, har alltid varit utåtriktade och sociala. Skrattat och skämtat om det mesta, och glada nästan jämt.

Som Linus.

Kommer man dit igen? Eller blir man en tråkmåns som minsann vet vad som är viktigt här i livet och inget annat?

Men jag tror faktiskt inte jag kan bli så. Jag är helt säker på att jag kommer att vara jag igen, kanske snabbare än jag anar till och med.


Pools of sorrow, waves of joy
are drifting through my open mind
possessing and caressing me


Nothing's gonna change my world.

Lördag

Eller måndag, fredag, onsdag. Dels har har jag svårt att hålla reda på det, dels spelar det ingen roll längre. Jag var till och med tvungen att kolla i en almanacka om det här var första eller andra helgen sedan olyckan. Det var andra, undrar vad jag gjorde första helgen? Ingen aning alls.

Jag har en stor klump i magen ikväll, jag har antagligen haft den hela tiden men nu är den rätt påträngande. En känsla av nervositet blandat med dåligt samvete. Som om man har något väldigt viktigt framför sig men inte har förberett sig ordentligt. Och ingen ork att ta tag i det heller. Som om någonting kommer att gå jävligt åt skogen snart. Rastlös, men orkar ändå bara ligga i soffan och knappt det. Krafterna håller sakta på att ta slut.

Det tror jag är dåligt.

Fortfarande ingen ilska, den tror jag kommer när det lugnat ned sig lite, när jag inser att jag kommer att klara av det, när "faran" är över. Ilska över meningslösheten med allt som hänt. Vad fan hade han gjort liksom?

Världens bästa kille fick aldrig bli vuxen. Jag har varit förbannad för mindre.

Rapport från Psychot

Same same but different. Kvällen igår var bra, ingen ångest som kom smygande och jag sov bra utan tablett. Ingenting förvånar mig längre, kroppen och huvudet får göra som dom vill, jag hänger bara med på nåt sätt.

För enligt proffsen finns det nämligen inga rätta svar. "Allt är rätt", vilket för en ingenjör som jag är ytterst frustrerande. För allt kan inte vara rätt, det är väldigt enkel logik. Jag vill veta exakt vad som händer och ungefär när. Jag vill ha rekommendationer som "inom två veckor bör du har gjort det här", "du bör besöka arbetsplatsen senast inom..." Gör si, gör absolut inte så, för det säger vetenskapen. Så vill jag ha det. Men så är det tydligen inte, irriterande nog.

Man ska göra det som känns rätt. Allt som känns rätt är rätt. Och det stämmer nog, men enligt min nyvunna erfarenhet är allt som känns fel också rätt.

Ville jag vara med på en visning? Absolut inte. Och så var det det bästa jag någonsin gjort. Men jag ville inte se ansiktet. Men det gjorde jag ju, och det var underbart skönt att se att han var så rofylld. Så det som kändes så fel visade sig vara helt rätt.

Ville jag komma på minnestunden som skolan hade i kyrkan? Icke. Men den var jättefin och jag kommer aldrig ångra att jag gick dit. Fel blev rätt igen.

Som tur är så vet kuratorn när jag är ute och cyklar, så jag gör som hon säger.

Fast det hade varit bra om hon hade berättat att jag på en sekund skulle förvandlas från en samlad bloggare till ett bölande vrak så fort någon sätter på "Sweet child of mine", vilket Malin precis gjorde. Det hade ju varit bra att känna till.

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. Åtminstone utan fysiska men.

En ganska lugn dag i övrigt. Möte med Malins klassföreståndare som gick väldigt bra, och sedan några besök, bla av klasskompisen Ida och mina arbetskamrater. Jag ska försöka åka till jobbet några timmar nästa vecka för att "öva" mig lite. Sitta i stolen jag satt i när jag ringde skolan bara för att förvissa mig om att Linus verkligen kommit dit på morgonen. Ett litet steg i taget.

Vi har också fått brev från en annan Ida, som var kompis med Linus redan från dagistiden. Vilket också löste mysteriet om vem som ordnat fram kortet på en mycket ung Linus som fanns på minnesplatsen på skolgården. Tack Ida med familj!

Nehej, nu har jag inte tid med ¨det här längre, jag sätter mig i bergochdalbanan och åker vidare. Enjoying the ride, för det är säkert rätt.

Små, små glimtar från framtiden

Kvällarna blir tyngre och tyngre tyvärr. Igår började hjärnan släppa in sekundsnabb information av vad som väntar när jag till slut begriper omfattningen av det här.

Att Linus aldrig blir äldre än 14 år till exempel. Att tiden stannat för honom, men inte för mig. Hur kommer jag att reagera när jag ser hans kompisar växa upp, skaffa jobb och familj? När mina kommande barnbarn fyller 14? När jag själv är 70 men har en son som fortfarande är 14?

Sådana tankar. Men bara en blixtsnabb glimt av dom, snabb svindel och ett djupt hugg i hjärtat, sedan försvinner dom fort, fort och jag kan andas igen. Som om hjärnan sa "bara så du vet". Riktigt jävla läskigt.

Sedan tänker jag på det Ida skrev tidigare, och som hennes mamma också skrivit i en kommentar. Calles brev, och allt som Henke berättar när han hälsar på.

Och så läser jag det här, och inser att jag kommer att klara precis vad som helst.

"Linus! Du har inspirerat mig att vara en roligare och en bättre människa. Tack för de åren då du var min bästa kompis..." skrev min son Vladimir i minnesboken på Skolhagenskolan, denna måndag. Sedan vände han sig mot mig och sa: "Det är sant, mamma. Linus fick mig att skratta, och så skrattade vi i två år. Sedan började Linus på Skolhagenskolan och jag blev kvar på Byle bestämde jag mig att vara en sådan människa, en som får andra att må bra."

Skratt...det är det vi, famljen Stanisic, hör än idag när vi tänker på Linus...eller Linus på linan, som vi kallade honom för. Skrattet som ekar från Vladimirs rum tills sent på natten, skrattet vid bordet i köket, skrattet från trägården. Ett smittsamt skratt som fick alla oss andra att le...
För ett par dagar sedan satt Vladimir tyst vid samma köksbord och sa efter en stund: " inte bara bättre..Linus fick mig nu att vara en starkare människa också."

Kära familjen Wååk!
Det har inte gått en dag utan att vi tänkte på er, på Linda och Malin, på Linus.
Vi lider med er och önskar att smärtan ska förvandlas till styrkan.
Vesna, Zoran, Stefan, Ana och Vladimir Stanisic


Bring it on, jag är odödlig.

God morgon

Försökte mig på att somna utan insomningstablett igår och lyckades faktiskt den här gången. Men jag sov oroligt och vaknade till slut vid 4. Och jag drömde för första gången sedan olyckan, men inte om Linus.

Jag känner mig fortfarande pigg på dagarna och fungerar som vanligt onormalt, dvs normalt. Vilket inte är onormalt i min situation, vilket jag tycker är lite konstigt. Jag är således lätt förvirrad, ungefär som ni när ni läste det här stycket.

Kvällarna är lite jobbigare, ju längre dagen går desto tröttare och ledsnare blir jag. Ångesten, om än så lindrig, kryper fram försiktigt och omtänksamt, men fram, när det är dags att gå och lägga sig. Jag tänker lite mer sorgliga tankar om Linus på kvällar och nätter.

Men arsenalen av lyckliga minnen av min son fylls på hela tiden. Vi har fått ett långt brev från en av hans kompisar som stod honom nära och som han tyckte så mycket om, och det är så skönt att läsa hans beskrivning av Linus. Alltid glad. Skrattade mycket. Trivdes i livet. Trygg. Mitt sinne blir lugnt när jag inser att jag alltid kommer att kunna trösta mig själv och andra med dessa tankar om min son. Som alla nu påstår har dött, påkörd av ett tåg.

Jag har också fått en länk till några klipp på youtube där Linus finns med, och minns tiden när allt gick ut på att springa omkring med en videokamera och larva sig med kompisarna. Jag minns också att de en gång lyckades få igenom förslaget att redovisa någon SO-uppgift genom att filma varandra. Han trodde knappt det var sant, "vi behövde inte ens vara i skolan!" Det blev kanske inte den mest seriösa SO-redovisningen i Skolhagenskolans historia, men kul hade dom, och beröm fick dom.

Sköna minnen, men jag har inte haft mod att titta på dom än. Inga rörliga bilder, inga ljud, det får vi ta senare. Som så mycket annat.

Begravningbyrån var här igår, och det är en utomkroppslig upplevelse att välja en kista till sitt barn. Jag blir väldigt saklig och praktisk och har inte det minsta ont. Blomsterdekorationer, arrangemang i kyrkan, dödsannons. Det rullar på med en bra känsla i kroppen. Jag var också mycket bekväm med deras representant så om ni, Gud förbjude, behöver anlita en begravningsentreprenör så kan jag tryggt rekommendera Hallsénius Begravningsbyrå. Dödsannonsen kommer för övrigt att publiceras i lokaltidningen och på familjesidan.se

Jag börjar gruva mig för begravningen mer och mer, det kommer att bli ohyggligt svårt. Vi har varit ifrån varandra så länge nu Linus och jag, och plötsligt är vi i samma rum igen. För absolut sista gången, åtminstone as we know it. Men det är inte nu, det är sen. Så det lilla tankemonstret bäddar jag ned igen, den tiden kommer. Och går.

Jag kommer inte att publicera datum och tid för begravningen här på bloggen, ni som vill komma får läsa annonsen. Vet inte varför jag resonerar så eftersom annonsen publiceras på nätet och kan läsas av vem som helst (vilket för övrigt ofta är meningen med annonser...) men så är jag ju inte helt normal heller. Vilket är helt normalt.

Så ska du då komma på begravningen?

Det beror nästan uteslutande på dig själv. Alla som har en koppling till Linus eller till oss är mer än välkomna. Vi har också all förståelse för er som inte kan eller vill komma, oavsett skäl. Don't worry. Vi ser dock helst att helt främmande människor inte kommer. Inte för att det egentligen spelar någon större roll, men på nåt sätt känns det lite udda. Dessutom vill vi att alla får plats.

Efter begravningen har vi en enkel minnestund för de allra närmaste och för de som har rest långt. Det enda vi bjuder på är kolakakor, men inte vilka som helst. Linus absoluta favoriter från gudföräldrarna i Östervåla. Kakor han gömde i deras soffa när han var liten, för att det inte skulle vara så uppenbart hur många han åt.

Östervåla var sista utflykten vi gjorde med Linus, rådjursjakt, utan rådjur, och nyårsfest. Och det allra sista kortet de hade i sin kamera var på Linus.

Han gjorde en ängel i snön.

Levande död

Jag är helt slut. Jag är så trött. Jag sover 8 timmar, vaknar pigg och utvilad, men åldras sedan 5 år på den korta promenaden mellan sängen och soffan i vardagsrummet.

Ingen ork att skriva heller, det händer inte så mycket. Samma dag idag som igår. En dryg timme på Täby BUP som kändes riktigt bra den här gången. Och ett kort telefonsamtal med vår livlina och ljuset i mörkret, kuratorn från Astrid Lindgrens Sjukhus som varit med oss ända sedan det hemska hände för ett par tre tusen år sedan.

Imorgon kommer begravningsbyrån och på onsdag prästen, för att diskutera saker jag inte kan ta in. Ingen reaktion i vare sig kropp eller huvud, zombie från morgon till kväll.

Men det kommer, jag vet. Det får komma när det vill, jag skiter i vilket.

Och imorgon vaknar jag pigg igen.

Gör nåt, Linus.

Söndag

Återigen, tack för allt stöd. Jag vill svara på alla kommentarer men det går inte, och jag vet att ni förstår. Nu ska jag sluta tjata om det.

Sov bra i natt igen och känner mig fortsatt pigg och stark. Nu utan att känna någon skuld eller oro för att det skulle vara alltför onormalt. Hjärnan funkar fortfarande inte, jag glömmer precis allting, och tiden rusar iväg. Går upp på morgonen och sen är det eftermiddag och kväll. Jag trodde det skulle bli precis tvärtom, att dagarna aldrig skulle ta slut.

Gott så.

Jag har också tänkt väldigt mycket på det Ida skrev i en kommentar. Historien om hur Linus satte sig bredvid henne i klassrummet en dag när hon kände sig lite utanför, och att alla killarna sedan gjorde likadant. Och hur viktigt det hade varit för Ida.

För en förälder är det obegripligt stort att få höra en sådan historia om sitt barn.

Det där var jävligt modigt gjort det, Linus. "Awesome" för att använda dina ord. Och så omtänksamt att jag blir alldeles matt. Jag är så makalöst stolt över dig, och jag vet att jag kommer att ha den här historien med mig resten av mitt liv. Jag blir osårbar när jag plockar fram den.

Ida, jag är så himla glad att du berättade den, den kommer att hjälpa mig mer än du någonsin kommer att förstå. Tack!