17 januari, 2012

Om två år som gått

De senaste två åren har jag läst Malin Säfstams "När livet stannar" flera gånger. Hon förlorade man och två barn i tsunamin och i sin bok beskriver hon sin och sin sons väg tillbaka till livet. Ett annat liv, men ett liv.

Jag minns att jag inte riktigt kunde förstå hennes beskrivning av livet två år efter händelsen, där hon bland annat skriver att hennes möten med psykologen Louise nu skedde lite mer oplanerat och på språng mellan jobbet och hemmet. Jag kunde då, några månader efter att jag drabbats, inte begripa hur det var möjligt. Trots att jag förstod att det faktiskt var så, att hon naturligtvis inte ljög i sin bok, så var det fullständigt omöjligt att ta till sig att jag kanske också skulle ha det så om två år. Jobba som vanligt, leva ett drägligt liv och planera mina möten med Louise efter hur jobbet såg ut och inte "minst en gång i veckan annars dör jag."

Men så blev det naturligtvis. Jag träffar Louise bara sporadiskt numera. Jag kände själv för ett tag sedan att det började bli dags att trappa ned på samtalen och vi kom överens om att jag nog var "klar", åtminstone med den mest akuta fasen. Det var ett ganska självklart beslut men verkligen inte lätt. Att gå ut genom hennes dörr den där dagen och rakt ut i det riktiga livet var läskigt på riktigt. Men det gick ju det också.

Utan Louise hade jag inte levt idag. Jag hade kanske existerat, men jag hade inte levt ett liv. Så viktigt är det att få professionell hjälp efter en sådan här händelse, åtminstone var det så för mig. Så tack Louise, än så länge går det bra!

Jag behöver givetvis stöd även idag, men det stödet hämtar jag nu nästan uteslutande från mina vänner som funnits där med sina stora hjärtan och övernaturliga tålamod från dag ett. Skulle dom försvinna så skulle jag omedelbart störtdyka rakt ned i mörkret och sitta som ett vrak hos Louise igen. I bästa fall. Men så blir det naturligtvis inte, för mina vänner är de allra bästa.

Saknaden efter Linus är fortfarande obeskrivlig och hela situationen är fortfarande lika overklig som telefonsamtalet med den där polisen som tog över telefonen på Linus skola när jag ringde för att kolla att han kommit fram. Men det går att hantera nu, det är långtifrån lätt men det går. Med vissa undantag kan jag jobba, resa och umgås precis som förut.

Däremot verkar det ta tid att bli av med känslan av att det mesta känns rätt meningslöst, och jag är ofta nedstämd och utan ork. Visst kan jag må bra och ha kul när jag umgås med vänner eller står och misslyckas med ammisar på Divino, men vad spelar det egentligen för roll? Visst är det bättre att må bra än dåligt, men ändå, what's the point liksom? Fast sådär har jag tänkt förut också, och eftersom jag inte kommer på något bra svar så kan jag ju lika gärna försöka ha roligt istället, och stå där och fylla profiteroler med en mascarpone/tryffelblandning och ha ett sånt där belåtet flin i ansiktet som man bara har när man mår bra.

Så jag lever fortfarande efter devisen att ha så kul man kan och det så fort som möjligt, för man vet fan aldrig vad som kommer att hända. Således kommer jag att ha min megavinprovning, när jag tömmer hela vinkällaren, redan i år och inte som planerat på min 50 årsdag av den enkla anledningen att jag inte kunde svara på frågan "varför inte?". Det är också därför jag kommer att göra allt jag kan för att i framtiden kunna jobba i restaurangbranschen men ändå kunna behålla både bil och hus. Och fru. Vi får se hur det går med det.

Så tack alla vänner, IRL och digitala, för att jag kan le igen. Skevt och lite ovant, men dock.

46 kommentarer:

Sus sa...

Har det redan gått två år..?

Jag förstår inte hur ni gör. Men ni gör det bra.
Överlever alltså.

Malde sa...

Det är underbart att läsa hur långt du har kommit i ditt arbete med dig själv efter Linus.

Lycka till i fortsättningen, Fasching!

Jonna (finnpajsaren) sa...

Två år "redan"..?
Och det går att leva? Det är ju förjävligt men TACK för att du skänker hopp. Det känns ju som att livet skulle amputera mig rakt av om jag råkade ut för samma...
Kram från mig.

Valterego sa...

Hej M!
Trots att vi knappt känner varandra, och bara har setts en gång IRL, har då på många sätt blivit en förebild för mig i synen på livet.

Vi har haft en lite småkämpig tid här senaste månaden (men allt är verkligen relativt!), och jag vill tacka för att du verkligen bidragit till min insikt om hur många små beståndsdelar som bygger ihop tillvaron.

Tittar du in och säger hej under Nordic Masters i mars?

//Erik

XXX sa...

Har inga ord...kan vi kramas lite istället?
Klart vi kan!

KRAM

Christina sa...

Det går inte att begripa. Någonstans var det igår jag ringde dig. Jag hör allt fortfarande. Minns nästan ditt blogginlägg ord för ord. Och vi står och förstår inte hur det gick till, hur ni så märkbart fantastiskt, som en urstark enhet, vadat igenom dessa två år fullkomligt fokuserade på varandra och att det går. Som ett hopp för alla runt omkring. Vi vet att ingenting vi stöter på i livet kan vara helt omöjligt. Det bevisar ni varenda dag. <3 från oss till er.

MonasUniversum sa...

Usch Martin, jag tänkte på dig i helgen och undrade om det inte var två-års-dag snart.

Jag har fortfarande svårt att förstå.

Pussa på knäppgöken som du delar lakan med!

Magds sa...

Du skriver så att hjärtat går i bitar.

Bra att du kan le - om än lite skevt.

Anonym sa...

Kramar från oss tre i Bryssel!!!

Fröken Finemang sa...

Jag minns det som igår, i tänker på er väldigt ofta.
Ni är starka och modiga.

Kram!

Anonym sa...

Det är vi som ska tacka. Så är det. Fantastiska ord av olika karaktär visar att ord ger styrka. Medkänsla, sorg, glädje, lycka och en möjlighet att känna något man tror är förståelse. Om det går att förstå. Så är det. Tack, för att du låter oss dela både tårar och skratt.

Mr Elway sa...

Två år redan? Herregud. Du (och de runt omkring dig) är lite av mina digitala förebilder. Fantastiskt imponerade av er, tack för att du fortsatt skriva.

Abbes pappa sa...

Oj. Vad tiden går. Och vilka starka, vackra och smärtsamma ord.

Jag gillar hur du tänker om vinprovarfesten.

Njut när du kan. Uthärda när du måste.

Terese sa...

Det är ju så att jag inte sett dig på flera år, men jag följer det du skriver. Jag beundrar din styrka och din förmåga att trots allt kunna uttrycka dig i ord som blir en gripande text. Och dina drömmar om mat och dricka därtill som känns nära för att jag har en man som är lika biten som du. Därav lite öltips ibland. Han skriver också lite om mat http://myway74.wordpress.com/ även om han varit så upptagen med att laga maten så han inte skrivit på ett tag :-). Ta vara på er! Terese

Håkan sa...

Det där var väldigt fint skrivet, Martin. Tankeväckande, minst sagt, att läsa.

Ingelas blogg sa...

Åh, Martin!

Lola sa...

Kärlek <3

Hannah sa...

Fantastisk text! Så tänkvärt!

Dehäreja sa...

Mycket smärtsam- men också oerhört hoppfull läsning ♥

Fasching sa...

Tack så mycket allihop, det värmer massor!

Valterego: Det ska jag absolut försöka göra! Ses i mars!

Pillargontanten sa...

Två år, går...
Och tre, och fyra....
Och klart men ska göra allt för att ha så kul som möjligt!
Stor Kram till dig Fasching!
Och lycka till i restaurangbranchen, säger hon som gick på Hard Rock Cafe....

Anonym sa...

Tack för din blogg och dina tänkvärda ord. Jo, vi är ju många som känner med er idag och som inte har glömt, detta gäller särskilt Linus vänner.
Annette ♥♥♥

Anonym sa...

Å jag grät när jag läste din sista blogg... men är glad att du kan leva vidare Har en son som är försvunnen sen sex år.. tyvärr lever jag inte Kram om dig o önskar dig allt gott Tant i norr

Fasching sa...

Pillargontanten: Tack! Nästa gång går ni till Enoteca!

Annette: Tack, det känns bra.

Tant i norr: Gud vad hemskt. Trots att jag råkat ut för det jag gjort kan jag omöjligt sätta mig in i den situationen.

Att inte kunna få en förklaring eller åtminstone ett avslut måste vara det allra, allra värsta. Jag hoppas verkligen att du får ett svar någon gång eller ändå hittar styrkan att leva utan ett. Har du inte professionell hjälp med att försöka bearbeta detta så uppmanar jag dig att se till att du får det. Det löser ju inte själva situationen i sig, men kan hjälpa dig att leva i den.

Varma kramar till dig!

mamma till 3 och mormor till 10 sa...

Oj, har det verkligen gått två år.

Jag har gråtit och skrattat genom din blogg många gånger.

Det började med att jag grät över Linus död och idag slutar det med att jag gråter igen över Linus död.

Men oftast ler eller skrattar jag när jag läser dina inlägg.

Anonym sa...

Kramar från oss alla i Göteborg.Vi följer dig på bloggen och det känns djupt inne i hjärteroten.
Tänk att det går att ta sig fram trots allt. Lycka till/moster

Fasching sa...

Mamma till 3: Tack och kram!

Göteborgarna: Det är ju skam och skandal att vi inte setts trots att jag är där nere emellanåt. Jag ska skärpa mig och höra av mig nästa gång jag kommer!

Anonym sa...

Har aldrig gråtit så mycket som när jag läste den boken. För två år sen tog jag mod till mig att skicka boken till nån som jag trodde kunde behöva den bättre än mig. T

Synöve sa...

Nu sitter jag här igen och försöker jobba men svårt när tårar trillar o klump i halsen ... Konstigt på nåt sätt att datumet 17/1 har etsat sig fast i min hjärna, med tanke på att jag inte kände Linus och inte känner dig, men hittade till din Blogg dagarna efter olyckan och har följt dig sporadiskt genom dessa 2 år. Fast vi gjorde ju en deal häromveckan om att jag skulle börja läsa dig mer frekvent, så skulle du skriva oftare .. ;-) Jag är f*n avundsjuk på alla dina vänner som känner dig (IRL)! Du är ju magisk!! Tack för att du skriver!

Keiju sa...

Jag har följt din blogg ett bra tag och jag önskar dig all välgång framöver.

Fasching sa...

T: Ja, den är väldigt jobbig men har hjälpt mig mycket!

Synöve: Tack! Jag ska meddela mina IRL-vänner detta, så de tänker på vilket fynd jag är och uppskattar mig därefter! Trevlig helg!!

Kajsa sa...

Så fint skrivet, så varmt och som vanligt så gripande. Tack! Jag har också läst boken som Malin skrivit..vilken styrka ni har.

Bra tänkt med vinkällaren! Jag hade inte tänkt fira min 40 årsdag för snart åtta år sen, men tänkte om och firade den, visserligen 305 dagar senare. Numera tar jag tillfället i akt och försöker vara här och nu varje dag, känna noga efter vad som är viktigt just nu.
Så om jag hade en vinkällare, vilket jag nu aldrig kommer att få..eftersom jag dricker upp allt innan det blir någon, men om jag hade en så skulle jag gjort likadant!

/Kajsa

Fasching sa...

Keiju och Kajsa: Tack så himla mycket! Kram på er!

Malde sa...

Just det, vi har en flaska kvar av Stora Sonens champagne. Den tänkte vi dricka upp på vår nästa bröllopsdag i mars. På de fyra flaskor vi druckit upp hittills har han inte gjort oss besviken i alla fall.

Må så gott!

Fasching sa...

Malde: Helt rätt, så himla vackert! Kram!

Tina sa...

Hejsan!

Vill bara säga att jag känner så mycket med dig och din familj och beundrar er styrka att gå vidare!

Får ont i hjärtat när jag tänker på den dagen för två år sedan. Det hemskaste hemska kom så nära.
Jag har själv två söner varav en född -95 och vi bor i Täby.

Jag har gråtit floder när jag har läst din blogg men eftersom du skriver helt fantastiskt om både smärta och glädje så har jag även skrattat högt många gånger!

Glad att få föja dig på bloggen! Tack för att du delar med dig!

Kram

Mångmamma sa...

Tack själv.
Berättade just om din historia för maken.
Vi har ju också förlorat en son, även om det var "enklare" eftersom vi förlorade en nyfödd - och ingen vi hunnit lära känna på "riktigt".
Bara alla förväntningar!

Jag är så glad att du kommit ut på andra sidan som en förhållandevis hel människa, det krävs så mycket för att inte tappa glädje och styrfart när men varit med om det värsta som bara går att tänka sig som förälder!
Kram.

Cina sa...

Det gör ont att läsa dina ord. Tack för att du delar med dig av något så svårt. Så oerhört starkt och fint skrivet!

Cia sa...

Jag tror att Linus hade varit mycket stolt över sin farsgubbe som fortsätter att göra så gott det går för att njuta av livet...

Varm KRAM.

Livet just nu sa...

Åh. Så skönt att du kommit ut på andra sidan!

Jag tänker på er ofta.

Kram!

Fia sa...

Är det verkligen två år sedan? Kommer precis ihåg hur chockad jag blev när min syster ringde och frågade "har du läst Fasching idag?" och jag skyndade hem för att försöka förstå vad som hänt (det var innan iPhonen kom in i mitt liv).

Det påverkade mig oerhört mycket och då var jag bara en liten fis som läste din blogg då och då. Svårt att begripa att något så oerhört faktiskt kan inträffa.

Nu har det, som du vet, hänt på närmare håll och igår åt jag lunch med min väninna som förlorat sin dotter. Å, vad jag önskar att jag kunde spola fram tiden två år för hennes del också, så att den där akuta sorgen och det totalt svarta mörkret kunde lätta en smula.

Stor kram till dig Fasching och tack för att du är en sån underbar människa. Du behövs här i världen.

Fasching sa...

Tina: Tack själv!

Mångmamma: Kanske är det så, men det är ju omöjligt att gradera eländet. Allt som skulle bli, men inte blev.

Cina: Tack!

Cia: Hoppas det, det är en skön tanke att ha iallafall.

Livet just nu: Kram!

Fia: Tack. Tar ni bra hand om henne så är hon snart där, även om hon inte kan tro det nu. Men man behöver massor med omvårdnad och stöd för att klara av det. Kram till dig!

Helén sa...

Känner igen mig så väl i dina ord. Visst kan man fungera och leva igen, men frågan kommer ständigt: Varför känns det mesta ganska meningslöst? Och dysterheten, kommer den någonsin att gå över? Jag tror inte det, det är den som kommer att stanna kvar för evigt. Ingen annan märker den, eller kommer att märka den, men den känns, den känns märkbart vissa stunder, varje dag och vid varje minnesögonblick. Den får mig att stanna upp någon stund varje dag, och den är svår att mota bort med distraktioner.

Jag kan skratta, jag kan ha kul, men den inre tomheten och dysterheten är hela tiden förnimbar.

Jag har inte haft någon specialisthjälp alls, när man inte är "äkta" förälder är det inget man erbjuds per automatik. Kraften har kommit ur ett eget val: Antingen ska jag leva igen fullt ut igen eller strunta i allt. Då fanns bara ett val. Men tomheten och dysterheten kan inte ersättas, kan inte bytas ut eller ens vara i närheten av en god känsla som ersätter den.

Kram från mig, dina ord till mig under året har också gett mig kraft. Tack!

Fasching sa...

Helén: Förhoppningsvis lär man sig att hantera den där dysterheten på något sätt, för jag tror som du att den aldrig försvinner. Hur ska den kunna göra det?

Jag resonerade också som du vad gäller det där valet. Antingen försöka få till ett vettigt liv igen, eller ge upp direkt. För en utomstående är ju valet självklart, och för mig var det också ganska givet. Men resan dit är verkligen inte enkel, och att mitt i livet hamna i en situation där man faktiskt måste sätta sig ned och bestämma sig för att inte bara lägga sig ned och dö är ju för jävligt.

Men nu är det så, och man får gilla läget, hur mycket man än hatar det.

Kram och lycka till!

Monika i Hägersten sa...

Smyger in och ger dig en kram

Fasching sa...

Monika: Åh, tack!