Om två år som gått

De senaste två åren har jag läst Malin Säfstams "När livet stannar" flera gånger. Hon förlorade man och två barn i tsunamin och i sin bok beskriver hon sin och sin sons väg tillbaka till livet. Ett annat liv, men ett liv.

Jag minns att jag inte riktigt kunde förstå hennes beskrivning av livet två år efter händelsen, där hon bland annat skriver att hennes möten med psykologen Louise nu skedde lite mer oplanerat och på språng mellan jobbet och hemmet. Jag kunde då, några månader efter att jag drabbats, inte begripa hur det var möjligt. Trots att jag förstod att det faktiskt var så, att hon naturligtvis inte ljög i sin bok, så var det fullständigt omöjligt att ta till sig att jag kanske också skulle ha det så om två år. Jobba som vanligt, leva ett drägligt liv och planera mina möten med Louise efter hur jobbet såg ut och inte "minst en gång i veckan annars dör jag."

Men så blev det naturligtvis. Jag träffar Louise bara sporadiskt numera. Jag kände själv för ett tag sedan att det började bli dags att trappa ned på samtalen och vi kom överens om att jag nog var "klar", åtminstone med den mest akuta fasen. Det var ett ganska självklart beslut men verkligen inte lätt. Att gå ut genom hennes dörr den där dagen och rakt ut i det riktiga livet var läskigt på riktigt. Men det gick ju det också.

Utan Louise hade jag inte levt idag. Jag hade kanske existerat, men jag hade inte levt ett liv. Så viktigt är det att få professionell hjälp efter en sådan här händelse, åtminstone var det så för mig. Så tack Louise, än så länge går det bra!

Jag behöver givetvis stöd även idag, men det stödet hämtar jag nu nästan uteslutande från mina vänner som funnits där med sina stora hjärtan och övernaturliga tålamod från dag ett. Skulle dom försvinna så skulle jag omedelbart störtdyka rakt ned i mörkret och sitta som ett vrak hos Louise igen. I bästa fall. Men så blir det naturligtvis inte, för mina vänner är de allra bästa.

Saknaden efter Linus är fortfarande obeskrivlig och hela situationen är fortfarande lika overklig som telefonsamtalet med den där polisen som tog över telefonen på Linus skola när jag ringde för att kolla att han kommit fram. Men det går att hantera nu, det är långtifrån lätt men det går. Med vissa undantag kan jag jobba, resa och umgås precis som förut.

Däremot verkar det ta tid att bli av med känslan av att det mesta känns rätt meningslöst, och jag är ofta nedstämd och utan ork. Visst kan jag må bra och ha kul när jag umgås med vänner eller står och misslyckas med ammisar på Divino, men vad spelar det egentligen för roll? Visst är det bättre att må bra än dåligt, men ändå, what's the point liksom? Fast sådär har jag tänkt förut också, och eftersom jag inte kommer på något bra svar så kan jag ju lika gärna försöka ha roligt istället, och stå där och fylla profiteroler med en mascarpone/tryffelblandning och ha ett sånt där belåtet flin i ansiktet som man bara har när man mår bra.

Så jag lever fortfarande efter devisen att ha så kul man kan och det så fort som möjligt, för man vet fan aldrig vad som kommer att hända. Således kommer jag att ha min megavinprovning, när jag tömmer hela vinkällaren, redan i år och inte som planerat på min 50 årsdag av den enkla anledningen att jag inte kunde svara på frågan "varför inte?". Det är också därför jag kommer att göra allt jag kan för att i framtiden kunna jobba i restaurangbranschen men ändå kunna behålla både bil och hus. Och fru. Vi får se hur det går med det.

Så tack alla vänner, IRL och digitala, för att jag kan le igen. Skevt och lite ovant, men dock.