Helgen i bilder

Man vet att en helg blir bra om den inleds redan på torsdag kväll, vilket var fallet med min. Jag jobbade visserligen både torsdag och fredag men eftersom det var ett Program Management Seafood Progress Review-möte utanför Göteborg i dagarna två så avslutades torsdagen med en skaldjursbuffé som såg ut ungefär så här.



Lite vin på det och helgen var igång liksom. Fredag eftermiddag spenderade jag på Göteborgs Central i händerna på SJ vilket innebar att jag hade en hel del tid över till att utforska närområdet innan Frugan anlände för vidare gemensam transport till våra vänner i Helsingborg.

Så jag hittade den här, en väldigt populär tröja som de flesta infödingar här var klädda i. Och för att smälta in ordentligt så köpte jag en sån jag med.



Iklädd denna vackra folkdräkt kändes allting så mycket bättre och jag firade min genialiska idé med en öl på Pullman.



Resten av väntetiden gick fort eftersom jag hela tiden tvingades dementera att Frölunda spelade på kvällen, det var minst 15 oroliga supportrar som kom fram och undrade om de hade missat nåt. Sen kom Frugan och så åkte vi, bara ett par timmar försenade.

Väl framme startade en helg som var så gastronomisk att det faktiskt gränsade till ren gourmet-porr. Som gruppsex (kan jag tänka mig!), fast med mat och vin istället för... ja.

Jag vill därför varna för starka bilder.



Det där är pilgrimsmusslor och så där ser de ut när de inte säljs frysta i en liten påse.

Och så här gör man. Notera det vana handlaget och den koncentrerade blicken. Slutresultatet är som en tavla.









Lite hummer, lite löjrom, lite smält smör, mycket champagne och ett bad i badtunnan senare och fredagen blev den bästa på väldigt länge.

Lördagen inleddes med en rask promenad på stan. Raska promenader ingår tydligen alltid vid besök i Helsingborg men det får man ta helt enkelt. Om inte annat måste ju alla små delikatessbutiker besökas, för i Helsingborg går det en delikatessbutik på var tionde invånare och jag kan inte begripa att jag inte redan bor i denna stad.

Hade det inte varit så tidigt på förmiddagen så hade vi släntrat in på detta utmärkta etablissemang och intagit deras snart världsberömda orgasm till maträtt, Pelle Jansson.



Skapandet av en Pelle Jansson startar med att man steker en brödskiva i en sjö av smör och avslutas med att man toppar med en klick löjrom, gärna stor som ett Williamspäron. Innan dess har man lagt en utbankad skiva rå oxfilé på det stekta brödet och en burk Creme Fraiche på oxfilén. Vill man fjompa sig så lägger man på någon slags örtkvist högst upp också, men den ska man vara noga med att pilla bort innan man hugger in på denna löjromstoastcarpacciohybrid.

En Pelle Jansson ser ut så här, om man gör den hemma vilket vi gjorde.



Pelle Jansson är för övrigt lite amerikansk som idé betraktat. Jänkarna gillar ju att blanda saker som är goda i sig, med det tänkta resultatet att det ska bli ännu godare. Ett exempel är ju jordnötssmör, sylt och marshmallows-smet. Varför sälja dessa godsaker i separata burkar när man kan swirla ihop allting och sälja det i en jätteburk?

Eller det senaste jag såg när jag var där i somras. Chokladdoppad bacon. Choklad är gott, bacon är gott, alltså måste choklad och bacon vara gotteligottgott. Smakmässigt kanske inte världens bästa idé, men man slipper ju åtminstone att vänta på den där blodproppen som man ändå kommer att få förr eller senare.

Nå.

Med denna Pelle Jansson var lunchen således avklarad och middagsplaneringen tog vid. Och för att göra en lång historia kort så såg det ut så här och var alldeles utmärkt delikat.



Hjortkalvfilé, jordärtskocksmos, tryffel, skogssvamp, spetskål och sidfläsk marinerat i portvin.

Men det är vinerna som är grejen.

Till förrätten, som alltid är densamma i detta hus, serverades alltså gåsleverburgaren.



Till gåslever serveras alltid Sauternes, med den skillnaden att det var en hyfsad Sauternes den här gången.



Ch d'Yquem är tveklöst världens bästa Sauternes och lika tveklöst världens bästa vita vin. Det är få förunnat att ens få lukta på denna magiska skapelse och än färre har nöjet att få sitta ned och dricka ett helt glas. Ch d'Yquem är obeskrivligt gott, och det knepiga med att serverera det här vinet till förrätten är ju att det blir stört omöjligt att följa upp kvaliteten i rödvinet till huvudrätten.

Det fanns egentligen bara ett enda vin som skulle kunna slå det nyss upplevda, och det är naturligtvis vinet med vars etikett jag nyligen besudlade min kropp. Och mycket riktigt, till varmrätten serverades givetvis en Chateau Latour.



Det är flaskan som är till vänster på bilden. Årgången är 1973 och vinet är helt perfekt. Och om en liten tår trängde fram i ögonvrån så är det ändå inget jag tänker erkänna här. Vad jag däremot kan erkänna är att jag vägrade att borsta tänderna innan jag la mig. Den smaken, och de blåa tänderna, ville jag definitivt ha kvar.



BVS gjorde vi ju också naturligtvis. Värdparet hade bullat upp ordentligt, och sista bilden visar vad som kan hända om man gör lite för mycket vispat smör på allt för kort tid.



Sen åkte vi hem.

Makalös helg. Tack igen.