11 juni, 2010

Upp till ytan

Tungt, tungt, tungt har det varit de senaste dagarna. Kanske beroende på att det varit så mycket senaste veckan, en hel massa studentmottagningar om inte annat. Det är inte helt lätt att hantera den där totala lyckan och lättnaden som bara nybakade studenter kan utstråla när man själv har så mycket mörkt i sig. Det krockar ganska rejält. Ordet 'Sorgglädje' som jag fått från Tuija beskriver den känslan rätt bra.

Idag skulle Linus dessutom gått ut åttan, och det har ju inte heller gjort dagarna lättare direkt. Vi hade faktiskt tänkt att vara med på avslutningen, men när vädret är dåligt, vilket det var idag, så brukar de köra avslutningen inomhus och helst utan släkt och vänner så vi hoppade över det. Och jag vet inte om det hade varit någon bra idé annars heller. Vårt deltagande hade ju knappast varit någon humörhöjare vare sig för dom eller oss. Men jag hörde av en granne att avslutningen hade varit bra och med tanke på vad hon berättade om den så var det nog tur att jag inte gick dit, jag hade inte klarat av det.

Så vi önskar klass 8A ett riktigt kanonsommarlov så här istället, och tack för kortet som värmde!! Och för musiken och sången till Linus.

Efter ett par dagars deppande bestämde jag mig igår för att försöka rycka upp mig och gjorde det som är naturligt för alla att göra i det läget, jag tog ledigt från jobbet och åkte in och tittade på den beridna vaktparaden. Pampigt det där, även om jag tycker att det har blivit lite sämre sedan glansåren 83-84. Inte samma studs på vakterna längre som det var på den gamla goda tiden. Dessutom har de börjat med någon slags jogga-på-stället manöver när de ställer upp efter avlösningen. Det ser fan inte klokt ut och det var inget vi beridna elitvaktparadare höll på med överhuvudtaget. Så det där får de faktiskt sluta med.

I övrigt känns livet mest som en väldigt lång transportsträcka till någonting som jag inte vet vad det är. Förhoppningsvis något bättre.

14 kommentarer:

Ewa sa...

Berg o dalbana är nog nåt som du får räkna med, men det är gött att du bestämmer dej för att göra saker som är "vanliga" eller vad jag nu menar
Kram på dej iaf.

Katinka sa...

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Glöm inte det i sommar. Varmaste hälsningar Katinka

Markattan sa...

Det sägs ju att alla de där "stora" dagar, födelsedag, jul, student, avslutningar, blir extra jobbiga, framförallt de första åren. Inte så konstigt att du mår dåligt alltså. Strongt av dig (och övriga i familjen) att delta och inte dra er undan.

Varm hand
Markattan, som tycker ni ska planera tur till hemtrakterna :)

Den hemska tvillingen sa...

Tja, vad ska jag säga? Skickar en kram som blir extra varm efter att ha läst ditt Sundsvall-08-adventure. Hoppas att jag får anledning att träffa dig igen snart :)

Anonym sa...

Såg en väldigt fin dokumentär om sorg och saknad i Kunskapskanalen, " Pappa i livskris" , tror jag den hette. Visades i förrgår och igår.
Handlade om kanadensisk familj , 3 barn, som reste jorden runt i 1 år och en tid efter hemkomsten drabbades pappan av depression ( inte första gången) och tog sitt liv.
Barnen berättade om sina tankar och om kärleken till pappan, hur de hanterade livet nu ( pojken, en sprallig kille med ständigt leende i filmen, satt med nedböjt huvud och tårar i ögonen hela tiden , medan han stillsamt berättade hur mycket pappan betydde förhonom, så otroligt gripande.)
Frun, tillika den som gjort filmen med inspelningar från långresan som bas, sa så mycket klokt och vackert om både kärlek och sorg och hur överleva och komma vidare.
" Man måste hålla ihop som en bergfast klippa".
Finns kanske på svtplay?
Min syster i Vallentuna har spelat in den, kan lånas ut till er annars!

Kram/ Annika

Anonym sa...

Linus har fått några ljus tända av mig både i Peschici och Rom. Men visst är det fel - det var ju han som skulle tända ljus över mig.
Jag tror att din nästa vecka blir bättre.
Kram
Farfar

Anonym sa...

Vet du vad, du får oss att hämta andan, att inte sucka över släktens virrvarr, att glädjas i stunden. Vi vet att vi inte är ensamma, vi måste bara lära oss vinden, de mörka molnen och den ljusa solen. Vi kommer att le i sorgen, annars hade vi aldrig mer kunnat känna gjädje.

Anonym sa...

Hej
Hörde talas om Linus & din blogg ganska nyligen, har läst igenom dina inlägg och gråtit floder. Min pappa kom in och hittade mig rödgråten & uppkrupen framför datorn. Jag visade honom inläggen och han grät tillsammans med mig.

Jag har sett var den här sortens sorg kan göra med människor, min mamma är svårt ärrad efter sin pappas & brors död, men minnet av dom lever föralltid kvar.

Jag ger er allt mitt stöd & hoppas att ni lär er leva med sorgen

/Carro, 14år

B i t t e sa...

Man fåååår känna så. Speciellt i din sits. Jag som lipat mig igenom flera avslutningar de senaste dagarna, bara pga ren och skär sentimentalitet, kan inte ens försöka förstå hur du måste känna dig. Tror aldrig det lämnar dig, hur gärna du än vill. Åtminstone är det vad jag skulle ha känt. Kan inte företsälla mig nåt annat. Kram

Christina sa...

Alltid varenda dag i våra tankar. Du och ni och Linus. <3

Gagnskullu sa...

Berg och dalbana känns som en ganska bra beskrivning av livet. Din bana är dock betydligt kurvigare och brantare än de flestas.
Var rädd om dig!

Anette sa...

Efter den långa, meningslösa och mörka transportsträckan finns, precis som du döpt din blogg till, Livet Efter Linus.

Del 2 av ditt liv. Annorlunda än vad du trott och tänkt i hela ditt liv hittills, men förmodligen och förhoppningsvis ett bra liv.

Som jag förstår det kommer man ut, även om man inte är samma jag som innan. Det är nog bara att bita ihop. Som någon skrev, en dag i taget. Kanske en timma i taget. Eller t.o.m en minut.

Häng i, håll ut.

Pretamarelo! sa...

Nej, ingen vet vart livet leder en men vilken fröjd att den ovisa vägen får du vandra med dina nära. Det är det som är det väsentligt och inte vart du skall. Även Linus följer med, därinne i ditt hjärta.

Varm kram på er.

Anonym sa...

Stor kram till dig och familjen, Martin!

/Ingela