Hur läget är

Ja hur är läget egentligen? Mitt standardsvar numera när någon frågar är "Jodå, det är ok". Och fast det inte alls är ok så sammanfattar det ändå läget ganska bra.

Jag tror jag har landat så smått, dagarna börjar se ganska likadana ut och humöret svänger inte lika kraftigt och ofta som förut. Jag mår fortfarande bäst på morgnarna, om jag har fått sova ut lite, och framåt förmiddag/lunch brukar jag veta hur resten av dagen kommer att kännas, vilket är rätt tryggt ändå. Det jag inte riktigt har lärt mig än är att lita på den där förmiddagskänslan och agera därefter. Har jag släpat mig till jobbet känns det dumt att åka hem redan vid lunch fast jag egentligen behöver göra det, och omvänt, om jag bestämt mig för att vara hemma så borde jag ha vett att åka till jobbet om jag nu känner att jag är tillräckligt pigg för att göra det. Att vara halvt sjukskriven är en stress i sig.

Men idag gjorde jag åtminstone rätt och skippade den planerade arbetsdagen och åkte hem från Linköping direkt på morgonen istället. "Plikten framför allt" fick stå tillbaka för... ja, livet kanske. Eller plikten mot mig själv och min familj.

För trots att det nu gått mer än fem månader sedan den där kalla, fruktansvärda dagen i januari så kan jag ändå inte ta in det som hänt, att det har hänt och vad det innebär. Hur ska jag kunna förstå att jag måste leva resten av livet utan Linus? Och hur i hela friden ska det gå till?

Kanske är frågan istället om det spelar någon roll om man fattar eller inte? Jag kommer att leva resten av mitt liv utan Linus vare sig jag vill eller inte, och i och med det är valen väldigt begränsade. Antingen kan jag leva resten av mina dagar i misär, sorg och elände, vilket faktiskt är den enklaste vägen eftersom jag då inte behöver välja. För gör jag inget aktivt val så tror jag att jag hamnar just där.

Eller så gör jag valet att försöka leva resten av min tid så bra det nu bara går.

Det låter som ett väldigt lätt val men det är det verkligen inte. Bara insikten om att jag tvingas till ett sådant här val i livet är så smärtsamt att det är lätt att ge upp. Och vägen jag väljer att gå är så krokig och omänskligt brant att jag måste göra mitt val om och om igen, ibland flera gånger per dag.

Tack och lov har jag en familj som redan från första dagen gjort samma val som jag. Vilket gör att mitt beslut egentligen är en no-brainer.

So why worry?