23 juni, 2010

Hur läget är

Ja hur är läget egentligen? Mitt standardsvar numera när någon frågar är "Jodå, det är ok". Och fast det inte alls är ok så sammanfattar det ändå läget ganska bra.

Jag tror jag har landat så smått, dagarna börjar se ganska likadana ut och humöret svänger inte lika kraftigt och ofta som förut. Jag mår fortfarande bäst på morgnarna, om jag har fått sova ut lite, och framåt förmiddag/lunch brukar jag veta hur resten av dagen kommer att kännas, vilket är rätt tryggt ändå. Det jag inte riktigt har lärt mig än är att lita på den där förmiddagskänslan och agera därefter. Har jag släpat mig till jobbet känns det dumt att åka hem redan vid lunch fast jag egentligen behöver göra det, och omvänt, om jag bestämt mig för att vara hemma så borde jag ha vett att åka till jobbet om jag nu känner att jag är tillräckligt pigg för att göra det. Att vara halvt sjukskriven är en stress i sig.

Men idag gjorde jag åtminstone rätt och skippade den planerade arbetsdagen och åkte hem från Linköping direkt på morgonen istället. "Plikten framför allt" fick stå tillbaka för... ja, livet kanske. Eller plikten mot mig själv och min familj.

För trots att det nu gått mer än fem månader sedan den där kalla, fruktansvärda dagen i januari så kan jag ändå inte ta in det som hänt, att det har hänt och vad det innebär. Hur ska jag kunna förstå att jag måste leva resten av livet utan Linus? Och hur i hela friden ska det gå till?

Kanske är frågan istället om det spelar någon roll om man fattar eller inte? Jag kommer att leva resten av mitt liv utan Linus vare sig jag vill eller inte, och i och med det är valen väldigt begränsade. Antingen kan jag leva resten av mina dagar i misär, sorg och elände, vilket faktiskt är den enklaste vägen eftersom jag då inte behöver välja. För gör jag inget aktivt val så tror jag att jag hamnar just där.

Eller så gör jag valet att försöka leva resten av min tid så bra det nu bara går.

Det låter som ett väldigt lätt val men det är det verkligen inte. Bara insikten om att jag tvingas till ett sådant här val i livet är så smärtsamt att det är lätt att ge upp. Och vägen jag väljer att gå är så krokig och omänskligt brant att jag måste göra mitt val om och om igen, ibland flera gånger per dag.

Tack och lov har jag en familj som redan från första dagen gjort samma val som jag. Vilket gör att mitt beslut egentligen är en no-brainer.

So why worry?

22 kommentarer:

Valterego sa...

Hej Martin!

Tack för att du fortsätter att skriva en av Sveriges bästa och mest personliga bloggar, och för att du orkar delge oss läsare dina känslor och din smärta.

Jag ska inte önska dig en glad midsommar, för jag tror inte det är rätt ord. Jag hoppas dock att du får en skön och lugn fredag med de dina. Ett bra väder och ett skratt eller två kanske midsommaren också kan bjuda på.

Allt gott åt dig och din familj

//Erik

Den hemska tvillingen sa...

Mail till dig!

Fasching sa...

Tack själv Erik! Ha en bra midsommar!

frunatmaken sa...

Det måste vara oerhört svårt att göra det valet varje dag, flera gånger om dagen. Ändå finns på något sätt inte det andra alternativet heller. Har man fler barn måste man jobba för att inte lägga sten på deras börda tänker jag mig. Att det inte är enkelt det begriper man även om det är helt omöjligt att förstå hur oerhört svårt det måste vara. Jag önskar er en så ljus sommar som möjligt är.

Fasching sa...

DHT: Mail? Så trevligt!

Fasching sa...

frunatmaken: Precis. Det är egentligen inget val, ändå måste man göra det. Ha en bra sommar du med!

Markattan sa...

Nu slog du huvudet på spiken, för många som har det som du och din familj. Så där är det, ett icke-val men ändå, så lätt att ge upp.

Varm hand
Markattan

Anonym sa...

Shit, Martin!

Vi har alltid ett val och det är det som är så jobbigt. Vi har alltid ett val att ta ställning till vad det än gäller här i livet.

Ibland är det enkelt och ibland är det f-n så svårt.

All kärlek till dig för att du är du och får mig att känna mig ödmjuk inför varje morgon jag vaknar och känner att livet är ok.
Trots allt.

/ Ingela.

kokoo sa...

Visst är det ändå skönt att ha ett "standardsvar" att ta till! Det har vi nog alla lite till mans... Hur skulle man annars orka?
Och orka måste man ju på nåt skumt jävla underligt sätt....

Kram på er raringar <3

Ewa sa...

Du väljer säkert det som är bäst för er. Inget lätt val dock.
Kramar

Anonym sa...

Man fortsätter att leva, solen går upp och ned, årstiderna skiftar, obarmhärtigt och samtidigt tryggt, ty livet blir före och efter, som i vår tideräkning, byt ut " Kristus" mot ditt barns namn.
Ständiga påminnelser om livet före och vad som kunde varit ett normalt liv nu; idag bad jag kollega sluta prata om en person hon mött som har dotter som gick i parallellklass till min Anna. " Snälla , sluta prata om hennes dotter" , sa jag. Ville INTE höra att hon fått barn osv...
Men jag har överlevt och blivit tuffare, räds inga konfliker eller människor.

Kram/ Annika

Plupps krypin sa...

Tack! Nu tänker du kanske är människan riktigt klok? Men du ger så mycket åt så många, du sätter ord på det som är svårt att prata om. Jag känner dig inte men känner ändå att jag känner dig, i alla fall en bit. Må så gott det nu går och önskar dig och de dina en fin midsommar.
Kram Yvonne

Anonym sa...

Innerligt varma hälsningar till dig och din underbara familj!
// moster i Göteborg

Fia sa...

Hoppas att du får en lugn och skön Midsommarhelg. Kramar

Anonym sa...

Så bra och klokt formulerat.

Pretamarelo! sa...

Ha en skön midsommar du och familjen! Ta hand om er, varma kramar.

Anna sa...

Mycket värme och kärlek önskar jag dig och din familj. Och en sommar med mycket av sol, jordgubbar och bad, och lite av regn och myggor (om du inte råkar gilla regn och myggor förstås).

/Anna

Sara T sa...

Du skriver som sagt väldigt bra och gripande! Ni verkar verkligen stötta varandra bra i familjen!

Kämpa vidare! Vi är många som tänker på er. Hoppas att ni får en så bra sommar ni kan få.

Michaela sa...

Läser novellen 'Pepparkaksflickan' om en kvinna som förlorar sin dotter, skriven av Stephen King och snubblar över meningen: "En dag vaknade hon med insikten att Amys död börjat bli något som HADE hänt istället för något som HÄNDE".

Läser passagen flera gånger, förundrad över hur han lyckas sätta ord på sorgens olika stadier.

Jos sa...

Tack, jag behövde dina ord. Är lamslagen, chockad, rädd och arg eftersom min vapendragare i cancerkampen förlorade striden häromdagen. Hon var blott 22 år och dotter till en klok mor som jag nu vänligt men bestämt rekommenderar din blogg.
Ha en skön sommar.
/Jos

Fasching sa...

Tack Jos, ha en trevlig sommar du ocksa, trots allt elande som hela tiden drabbar alla omkring oss.

Therése sa...

Jag måste säga att du skriver fantastiskt bra! Tack för att du delar med dig.

Många varma hälsningar,
Therése