Den här bloggen gick just på semester

Och återkommer tidigast i augusti.

Semestern tänker jag tillbringa till 100 procent IRL. Under förutsättning att Twitter, onlinepoker och läsning av alla era bloggar ingår i uttrycket IRL. Vilket jag bestämmer redan nu, så har vi den saken ur världen.

På agendan i sommar står en USA-resa med stopp i Ocean City, Philadelphia och New York. Vilket i tur och ordning betyder Poker, Cheesecake, och New York Strip Steak. Det innebär att det på höstens agenda borde stå träning, träning och träning, men eftersom min terapeut förbjudit mig att planera så långt fram så får jag väl ge fan i det då. Terapeuter ska man nämligen lyssna på.

Halland ska vi nog åka till också förresten. Och till Skåne. Ordet på nio bokstäver som ska in på vågrätt fyra är alltså "våldgästa". Favorit i repris liksom.

Övriga dagar tillbringas i lugn (och kanske till och med lite ro) i hemmet.

Slutligen ett litet men viktigt förtydligande. Det är inte jag på bilden! Herregud, några har faktiskt trott det på riktigt! Hur kan man tro det? En sån där mustasch skulle ju ta mig flera år att odla!

Slutligen II, några väl valda ord av Stephen King av alla människor (Tack Michaela):

"En dag vaknade hon med insikten att Amys död börjat bli något som HADE hänt istället för något som HÄNDE".

Bra sagt. Dit vill jag.

Sommar på er.

Glad midsommar!

Soliga och glada hälsningar från mina kompisar, till dig kära läsare! Ha en härlig midsommar, för det tänker jag ha.

Hur läget är

Ja hur är läget egentligen? Mitt standardsvar numera när någon frågar är "Jodå, det är ok". Och fast det inte alls är ok så sammanfattar det ändå läget ganska bra.

Jag tror jag har landat så smått, dagarna börjar se ganska likadana ut och humöret svänger inte lika kraftigt och ofta som förut. Jag mår fortfarande bäst på morgnarna, om jag har fått sova ut lite, och framåt förmiddag/lunch brukar jag veta hur resten av dagen kommer att kännas, vilket är rätt tryggt ändå. Det jag inte riktigt har lärt mig än är att lita på den där förmiddagskänslan och agera därefter. Har jag släpat mig till jobbet känns det dumt att åka hem redan vid lunch fast jag egentligen behöver göra det, och omvänt, om jag bestämt mig för att vara hemma så borde jag ha vett att åka till jobbet om jag nu känner att jag är tillräckligt pigg för att göra det. Att vara halvt sjukskriven är en stress i sig.

Men idag gjorde jag åtminstone rätt och skippade den planerade arbetsdagen och åkte hem från Linköping direkt på morgonen istället. "Plikten framför allt" fick stå tillbaka för... ja, livet kanske. Eller plikten mot mig själv och min familj.

För trots att det nu gått mer än fem månader sedan den där kalla, fruktansvärda dagen i januari så kan jag ändå inte ta in det som hänt, att det har hänt och vad det innebär. Hur ska jag kunna förstå att jag måste leva resten av livet utan Linus? Och hur i hela friden ska det gå till?

Kanske är frågan istället om det spelar någon roll om man fattar eller inte? Jag kommer att leva resten av mitt liv utan Linus vare sig jag vill eller inte, och i och med det är valen väldigt begränsade. Antingen kan jag leva resten av mina dagar i misär, sorg och elände, vilket faktiskt är den enklaste vägen eftersom jag då inte behöver välja. För gör jag inget aktivt val så tror jag att jag hamnar just där.

Eller så gör jag valet att försöka leva resten av min tid så bra det nu bara går.

Det låter som ett väldigt lätt val men det är det verkligen inte. Bara insikten om att jag tvingas till ett sådant här val i livet är så smärtsamt att det är lätt att ge upp. Och vägen jag väljer att gå är så krokig och omänskligt brant att jag måste göra mitt val om och om igen, ibland flera gånger per dag.

Tack och lov har jag en familj som redan från första dagen gjort samma val som jag. Vilket gör att mitt beslut egentligen är en no-brainer.

So why worry?

När vi berörs

Christina skriver ett utmärkt inlägg om att beröras.
Att hon dessutom nämner mig gör det ju bara ännu bättre!

(Man får scrolla ned en bit eftersom Taras bloggdesign är, ja lite annorlunda. Åtminstone med min webbläsare.)

Förresten!

Min äldsta dotter har börjat blogga igen. Hennes nya blogg hittar ni här.

Och när jag ser på mina döttrar så blir jag inte bara stolt. Jag blir ju ännu äldre!

Delade känslor alltså.

Gråtmild

Nu har jag sett avslutningen på fredagens festkonsert hundra gånger, och gråtit varenda gång. Antingen är Adolf Fredriks musikklassers "Imorrn är det bröllopskalas" det bästa som någonsin framförts på Konserthuset, eller så har jag plötsligt blivit väldigt, väldigt gammal.

Söndag

Helt slutkörd. Jag orkar fortfarande inte riktigt med helgerna tydligen, åtminstone inte sådana som den här, med en massa festande och lite för lite sömn. Idag sa kroppen ifrån ordentligt så nu ska jag vila. Sätta mig någonstans och vänta på min själ, som inte riktigt hängt med i svängarna de senaste dagarna. Även om en firmafest i Linköping tätt följd av en midsommar kan komma att sätta käppar i det hjulet.

Jag ska nog försöka hinna med att distrahera hjärnan med lite poker också. Eftersom jag just nu är en av världens bästa Heads-up fixed limit SnG-spelare. Av de 15 senaste matcherna har jag vunnit 14, och eftersom jag utgår från att ni inte tror mig så får jag väl lägga upp en bild på det så kan ni räkna själva.



Hyfsat, om jag får säga det själv.

Och så har jag börjat twittra igen, tror jag iallafall. Följ mig här, så ska jag försöka twittra åtminstone ett par gånger per dag, promise!

Ha nu en trevlig midsommar. Må solen lysa på din senapssill.

Helt blåst

Snart har det gått 5 månader sedan olyckan och ändå mals allting runt i huvudet varje vaken millisekund. Det finns där jämt, hela tiden. Det är som att ha hundra tutande vuvuzelor efter sig vart man än går och vad man än gör. Det är omöjligt att koncentrera sig eller vila hjärnan en endaste liten sekund. Man blir fan galen. Sömn är det enda som funkar, och om det gick skulle jag gärna sova bort en fyra fem år sådär.

Men jag väntar med det till efter helgen, för det är faktiskt lite roliga saker på gång. Bland annat invigningen av Divinos nya uteservering ikväll. Divino ligger vägg i vägg med Louise praktik och ett stenkast från Råkultur. Så nu kan jag snacka med Louise på morgonen, käka lunch på Råkultur och sedan sitta och jäsa på Divino tills solen går ner.

Prästbyrån - Råkultur - Divino. Mina nya inneställen.

(Partituren ovan har jag snott från indipoker.se)

Upp till ytan

Tungt, tungt, tungt har det varit de senaste dagarna. Kanske beroende på att det varit så mycket senaste veckan, en hel massa studentmottagningar om inte annat. Det är inte helt lätt att hantera den där totala lyckan och lättnaden som bara nybakade studenter kan utstråla när man själv har så mycket mörkt i sig. Det krockar ganska rejält. Ordet 'Sorgglädje' som jag fått från Tuija beskriver den känslan rätt bra.

Idag skulle Linus dessutom gått ut åttan, och det har ju inte heller gjort dagarna lättare direkt. Vi hade faktiskt tänkt att vara med på avslutningen, men när vädret är dåligt, vilket det var idag, så brukar de köra avslutningen inomhus och helst utan släkt och vänner så vi hoppade över det. Och jag vet inte om det hade varit någon bra idé annars heller. Vårt deltagande hade ju knappast varit någon humörhöjare vare sig för dom eller oss. Men jag hörde av en granne att avslutningen hade varit bra och med tanke på vad hon berättade om den så var det nog tur att jag inte gick dit, jag hade inte klarat av det.

Så vi önskar klass 8A ett riktigt kanonsommarlov så här istället, och tack för kortet som värmde!! Och för musiken och sången till Linus.

Efter ett par dagars deppande bestämde jag mig igår för att försöka rycka upp mig och gjorde det som är naturligt för alla att göra i det läget, jag tog ledigt från jobbet och åkte in och tittade på den beridna vaktparaden. Pampigt det där, även om jag tycker att det har blivit lite sämre sedan glansåren 83-84. Inte samma studs på vakterna längre som det var på den gamla goda tiden. Dessutom har de börjat med någon slags jogga-på-stället manöver när de ställer upp efter avlösningen. Det ser fan inte klokt ut och det var inget vi beridna elitvaktparadare höll på med överhuvudtaget. Så det där får de faktiskt sluta med.

I övrigt känns livet mest som en väldigt lång transportsträcka till någonting som jag inte vet vad det är. Förhoppningsvis något bättre.

Åfysatan

Helgen går mot sitt slut, och det gör fan jag också. Tre dagars festligheter i rad är minst två för mycket för min sargade kropp. Energin behövs till annat än att hantera huvudvärk, det är helt klart. Dessutom är festligheter jobbiga i sig eftersom jag har så svårt att slappna av. Det känns som man befinner sig i ett parallellt universum på nåt vis. Trevligt, men ändå inte. Roligt, men ändå inte. Det mörka följer med och man vet att det finns precis runt hörnet. Fast det har blivit lite lättare att hantera det, det har det faktiskt.

Och det var nog nästan värt det ändå. I torsdags hade Malin sin studentmottagning som blev suveränt lyckad. I fredags bjöd vi hem några vänner för att försöka äta och dricka upp resterna av studentmottagningen, och igår var vi på bröllopsmiddag på Sjögräs eftersom Kapten Haddock och Sjömannen plötsligt gift sig.

Så jag har livnärt mig på tryffelsalami, serranoskinka och rökt sidfläsk i två dagar och avslutat helgen med en femrätters på Sjögräs som dessutom avslutades med en romprovning. Allt nedsköljt med mängder av vin. Ingen bra taktik eftersom följderna blir baksmälla, nedstämdhet och fetmachock. Och då försökte jag ändå köra den smala linjen på Sjögräs genom att pilla bort kalvbrässen ur nässelsoppan. För kalvbräss är ett jävla otyg det.

Alla tre tillställningar var synnerligen trevliga, men det känns nog som att jag behöver lite lugnare dagar ett tag framöver. Jag kan mycket väl bli tvungen att prova den där teorin om att "man kan ha roligt utan sprit", även om jag tycker att uttrycket "Jag kan vara full utan att ha kul" låter mycket coolare.

Nåväl, anyway, och skämt åsido.

Tack alla ni som kom och firade Malin i torsdags. Hon hade en mycket bra dag, kväll och natt. Och tack till kompisarna som försökte äta upp resterna av buffén i fredags trots att ni inte lyckades. Och tack till Haddock och Sjömannen för en ruggigt bra bröllopsmiddag.

Nu ska jag lägga mig i soffan och titta in i en vägg.

Grattis Malin!!

Idag tar min dotter Malin studenten. En rejäl prestation i normala fall, och en alldeles overklig prestation i det här läget.

Att du har haft orken och viljan att med nästan omöjliga förutsättningar, och under de mest fasansfulla omständigheter, ta dig igenom hela sista terminen på gymnasiet är fan obegripligt. Jag har aldrig varit stoltare i hela mitt liv.

The sky's the limit, Malin. Efter det här finns det ingenting som du inte klarar av.

Jag vann!

25 spänn!

Ett par tre hundra såna vinster till så är den där klänningen snart betald!

Fick den här idag!

Från Anonym på bloggen. "Så kanske du inte behöver oroa dig för frugans klänning mera....Kanske räcker till en korkskruv oxå."

Det sista kräver visserligen en rejäl högvinst, men jag ska göra mitt bästa. Tack!

Två tankar:

1. Mina läsare är väldigt roliga.

2. Vad händer om jag vinner en miljon?