Veckan från helvetet

Veckan som gått har varit mycket märklig, men nu är den snart slut och jag längtar inte tillbaka direkt. Min axel har pajat på nåt sätt och inte ens Voltaren eller min frus proffsiga, men ack så sällsynta, massage har hjälpt.

Vart vänder man sig när man har ont i en axel? Utan att kunna förklara vad man gjort med den, eftersom jag inte vet? Det enda jag vet säkert är att smärtan åtminstone inte har med överdrivet mycket träning att göra.

Veckan har naturligtvis gått i sorgens tecken med en plågsam begravning i tisdags. Fantastiskt vackert, men så oändligt sorgligt. Timos kompisar i yngre 20-årsåldern är tuffa killar såklart, men med en liten ros i handen framme vid kistan är de så tagna att mitt hjärta slits sönder. Jag hoppas att de fick tillräckligt med argument för att försöka gå en annan väg en Timos. Märklig, orättvis värld det här.

Hela tisdagen var för övrigt en riktig jävla skitdag.

Efter begravningen skulle vi samlas hemma hos mig. De närmaste hade jag tänkt mig, men hela följet kom med. Så mitt i mitt eget kaos fick jag se till att en hel folksamling fick kaffe, mackor osv. Och (för att det inte skulle gå för lätt) så hade Electrolux på morgonen varit och hämtat ytterligare en av sina produkter som gått sönder, diskmaskinen.

Slutligen, när allt äntligen var över och jag bara ville lägga mig ned och tvärdö av fysisk och psykisk utmattning så gick toalettdörren i baklås så till den milda grad att vi till slut fick ringa en låssmed för att få ut vår gäst, som (för att det inte skulle gå för lätt) inte pratar ett ord svenska. Någon som vet vad "Ta det lugnt, låset har gått sönder och det kommer en låssmed om en timme och släpper ut dig" heter på ett språk man inte pratar?

Men hon kom ut till slut, och alla fick kaffe, och Timo är begravd och i mycket ljust minne bevarad.

Så nu går åtminstone jag vidare.