Här kommer några bilder från turneringen som var späckad med fotbollslegender.
Ralf Edström. Still going strong.
Ravelli i klassisk pose.
Stora delar av VM-laget från 94.
Och kvällen sen då. Herrejävlar, som man säger här nere. Den i särklass vassaste efterfest jag någonsin varit på.
Jag fotade givetvis en massa på banketten, men tänker inte publicera alla bilder av följande skäl:
1. Alla kanske inte vill synas på min blogg.
2. De flesta bilder blev lika suddiga som jag var framåt småtimmarna.
3. På nästan alla bilder är jag själv med, iförd en mustasch som är så jävla ful att inte ens jag vill se eländet.
Exempel på suddig bild:
Den här stackars mannen fotade jag 5 gånger i rask följd i tron att det var Blåvitt-hjälten Tord Holmgren. Jag upptäckte först senare, när jag sprang in i den riktiga Tord Holmgren, att så inte var fallet och jag förstår nu varför mannen ser så förvånad ut på alla fem korten.
Och kolla, här är ju jag! Och Roberto Vacchi, cykelkommentator och kvällens konfrencier, när vi överlämnar pengarna från vår insamling till Kennet Andersson och Cancerfonden. Lite drygt 64.000 kr blev det vilket innebär att jag nu har godisförbud resten av livet och att Roberto slapp cykla naken mellan Falun och Borlänge. Tack alla!
Och de här två bilderna måste jag också visa, de är för unika för att låta bli.
Ja, jag är fullt medveten om att det där inte är världens bästa bild på mig. Men ställ er bredvid Glenn Hysén själva då, och försök se snygg ut. Inte så jävla lätt kan jag meddela.
Och kolla nu här. På bilden ser ni tre av de elva ikoner som var på planen när IFK Göteborg, som första svenska klubblag, vann UEFA-cupen 1982 genom att slå Hamburger Sportverein med 3-0. På bortaplan. Och jag var där när de gjorde det! 19 år ung och skolkandes från skolan. Magiskt.
Glenn Hysén, Stig Fredriksson, och (den riktige) Tord Holmgren.
Avslutar med en video från första finalmatchen mot Hamburg på Ullevi. Conny Karlsson slår en lyra till Glenn Hysén som nickar fram bollen till en fri Tord Holmgren som i spöregnet gör 1-0 i den 89 minuten. Hela västkusten exploderar och jag står på Sektion N och skriker sönder halsen. Jag börjar nästan grina när jag ser det här.
Tack till Kennet, Alex på Cancerfonden, Roberto Vacchi, Mikkemannen, Fredrik mfl, mfl för en helt galen helg.
7 kommentarer:
Tycker om dig lite extra för att du skriver legender och inte legendarer! Hatar det där fåniga, skrytfeneordet legendarer!
Förstår om du tycker lite mindre om mig som inte bidragit med en spänn till din insamling. Fullt fokus på mig själv och alla pengar går till träningsrelaterade grunkor. ( Och det har ju gett resultat!!! Senast igår då jag sprang 5 km eller varför inte tala om fredagens bedrift.....jägarstol 8,23! Kommer jag aaaaldrig sluta prata om.)
Kommer inte ihåg matchen så mycket men jag glömmer aldrig Martin, väldigt "glad" i bakgrunden när segerintervjuerna gjordes. Minne för livet.
XXX: Legender/Legendarer, man måste variera sitt språk lite. Annars blir man förutsägbar.
623: Det var faktiskt efter semifinalen, i Kaiserslautern. Har ett videoband på det nånstans!
Jag trodde att du panikodlade din vidriga mustasch för att Roberto och dom andra också skulle ha en. Men hans ansikte ser rätt cleant ut. Blev du lurad? (säg ja, så att du har något att skylla på)
Han sportade MONSTRUÖSA polisonger. Men fegade ur och rakade sig precis före efterfesten.
Ojojoj - sicka korta böxer di har... å sicken lerig plan... :)
Fasching hade gott sällskap av ytterligare två väldigt stiliga mustascher på scenen, så han var i gott sällskap.
Skicka en kommentar