Portvinets mysterier del 1: Tillverkning, misär och mänskliga grupperingar.

I min nya serie "Inlägg som väldigt få är intresserade av att läsa" tänkte jag idag reda ut det här med portvin och hur det påverkar mänskligheten.

Ur ett portvinsperspektiv skulle man kunna dela upp mänskligheten i tre grupper:

1. De som känner till skillnaden mellan en Ruby och en Tawny, en Vintage Port och en Colheita, och varför en 30-årig Tawny och en Vintage Port från 1982 inte är lika gamla.

2. De som en gång lärt sig det där men hela tiden glömmer bort hur det ligger till och känner en viss frustration över detta.

3. De som ger fullständigt fan i ovanstående.

Grupp 3 är nog den största gruppen och lever troligtvis ett mer meningsfullt och intressantare liv än vad de i övriga grupper gör och är därför generellt sett lite lyckligare.

Själv befinner jag mig sedan en vecka tillbaka återigen i grupp 1, men har tidigare tillhört grupp 2 en längre tid och eftersom grupp 2 är den sämsta gruppen att tillhöra så skriver jag det här inlägget mest för att undvika att hamna där igen.

Det riktigt smarta hade naturligtvis varit att inte skriva något inlägg alls, med målet att på sikt hamna i Nirvana-gruppen 3, men nu är inte livet så enkelt och det får vi helt enkelt acceptera.

Tillverkning av portvin

Innan ett portvin blir till är allting frid och fröjd och väldigt okomplicerat. Det är det även under skörden och tillverkningen eftersom tillverkningsprocessen är identisk, oavsett vilken typ av portvin man tänker sig att tillverka. Man behöver visserligen fatta några typpåverkande beslut redan vid skörden, men det återkommer jag till i del 2.

Det är vid lagringen som det blir ett litet helvete, för det är själva lagringsmetoden som avgör om vinet ska tillhöra huvudgrupperna Ruby eller Tawny. Dessa två huvudgrupper delas sedan in i undergrupper och det blir så frustrerande att jag i det här inlägget, del 1, bara kommer att diskutera tillverkningen för att inte helt tappa humöret.

Tillverkning av portin alltså

Ett helt vanligt rött vin görs något förenklat genom att krossa blå druvor, låta musten jäsa, lagra vinet på fat och sedan hälla det på en flaska. Rent kemi-hokuspokus fungerar det så att när jästen (som finns naturligt på vindruvans skal, men som man numera även tillsätter separat) kommer i kontakt med druvjuicen så börjar jästen äta upp sockret i juicen och under tiden den gör det så produceras värme, koldioxid och alkohol. När allt socker är slut så avstannar jäsningen och vinet är klart. Och torrt, i betydelsen icke-sött, eftersom det inte längre finns något socker kvar.

Portvin är inte torrt utan sött, och vill man tillverka ett sött vin så måste man på något sätt få stopp på jäsningen innan allt socker tagit slut. I just portvinsfallet gör man det genom att tillsätta druvsprit mitt i processen vilket leder till två bra saker och som dessutom karaktäriserar själva vintypen portvin:

1. Jästen chockdör av sprittillsatsen vilket naturligtvis hindrar den från att fortsätta äta socker vilket i sin tur leder till att portvinet blir sött eftersom druvmusten fortfarande innehåller det socker som jästen så snöpligt inte hann äta upp.

2. Portvinet får en högre alkoholhalt än vanliga viner eftersom man tillsatt 77 procentig sprit i musten.

Och gillar man som jag både sprit och socker så är ju det här ett väldigt lyckat resultat.

Det är först nu det börjar stöka till sig, för portugiserna nöjer sig inte med en typ av portvin utan har uppfunnit flera olika varianter, som tex Vintage Port, Late Bottled Vintage (LBV), Tawny med olika åldersklassificeringar, Tawny Colheita, Reserve och Single Quinta.

Cliffhanger

Det är alltså dessa olika typer av portvin som jag reder ut i del 2, där jag även avslöjar mina personliga favorittyper (nästan alla typer) och är ni nu duktiga och även läser det inlägget så hamnar ni alltså i grupp 1, och då är det mesta kört kan jag säga.