Hamburger lady

Ni har det bra ni, ni som läser min blogg. Inte nog med att ni får lära er allt om portvin och hur man inte spelar poker, nu kan ni också ta del av ett helt unikt recept på den hamburgerdressing jag skrev om härförleden. Uppfunnet av Wayne Nilssons syster, snott av hennes bror, och nu publicerad på denna blogg i ett inlägg skrivet av Wayne Nilsson själv.

Jag vet, det blir nog fan inte bättre än så här. Varsågoda.


Okej, vi skippar skitsnacket och går rakt på sak, idag ska vi göra hamburgerdressing. Min alldeles egna hamburgerdressing, vars recept jag visserligen stulit från min syster men eftersom jag är äldre och därmed mer mogen är det numera mitt.

Till att börja med bör man välja musik ty tystnad som bryts av väggklockans infernaliska tickande kan driva vilken Navy seal som helst till vansinne. David Bowie är ett alldeles utmärkt val. Efter det bör man hälla upp ett glas med rött vin. Se till att det finns rikligt med vin så att du slipper oroa dig för att det ska ta slut.

Ägna sedan ungefär en kvart åt ett arrangemang som du fotograferar och sedan publicerar på till exempel Facebook eller Twitter eller kanske till och med båda. Anledningen till arrangemanget är att ingen jävel ska få för sig att du står glåmig under lysrörsarmaturen i någon fläckig reklam-tischa och suger i dig vinet som om det inte fanns någon morgondag.

Lägg gärna fram lite råvaror för att signalera ombonad men rustik fransk lantgård. Det är bra.



A och O när det kommer till matlagning är att använda sig av en bra kniv. Vad är då en bra kniv? Jo, en riktigt duglig kniv kännetecknas av att:

- den inte ska ha behövts slipats sedan inköpsåret 2001
- den ingick i ett set om tre knivar för 99 kronor
- man kan utan problem såga isär sin julgran med den för att få fanskapet att passa i sopnedkastet.



Notera att vinet bytts mot folköl och att ljuset är starkare. Det betyder att det är allvar.

Nu kan vissa materialspelare, som mannen som skriver den här bloggen, börja gaffla om att det är bedrövligt med en sådan kniv. Men tänk på att någon som inte kan tillaga till exempel en moussaka utan att ha ”det där genuina grekiska lerkärlet från NK för 3499 kr” inte har något i ett kök att göra egentligen. De brukar gallras bort ganska snabbt från respektabla kokvrår. Visserligen kan mitt val av kniv vara lite smådrygt när en köttbit ska putsas, men man ska fan inte curla sig själv för mycket.

Nåväl. Det blev en del skitsnack innan vi började med den berömda hamburgerdressingen. Så nu kör vi.

Ta fram två paket bacon, snitta upp plasten lite världsvant, och hacka upp innehållet i små tärningar. Börja knapersteka de små, små, små bitarna av glad liten gris som endast föddes för att efter döden behaga.

Under tiden finhackar du ungefär en deciliter soltorkade tomater. Stå och sura lite över hur fet den där oljan är. Hugg efter det upp en lök, den gula varianten givetvis, i lagom stora bitar. Väljer du att använda rödlök kommer du att misslyckas fatalt, även med annat utöver just den här dressingen.

Ett allmänt tips vid matlagning är annars att prata på utrikiska som de gör i tv-programmen, använd ofta ordet texture, det är populärt.

Låt baconbitarna svalna på lite hushållspapper och få bort lite av det överflödiga stekflottet för att stilla tjockissamvetet en aning. Blanda sedan ditt bacon, löken och tomatdelarna med majonäs i en bunke. Veva runt lite, smaka av med salt och peppar.

Klart. Busenkelt, och du slapp gå och köpa en dyr liten butelj med hickory liquid smoke som du ändå bara hade överdoserat.

Så, nu tar ni och fixar till själva burgarna på egen hand. Och vi använder alltid den gula löken tillsammans med lite sallad och tomat och annat.

Låt oss avslutningsvis lyssna på lite lättsam hamburgermusik, det är för mycket Lena Ph-svårmod över den här bloggen. Hej då.