Visst lovad jag ett blogginlägg om Esperanto? Krogen alltså, inte det där internationella språket som liksom aldrig tog fart. Om jag nu gjorde det så tänkte jag uppfylla det löftet nu ikväll, men det blir mest bilder för jag är fortfarande ganska däst efter att ha ätit alldeles för mycket av min alldeles perfekta risotto som jag gjorde för några dagar sedan.
Tyvärr kommer ni som vill veta allt om alla rätter att bli besvikna, för vi fick inte med oss någon meny hem efter middagen (minus!) och min hjärnkapacitet räcker inte på långa vägar till för att lagra en hel avsmakningsmeny.
Den första av fem (!)
ammisar var en tallrik torkat torskskinn. Låter väl sådär, men var riktigt gott att knapra på tillsammans med ett glas champagne. Undrar om det inte var lite friterat också. Konsistensen var liksom samma som de där räkchipsen man får på kinakrogar.
Bra till champagne var också ostronen, som det var något speciellt med men det har jag ju glömt vid det här laget. Ostron kan jag dessutom tycka är lätt överskattat. De är hala och smakar hav, men så mycket mer än så finns inte att säga om ostron. Mer än att de är dyra.
Men det här var riktigt gott, kanske kvällens bästa rätt. Vad det var har jag tyvärr ingen aning om, men jag tror tryffel kan ha varit inblandat. Eller svart trumpetsvamp.
En av ammisarna var torkat blod på en träplatta, fast jag har för mig att de beskrev rätten på ett lite trevligare sätt än så. Mer kul och kreativt än gott.
Kreativt och modigt är också att servera ett grillat och delat kycklinghjärta som en av rätterna i avsmakningsmenyn. Inälvsmat är inte riktigt min grej, men det här var förvånansvärt gott.
Och det här var riktigt jävla gott! Frusen rotselleri kanske inte låter jättesmaskigt, men med grillad musseljuice och störrom är det en himmelsk rätt.
En annan fullträff var Esperantos hyllning av hösten, här i form av morot och svamp. Att få plats med så många smaker på så lite utrymme är en bedrift i sig.
Och när vi ändå är igång och hyllar saker till höger och vänster så passar ju "Torsk homage Sturehof" ganska bra. Skummet var bäst. Jag älskar skum.
Sedan kom notan i en fin liten träask. Skulle man ha trott om man inte har järnkoll som jag. För i lådan ligger det en liten waguybiff och gosar tillsammans med en liten hög torkad mossa som servitrisen tände på innan hon smällde igen locket. Så här såg det ut när hon öppnade igen.
"Kolgrillad svartrot med torkad och rökparfymerad svensk Wagyu" heter rätten och ni förstår nu att jag vid det här laget, halvvägs in i inlägget, äntligen kommit på att man ju kan surfa upp den där menyn på internet.
Nästa rätt var blomkål på många olika vis och till det fick man en havskräfta och lite citron. Rätten heter sålunda "Blomkål på många olika vis med havskräfta och citron". Varför komplicera? Mer än maten?
Ovanstående rätt skulle enligt tidigare resonemang kunnat heta "Lökar på många olika sätt" eller rätt och slätt "Schyssta lökar", men här väljer man istället att använda franska och döper den till "Dégustation d’oignons avec truffes" vilket jag tror är en bättre idé. Ohyggligt gott och kvällens bästa rätt.
Kyckling är för jävla tråkig mat, men den här kommer från Ockelbo och var obegripligt god. Enligt menyn får man höstäpplen till och ingenting mer, men man behöver ju inte ens kisa när man tittar på bilden för att begripa att det finns en massa andra små läckerheter där också. Vad det kan vara är höljt i ett vinpaketsdunkel, men gott var det.
Till efterrätt fick vi rödbetsglass. Det var precis så gott som det låter och för att underlätta förträngningen av denna rätt valde jag att inte fota. Man ska inte göra glass på rödbetor.
Efter lite ost och annat godis är man hyfsat nöjd för att uttrycka sig lite försiktigt. Esperanto är en utmärkt restaurang, men det blir fasligt dyrt. Lite för dyrt för att det ska kännas prisvärt och som vanligt är det vinpaketet som gör att det drar iväg. Och som på nästan alla restauranger på den här nivån är vinpaketet så överprissatt att man faktiskt känner sig lite rånad på vägen hem.
Men annars var det bra!
