Men va fan

Minns ni att jag bad om tips på bra restauranger i Göteborg här på bloggen för ett tag sedan? Nej, men det gjorde jag i alla fall och fick hur många tips som helst. Ett handlade om Hello Monkey på Magasingatan, och efter att ha kollat upp deras hemsida så har jag velat gå dit varenda gång jag varit i Göteborg. Då när jag bad om tipsen trodde jag att jag skulle jobba där ett par dagar i veckan och så blev det kanske inte, men jag har säkert övernattat i Göteborg ett tiotal gånger sedan dess.

Samtliga övernattningar har av någon underlig anledning alltid varit natten mellan måndag och tisdag vilket egentligen inte spelar någon större roll, Göteborg är ju lika trevligt oavsett veckodag. Det lilla problemet är bara att Hello Monkey har stängt just på måndagskvällar. Så på tio försök har jag lyckats besöka restaurangen noll gånger, så även denna vecka. I vanlig ordning var mina möten inplanerade till måndag och tisdag och jag lyckades alltså för elfte gången på raken missa att äta på Hello Monkey.

För varje missat besök har förväntningarna på den där stackars restaurangen ökat och vid det här laget är Hello Monkey i mitt huvud världens i särklass bästa restaurang, överöst av Michelinstjärnor och gulddrakar. Jag måste äta där innan jag blir galen.

Så för att trösta mig lite igår bestämde jag mig istället för att gå och se Frölunda spöa skiten ur Färjestad, vilket definitivt skulle fått mig på bättre humör. Men helt i linje med min vanliga tur så visade det sig naturligtvis bli Frölundas sämsta match sedan föreningen bildades. Frölunda har (typ) vunnit samtliga hemmamatcher sedan seriestarten i år, Färjestad har öppnat säsongen på ett historiskt rekorduselt sätt. Så gissa hur det gick när jag satt där.

Ont i ryggen fick jag också.

Så nu är jag sur. Sådär äkta skitsur som bara en femåring kan bli. Eller en medelålders man med kroniskt motflyt.

Men se det går över redan imorgon! För då ska jag stå i vägen i köket på Divino igen! Härliga tider! Så nu skyndar jag mig att sova så den här dagen försvinner och blir onsdag istället.

Dagens lunch

Imorgon serveras det lammrostbiff med caponata på din nya favoritrestaurang Enoteca. Som är Divinos bakficka. Divino där jag jobbar alltså, det kanske jag har nämnt?

Lammet såg ut så här igår innan det åkte in i kylen för 48 timmars marinering.



Och det är alltså JAG som har gjort allt det där! Så gå dit och ät lunch imorgon och hälsa från mig. Serveringspersonalen kommer inte ha en aning om vem du pratar om, men ändå. Caponata är för övrigt en Siciliansk grönsaksröra baserad på aubergine. Men det där vet serveringspersonalen redan så det kan du inte glänsa med, åtminstone inte där.

Utöver lammet fick jag även förtroendet att skala jordärtskockorna till kvällens á la carte OCH avsmakningsmeny. Det blev många jordärtskockor det och idag är jag lam i min vänstra hand. Men det var det värt, för jordärtskockor är bland det bästa som finns och de ska behandlas med den respekt de förtjänar.

Slutligen fick jag också markera på den varma stationen. Och vad markera är för något orkar jag inte gå igenom för det är för komplicerat att förklara för dom som inte jobbar i restaurangbranschen, som jag gör.

Och vet ni förresten vad det här är?



Det är ett 63 graders-ägg liggandes på en klick jordärtkockspuré, ackompanjerad av skivad tryffel, rostad jordärtskocka och tryffelskum. Inom kort garneras den med örter jag inte kan stava till och bärs sedan ut till den gäst som haft den uppenbart goda smaken att beställa detta mästerverk. Ett sånt där ägg ska jag försöka göra hemma i helgen, minus tryffeln för det får jag inte köpa för min fru.

Helgen ägnas annars åt årets traditionella julölsprovning. Som ni har väntat på den! Tolv sorter ska specialgranskas och resultatet dyker upp i din feed under nästa vecka. Tips: Brewdog vinner.

Din nya kvarterskrog

Det visste du inte när du gick och lade dig igår! Att du skulle ha en ny favoritkvarterskrog från och med idag.

Jag kan stolt meddela att ditt nya innehak heter Enoteca och ligger på Karlavägen 28.

Grattis, vi ses där.

Om en korsning

Det här skulle egentligen handla om restaurang Esperanto och deras avsmakningsmeny, men det råkade bli ett inlägg om en gatukorsning istället. Det var ju lite märkligt.

Esperanto ligger nämligen i korsningen Karlavägen-Kungstensgatan, och den korsningen har på något övernaturligt sätt blivit väldigt viktig för mig. Personlig till och med, min alldeles egna lilla korsning liksom. För tre år sedan visste jag inte ens var den låg men nu verkar hela mitt liv kretsa kring det där området. Till viss mån beror det på att det ligger ett antal restauranger där som jag gillar. Bon-Bon, Råkultur och Esperanto till exempel.

Bara 100 meter därifrån, strax före Humlegården, har min terapeut Louise sin mottagning Prästbyrån, där jag satt en dag i veckan i ett och ett halvt år och försökte bli hel igen efter en katastrof. Då fanns det knappast några drömmar om praoplatser i restaurangkök, då fanns det inga drömmar alls.

Och i kyrkan som ligger på höjden har jag tänt oräkneliga ljus och tänkt på Linus, före eller efter samtalen med Louise. Så den där korsningen har varit något slags epicentrum för min sorg.

Men i samma fastighet som Prästbyrån, ligger också Restaurang Divino. Divino är Stockholms bästa och mest exklusiva italienska restaurang och som, kan jag nu avslöja, nyligen fått en ingenjör i sina bästa år som praktikant i köket. Detta tack vare väldigt schyssta polare som äger stället och som ger mig chansen att uppfylla en dröm. Bara det är ju helt overkligt.

Märkligt sammanträffande faktiskt. Där sitter jag alltså hos Louise och har gett upp hoppet om allt, högst ovetandes om att mina kompisar om några månader ska köpa en restaurang 15 meter därifrån som inte helt osannolikt nu kan förändra mitt liv.

Och som om inte det var nog, och här är det dags att sätta på sig foliehattarna, så hände följande en dag i somras, i denna korsning:

Jag står utanför Divino och väntar på min kompis Axel från Helsingborg, han som provar grappa i skoaffärer ni vet. Då kommer min dotter traskandes. Och med tanke på att hon, liksom jag, bor i Täby så var ju det lite överraskande. Fem minuter senare kommer min fru, som är på väg till Louise. Helt ovetandes om att både jag och dottern står där.

Strax efteråt kommer Axel, vilket ju var mindre överraskande eftersom vi stämt träff just där. Men slutligen kommer så hela Linus klass, med lärare och allt, och promenerar förbi. Så något övernaturligt pågår definitivt i korsningen Karlavägen-Kungstensgatan.

Foliehatt av.

Nästa inlägg kan handla om Esperantos avsmakningsmeny. Ha det bra så länge.

A star is born

Igår inledde jag min prao på en restaurang i stan. Och nu ska jag ägna hela helgen åt att ångra att jag inte valde den yrkesbanan redan från början. Fan i helvete och satan, jag skulle blivit kock. Eller sommelier. Eller precis vad som helst med anknytning till ett restaurangkök. Jag kunde knappt somna i natt, för confiterade grissidor, tryffelskum och parmesankrämer flimrade förbi så fort jag slöt ögonen.

Precis allting var fascinerande. Maten givetvis, men också processen i köket, logistiken, alla förberedelser, och inte minst sekunddramat när fyra olika, högst avancerade, varmrätter måste bli klara exakt samtidigt. Inte som hemma direkt, när man står med en nystekt ryggbiff och inser att det är 14 minuter kvar på risotton.

Jag kommer att praoa på den där restaurangen resten av mitt liv, vare sig de vill eller inte. Det kommer att krävas ett besöksförbud utfärdat av domstol för att jag ska hålla mig borta.

Hardcore matporr

Trots att min mansförkylning ÄNNU INTE GÅTT ÖVER så besökte jag gourmettemplet Operakällaren i helgen.

Jag har varit på många lyxrestauranger i Stockholm. Eller ja, ganska många. Eller nej, men några i alla fall. Fem stycken tror jag. Och sedan tjugohundranånting har Grands Franska, numera Mathias Dahlgrens Matsal, varit nummer ett strax före Frantzén-Lindeberg.

Men inte längre, för nu ligger nämligen Operakällaren etta på min högst personliga lista över de bästa restaurangerna i Stockholm. Tvärtemot vad dårarna på Guide Michelin anser. Och då åt jag inte ens avsmakningsmenyn med jätteultravinpaketet till, utan den lite mindre "festmåltid för två" som min frus vänner hade den ytterst goda smaken att ge henne i födelsedagspresent. Min fru har förresten också väldigt god smak eftersom hon valde just mig som kavaljer för kvällen. Vill vara väldigt tydlig med det.

Nu visade sig festmåltiden vara rätt omfattande den med, kolla in den här kavalkaden! (Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Jag fick inte använda blixt för min fru eftersom det är töntigt att fota mat.)


Ankleverbollar med svartvinbärsreduktion.


Fasanconsommé.


Svampsoppa med confiterad potatis, stekt svamp, tryffelpärlor och lökringar.


Kalix löjrom med gubbröra och kavring, blomkålskräm, brynt smör(!), vinägrett med citron samt dillchips.


Fänkålsstekt grissida med svampkorv, broccolikräm, calvadosemulsion och ingefärs-äppelssky.


Ostvagnen. Jag tog en av varje.


Avécvagnen. Hade jag haft råd hade jag tagit en av varje.


Banana Split á la Operakällaren.


Godis. Jag tog två av varje.

Bästa restaurangen so far alltså. Men kanske bara till på lördag, för då ska jag äta på Esperanto. Ännu en present min fru fick när hon fyllde år, och ännu en gång valde hon mig som sällskap. Bra fru det där.

Men gourmethelgen var inte över med besöket på Operakällaren. I söndags fick jag en hemlagad trerätters av döttrarna i Fars dags present! Tipp topp det med, kolla:


Röra på gravad och rökt lax, Creme Fraiche och rödlök.


Hängmörad ryggbiff med rödvinssås, äppelsallad och kantarellrisotto.


Pannacotta på vit choklad och hallon.

Alla i min familj, utom möjligen jag själv, ligger således ruggigt bra till ett tag framöver.

Få se nu

Var var vi någonstans? Restaurang B.A.R hade vi avhandlat va, och det där med mustascher också. Karibienkryssningen ser också ut att lösa sig, informationsmässigt i alla fall. Fick igår ett tjockt kuvert med massor av info från snälla bekantas bekanta, så nu vet vi åtminstone hur det funkar. Nästa delprojekt blir att ta reda på hur vi ska betala för resan, eller rättare sagt med vad.

Helgen tillbringade jag på Gotland, den största delen av tiden på den där pallen ni ser till vänster i skåpbilen. Där ska tydligen de som inte kör Gotland Grand National sitta när motorcyklar och malliga förare ska transporteras.



Som mekaniker stod jag kanske inte för några avgörande insatser eftersom jag omgående gick vilse i skogen och aldrig hittade till den där depån. Men det gick bra ändå och polarna vinkade till och med till mig i starten, och då kändes det ju lite bättre.



Under festligheterna på kvällen blev jag dessutom uppgraderad till stallchef för mina insatser under helgen, och det är ju inte fy skam. Nu påverkar det kanske inte själva placeringen i skåpbilen, och jag kommer antagligen att få sova på den hårdaste madrassen även nästa år, men vad gör man inte för en tjusig titel?

Jag kom också fram till att man borde tillbringa mer av sin tid på Gotland, trevlig ö det där.

Denna vecka går ut på att försöka hålla humöret uppe vilket inte är så lätt, Alla Helgons är ju ingen mysig helg längre, men en lunch med Ulrika Good igår hjälpte definitivt till, och helgen som kommer är fullknökad med andra trevligheter så det ska nog gå bra.

Det riktigt stora glädjeämnet i helgen var annars att det blev klart med mitt lilla extraknäck, så nästa torsdag börjar jag i restaurangbranschen! En kväll i veckan ska jag praktisera i ett restaurangkök, ett riktigt restaurangkök med riktiga gäster på en mycket välmeriterad krog i Stockholm. Jag kommer inte att berätta vilken krog det gäller eftersom jag misstänker att de inte vill gå ut med att deras senaste tillskott i köket är en 48-årig gymnasieingenjör.

Åtminstone inte än. Men om det blir som jag tror är det ni bevittnar just nu något som kommer att förändra krogscenen i Stockholm för all framtid.

Eller åtminstone mitt lilla liv.

Until then, ha det gott.

I väntan på WSOP

Sitter och väntar på att de två sista avsnitten av WSOP Main Event ska laddas klart och passar därför på att skriva ett malligt inlägg eftersom jag just upptäckt att jag bara blir kändare och kändare för varje dag som går.

Jag utgår från att ni noterat att jag vann Mustaschkampen. Om inte så läser ni med fördel den här nya bloggposten hos Cancerfonden. Och är ni ändå inte helt övertygade så tycker jag att ni ingående ska granska den här bilden från Expressen.



Men allt det där visste ni ju redan.

Vad ni däremot kan ha missat är att min cheesecake nu gör braksuccé i Norge! Kolla in det här inlägget och läs den första kommentaren långsamt och noggrannt. Man måste elske dette landet.

Och en grej till. Har någon av er varit på kryssning i Karibien? Jag funderar på en sån men har ju ingen aning om det är bra eller inte. Vilket rederi? Vilken båt? Västra, östra eller södra Karibien? Vad kostar det? Är det prisvärt? Hur är maten? Vad ingår? Ska man stanna några dagar i Miami när man ändå är där? Var ska man bo då någonstans då? Vilka restauranger ska man äta på? Har Sicily redan varit där och filmat?

Frågorna är många men om jag känner er rätt så är svaren ännu fler. Tack på förhand.

Och när ni ändå löser världsproblemen föreslår jag att ni hjälper Linda i Uppsala också. För hennes fråga vill jag verkligen ha svar på!

Och en grej till, till. Restaurang B.A.R. är bra, dit ska man gå och äta. Missa inte att beställa in en skål tryffelmajonäs. Passar till allt men funkar också att ätas med sked, som en egen liten rätt.

Hej på er, imorgon är det jag som åker jag till Gotland och tittar på leriga farbröder på motorcyklar.

Press Stop!

Det enda ni behöver komma ihåg idag är att köpa Expressen för där är jag och min mustasch med.

Och det tycker ju alla är kul, alla utom min äldsta dotter som idag rasar mot Expressen för att de inte creddat henne som fotograf. Nu är det naturligtvis inte Expressens fel, utan mitt eftersom dom ringde dagen innan och jag lovade dom att de fick göra precis vad de ville med de där bilderna, och glömde i upphetsningen att ange fotograf.

Jag gör således en pudel här på bloggen (efter otäcka sms-hot från min dotter) och länkar som någon slags kompensation till hennes bildblogg. Alla foton där är tagna av MALIN WÅÅK och ingen annan. Och vill ni mig väl så klickar ni på den där länken.

Nu är jag möjligen lite partisk, men det är faktiskt riktigt fina bilder det där.