31 januari? Va?

8,49% av 2009 har helt plötsligt försvunnit. Och utöver en massa elände så har absolut ingenting hänt. Vad fan är det fråga om? Ska det vara så här? När händer allt det där roliga, som alla andra håller på med? Eller har det redan hänt? Befinner jag mig på en transportsträcka mot det eviga mörkret?

Får omedelbart panik och söker på "45-årskris" på Google för lite tröst, och hamnar på min egen blogg. Bryter samman.

Jag måste hitta på något, frågan är bara vad. Säga upp mig och se vad som händer? Det tror jag faktiskt är en riktigt bra idé. Säga upp mig med buller och bång dessutom, och pissa i chefens skrivbordslåda så man inte har minsta lilla möjlighet att komma tillbaka. Man blir helt enkelt tvungen att tänka nytt för att överleva. Det skulle jag må väldigt bra av tror jag, men jag är naturligtvis alldeles för feg och vuxen för det.

Så vad återstår? Börja träna? Flytta? Köpa slicklapp?

Jag tror faktiskt jag börjar träna. Jag bestämmer det just nu. För femtielfte gången. Men den här gången ska jag lägga upp eländet på bloggen så INGEN ska kunna komma undan. Ska jag plågas så ska ni fan också drabbas. Målsättningar, motgångar och resultat. Allt redovisat i lååånga tråååkiga blogginlägg.

Följ en 45-åring i kris liksom. Och se honom misslyckas.

Nu: Vila mig i form.

Scary shit

Aftonbladet publicerade den här skräckbilden på Anja Pärson i veckan. Men jag vet inte, rädd blir man väl inte direkt?

Men den här däremot! Jeezes.
Den skrämmer mig faktiskt lite.




Nu: Sluta nätmobbas

Fredag

Hello whisky, long time no see.

Helvete

Vi (eller åtminstone jag) har haft långtgående planer på att sälja huset och flytta in till stan. Men efter att ha sett den här lappen får vi nog skrinlägga den planeringen. Vi passar nog inte i ett flerfamiljshus, jag är nog för bra på det där. Kan för många moves helt enkelt.

Jag kan bli smartare

Ingenting jag gått omkring och trott direkt, men jag kan nog fan bli aningen smartare. Idag fick jag ett mail från Ulrik med en inbjudan till frugan och mig att fira Alla Hjärtans Dag tillsammans med honom och hans flickvän. Plus några andra namn på sändlistan:

madde@hovet.se
natalie.portman@filmcompany.com
sanna@kallur.nu

Någon som redan här skulle misstänka att den gode Ulrik försöker skoja till det lite? Mmm, eller hur?

Men nej då, inte jag! Jag såg Sanna Kallur i sändlistan och gick igång direkt! Jag gjorde liksom kopplingen att Sanna kanske sponsrades av hans vitvarubjässe till företag han är anställd på, och att han kände henne på nåt vis. (Den här kopplingen är så ologisk och så ultrakorkad att jag blir rädd när jag skriver det här.) De andra namnen reagerade jag inte på, mer än att jag tyckte mig känna igen namnet Natalie Portman lite vagt.

Så jag svarade glatt att om Sanna Kallur kommer, så kommer givetvis jag. Så långt allt lugnt, här ser det ju ändå ut som att jag har snappat skämtet. Om det inte var för min avslutande fråga, "hur känner du Sanna?". Vilket antagligen får Ulrik att tro att JAG driver med HONOM.

Efter en del mailande inser han till slut jag är fullständigt pantad/asfull/på LSD, och blir alltså tvungen att på fullt allvar meddela att han naturligtvis inte alls känner Sanna. Eller Natalie Portman heller för den delen. Och han hade inga som helst planer på att bjuda in Prinsessan Madeleine till sin lägenhet på Alla Hjärtans Dag. Vilket så här i efterhand låter ganska vettigt. Han tillade för säkerhets skull att själva inbjudan till mig och min fru var på riktigt, om jag nu skulle lyckas missförstå det också.

Själv satt jag framför datorn på tåget och rodnade tills glasögonen immade igen.

Jag måste fan ta mig samman. Komma in i matchen. Get a grip liksom.

Herregud.

Packning

Allt som behövs för en vecka i Linköping.

Edit!!

Jag har åkt limousine också! Helt rätt start på veckan.