Faschings gitarrskola

Nästa lektion i Faschings gitarrskola handlar om hur man tar ackordet F. Och då menar jag att ta F-ackordet på det coola sättet, med sk barré-fattning.

Börja med att sluta leta efter tidigare lektioner i Faschings gitarrskola, för det finns inga. En annan besvärande omständighet är att jag inte kan ta ett F-ackord själv, det kan intygas av alla de som haft oturen att höra mig försöka. Men med min yngsta dotters livsdevis ”skit i det!” så kommer man undan med det mesta och vi går helt enkelt vidare mot målet att kunna hantera ett F och bli den där härligt avslappnade trubaduren vid lägerelden som alla gillar så mycket och vill ligga med.

Utöver den teoretiska aspekten har jag även tagit lite hänsyn till den mänskliga anatomin för att på bästa sätt lära mina läsare att ta detta fruktade ackord. De enda förkunskaper som krävs är att känna till hur en gitarr ser ut samt vad fingrarna på handen heter och i vilken ordning de sitter.

Ok, så här tar man ett F:

Siffrorna symboliserar handens fingrar och var dessa ska appliceras, där 1 är pekfingret, 2 är långfingret, 3 är ringfingret, 4 är lillfingret. Tummen har ingen siffra för den ska befinna sig på andra sidan av gitarrhalsen under hela förloppet.

Det första man kan tro när man tittar lite närmare på bilden är att det skulle behövas två pekfingrar för att kunna ta ett F. För normalutrustade människor skulle just det inte innebära några större problem om det inte vore för att de tydligen behöver sitta på en och samma hand också, och eftersom det är jätteovanligt så har man löst problemet på ett rätt fiffigt sätt, men det återkommer vi till i punkt 5 nedan.

1.  Applicera långfingret (2) på band 2 på tredje strängen nedifrån.
2. Applicera sedan ringfinger (3) och lillfinger (4) på band 3 på femte respektive fjärde strängen.
3. Så här långt ingen fara.
4.  Utan att ändra positionen på fingrarna 2, 3 och 4 tar du nu din lediga hand och vrider den andra handen ur led med ett litet knyck så att du kan utföra punkt 5.
5. Fortfarande utan att ändra positionen på fingrarna 2, 3 och 4, lägger du nu HELA pekfingret (1) över ALLA strängarna på band 1 och trycker till.
6. Slå nu an ett F och motstå sedan instinkten att omedelbart skära av dig båda öronen pga att det låter förjävligt.
7. Öva dagligen i ett och ett halvt år (kalla det gärna för "att repa" om det känns proffsigare).

Lycka till!

Hur man lägger så lång tid som möjligt på att misslyckas med en rotselleri.

Det finns säkert mängder av snabba sätt att misslyckas med en rotfrukt, ett av de mest uppenbara borde vara varianten där man tar av plasten på rotfrukten och sedan direkt kastar den i soppåsen. Eller ännu snabbare, man kastar den helt enkelt direkt i soppåsen utan att ta av plasten. Den absolut snabbaste (och mest gynsamma ur både ett miljö och ekonomiskt perspektiv) är naturligtvis att inte ens köpa någon rotfrukt, men då kommer säkert någon jobbig typ med två högskolepoäng i filosofi och börjar jiddra om att man kanske inte kan anses ha misslyckats med något man inte ens har hanterat.

Men skit i det, för i helgen uppfann jag tydligen en metod att misslyckas med att tillaga världens mest okomplicerade rotfrukt, rotsellerin, på längsta möjliga tid.

Enkelt var det också, följ bara dessa simpla steg:

1. Ställ väckarklockan på 05.30 annars hinner du aldrig misslyckas i tid.
2. Sätt ugnen på 90 grader. Se till att ha en gammal omodern ugn med ett sånt där analogt temperaturvred och ställ det på strecket för 90 grader vilket innebär att ugnen intar en temperatur på allt mellan 20 till 200 grader.
3. Skala rotsellerin. Det här är det svåraste momentet eftersom den är knölig och jävlig i botten, men med en vass kniv och lite plåster kommer man tillräckligt långt.
4. Lägg rotsellerin i en ugnsfast form och smörj in den (rotsellerin alltså) i ett tjockt lager rumsvarmt smör, typ 300 gram.
5. Ställ in kalaset i ugnen med optimistisk livsåskådning och väldigt kladdiga händer.
6. Ställ timern på en timme och ös rotsellerin med smöret när den ringer (timern alltså).
7. Upprepa steg 6 åtta gånger.
8. Efter nio timmar tar du ut skapelsen ur ugnen, försöker skära upp den med en helt vanlig sylvass kockkniv och upptäcker att den fortfarande är stenhård.
9. Klart!

Anledningen till missödet var sannolikt noggrannheten på det där temperaturvredet vilket ledde till att vår lilla rotfrukt inte ens kom upp i kroppstemperatur där inne i ugnen. Jag får helt enkelt prova igen nästa gång jag inte har något annat för mig under nio timmar en lördag. 

Drömvinsten

Eftersom vi i veckan ska signa upp oss på en sprillans ny lägenhet så är det kanske dags att börja fundera på hur vi finansierar det lilla köpet när det blir dags att betala om ett år eller så. Och eftersom postadressen är Stockholm så behövs det ju en rejäl slant, och det var här någonstans jag kom på att det skulle vara praktiskt att vinna den där drömvinsten någon dag det kommande halvåret. På så vis skulle vi även ha pengar över till möbler, coola hushållsmaskiner och en och annan flaska vin av bättre sort.

För att vinna drömvinsten behöver man bara se till att ha 7 rätt på lotto samma vecka som man har två rätt på joker, och eftersom jag jobbar som projektledare och är van att samordna saker och ting så kändes det inte som någon jätteutmaning direkt. Man kan dessutom spela joker och lotto TVÅ gånger samma vecka vilket på ett år innebär att jag hinner lämna in min lilla kupong typ hur många gånger som helst, eller åtminstone tillräckligt många gånger för att hinna vinna den där drömvinsten i god tid före tillträdesdagen.

Men se där hade jag tydligen fel. En känsla jag för övrigt också är van vid, eftersom jag jobbar som projektledare.

Det visade sig nämligen att chansen att ro hem en drömvinst är 1 på 348 miljoner.  Och man behöver inte ens ha läst särskild matte i gymnasiet för att förstå att de där oddsen antagligen innebär lite av en uppförsbacke. Jämförelsevis är oddsen för att bli träffad rätt i skallen av blixten under det kommande året 1 på 280.000, lite beroende på var i världen man bor.

Så om jag räknar rätt (vilket jag nästan aldrig gör, det är därför jag jobbar som projektledare) så skulle jag alltså behöva lämna in en lottokupong med ikryssad joker två gånger i veckan i lite drygt 3 miljoner 346 tusen 153 år innan jag vinner. Och det kommer inte bara att bli långtråkigt, med en minsta avgift på 13 kr gången så blir det hyfsat dyrt också, ca 4,5 miljard.

Och med tanke på att jag enligt läran om sannolikhet tydligen förväntas bli träffad rätt i skallen av blixten 12 gånger under den perioden så lutar det nog åt att jag får kolla upp några alternativa finansieringslösningar.

Räddaren i nöden, kalvtartaren

Som ni minns (eftersom ni memorerar allt jag skriver) så blir det lätt så att varmrätter som inkluderar den där komplicerade potatispurén vi pratade om senast, kan dra ut en aning på tiden och då kan det vara klokt att erbjuda middagsgästerna något litet tilltugg innan själva smör- och potatissymfonin väl tar sin början.

Här är det viktigt att du som klok och klurig kock tänkt till i förväg och ägnat 10 minuter åt att förbereda en kalvtartar, exempelvis de 10 minuter då frugan står i köket och svär och skalar potatis. Den stora fördelen med att servera just denna kalvtartar är att du kan få det att se ut som att du svänger ihop den på volley av det du råkar hitta i kylen, vilket ytterligare förstärker din image som kockgeni.

Se därför till att råka ha följande saker i kylen:

En halv citron.

En skål med grovriven vällagrad parmesan.

En annan skål med tunt skivad stjälkselleri som du naturligtvis skalade innan du skivade den, så den inte är så trådig.

En tredje skål med utmärkt svensk kalvytterfilé, skuren i små, små kuber. Den här skålen kan vara lite svår att snacka bort eftersom det är relativt osannolikt att man av en slump råkar ha fintärnad utmärkt svensk kalvytterfilé ståendes i en skål i kylen, men du får dra till med nåt ovidkommande helt enkelt.

Se också till att ha följande flaskor i skafferiet, gärna långt bak så det inte ser så förberett ut.

Olivolja

Fish sauce (ett par teskedar räcker nog)

Med dessa förberedelser kan du alltså senare, när du ”upptäcker” att gästerna börjar bli hungriga (och du har två timmar kvar på den där purén) veva ihop en spontan kalvtartar på mindre än en minut och servera till dina förbluffade och fascinerade gäster (såvida inte gästerna uteslutande består av familjemedlemmar för de blir fan aldrig fascinerade, de är bara hungriga).

Alltså:

Ta fram och veva ihop allt du förberett tills det smakar gott. Använd några teskedar fish sauce och några matskedar olivolja och typ hela den halva citronen, men smaka dig fram hela tiden. Får du inte tillräckligt med sälta från fisksås och parmesan kan du ev salta lite. Nymald svartpeppar är gott också.

Servera snyggt med några blad från sellerin.

Du har nu skapat en kalvtartar vars recept jag har snott från den lika utmärkta som nyöppnade krogen Babette i Vasastan genom att helt sonika sätta mig i köksbaren och under en timme i smyg stirra ut Olle T Cellton när han gång på gång skapade detta mästerverk. Nu använder han visserligen Colatura, en italiensk fisksås, istället för den utspädda thailändska varianten, men så är han ju en riktig kock och behöver inte låtsas vara lika spontan och oförberedd som vi just kanske lagt lite för mycket energi på att framställa oss som att vara.

Själv fortsätter du sedan att ignorera gästerna, äter tartaren vid spisen direkt ur skålen och koncentrerar dig på att potatispurén blir 100% perfekt, no matter what.

Hur man på bästa sätt krånglar till ett potatismos

Det första man ska göra när man ska krångla till ett potatismos är att börja kalla det för potatispuré. Då blir det mycket lättare att förklara för de utsvultna familjemedlemmarna hur det kan komma sig att något så oerhört enkelt som potatismos plötsligt tar tre timmar att tillaga och att tisdagsmiddagen därför serveras kl 22:30 istället för den lite mer normala tiden lagom till halv åtta hos mig på fyran. För "det är inte potatismos som serveras, det är potatispuré!"

Länge har jag tyckt att den potatispuré jag serverat tillhört toppskiktet i världen, ända tills jag i helgen provade det ultimata receptet av den lika ultimate superkocken Heston Blumenthal. Receptet hittade jag för övrigt här, en utmärkt matblogg som jag precis har upptäckt. 

Heston ser ut så här (och är för övrigt skrämmande lik min svåger i Halmstad):

Bara blicken säger ju att ”min potatispuré är fan så mycket bättre än din” och efter förra veckans studier är jag nog beredd att hålla med. Så nedan följer alltså en beskrivning av hur du på svårast möjliga sätt tillagar en rätt bestående av tre ingredienser:

1 kg potatis, jag använde mandelpotatis

2,5 dl mjölk

1 pkt rumsvarmt smör

1. Plocka fram en potatisskalare, 1 kg potatis och en jättehög kockhatt som ska signalera att du är i färd med att skapa något riktigt avancerat.

2. Tvätta potatisen noggrant, skala den och spara skalen. Den här uppgiften går bra att delegera till sin eventuella partner eftersom den är lika okomplicerad som tråkig, och du själv kommer snart att vara fullt upptagen med att försöka se till att en stor kastrull med vatten och potatis under 30 minuter håller en temperatur på exakt 72 grader

3. Dela sedan varje potatis i två delar och lägg den i iskallt vatten i 5 minuter och skölj sedan ordentligt. Under tiden värmer du upp en stor kastrull vatten till 72 grader, salta INTE.

4. Lägg sedan potatisen i kastrullen med det 72 gradiga OSALTADE vattnet och ägna de följande 30 minuterna av ditt liv till att se till att vattnet håller just 72 grader.

5. När potatisen ”kokat” i 72 grader i 30 minuter häller du av vattnet och sköljer potatisen ordentligt i kallt vatten.

6. Koka upp saltat vatten, lägg i potatisen och koka mjuk på vanligt sätt.

7. Under tiden kokar du upp skal och mjölk och låter det sedan dra på lägsta värme i 20 minuter.

8. När potatisen kokat klart häller du av vattnet och ångar av potatisen några minuter på lägsta värme. Den ska bli vit och fin i kanterna och tillräckligt torr för att kunna suga upp de sjuka mängder smör som nu ska tillsättas.

9. Dynga i sjukt mycket smör i en skål, helst 500 gram, och pressa potatisen över smöret med en potatispress och rör ihop. Eftersom jag är lite försiktig med kalorierna använde jag bara 400 gram smör.

10. Passera purén genom en trådsil ned i skål nummer två. (Det här momentet tycker jag personligen att man kan skippa, men är naturligtvis ett måste om man ska påstå att man gjort äkta Blumenthalpuré.)

11.   Sila bort potatisskalen och blanda i den varma potatismjölken lite i taget i purén.

12.   Smaka av med salt men ta det väldigt försiktigt för saltar du för mycket, vilket är väldigt lätt hänt,  så får du börja om från steg 2.

13. Spritsa purén i en djup tallrik och servera med korrekta tillbehör (sked och en flaska Meursault)

Nästa gång ska vi komplicera äggröra, vi hörs.

Hej! Har det vart nåt?

Som den konservative bakåtsträvare jag är så har jag nu efter två års frånvaro slutligen konstaterat att det här med blogg nog ändå är det bästa sättet att dela med mig av all den visdom och bilder på mat som jag trots allt sitter inne med.

Att anledningen till denna storstilade comeback egentligen skulle vara att mitt ego inte på långa vägar får tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse utan bloggen tycker jag att vi lämnar därhän eftersom det är ett osympatiskt karaktärsdrag som jag inte vill förknippas med vare sig det är sant eller inte. (Tragedin som inom kort drabbar sagda ego när det uppdagas att ingen längre läser bloggar får vi hantera då).

Så ni som älskar att titta på felaktigt ljussatta bilder på mat, grotta ned er i hur man på krångligast möjliga sätt kokar ett ägg, samt läsa fullständigt ointressanta historier om hur en medelbegåvad man försöker lära sig att spela gitarr torde ha hamnat hyfsat rätt.

Jag kommer imorgon att bege mig till Gotland för en kortare uppladdning men återkommer efter det med ett inlägg som kommer att vara lika perfekt som det potatismos jag har för avsikt att skriva om.

Välkomna! Kul att se er igen!

eh... hallå?