Alla eländes Moder

Semestern är slut, mörkret faller och kvällskylan är tillbaka.

Bilköerna är tillbaka, sovmorgnarna är slut och löven faller.

Börsen faller, min PT är tillbaka och snuset är slut.

Hur jag än vrider och vänder på det här så ser det jävligt dystert ut.
Dessutom har frugan fyllt 40 så nu kan jag inte ens gå runt och skryta med att jag har en ung fru. Det är mycket nu.

Den grå vardagen är här, allt blir precis som vanligt igen, och sen är det jul. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta Burrata.

Eller tryffelcarbonara, för ikväll är lyxsvägerskan här och då ska jag försöka mig på att kopiera den godaste pastarätt jag någonsin stoppat in i munnen. La Giostras Carbonara di tartufi bianchi sulla chitarra. Det kommer naturligtvis resultera i rena lustmordet på den skapelsen, så jag vill redan nu be Prince Dimitri Kunz d'Asburgo Lorena om ursäkt för att jag ens försöker.

Vill väldigt mycket tillbaka till Toscana. Jag borde inte åkt dit, jag visste att jag skulle bli dödligt förälskad i den där provinsen. Jag kanske ska passa på att hoppa av när jag åker på den där Bolognaresan ni fixade till mig? Söka asyl i Florens och ange miserabelt klimat, dålig mat och gammal fru som skäl? Får fundera på det i helgen.

För jag orkar bara inte ha tråkigt. Det är direkt förödande för mig att ha tråkigt numera. Efter att i mer än ett och ett halvt år dagligen ha funderat på vad allt det här går ut på, och inte kommit fram till ett endaste litet dugg, så får jag helt enkelt se till att ha roligt istället för tråkigt under tiden eländet pågår. Tills den där märkliga dagen kommer då man tar sitt sista andetag och reduceras till ett minne, några fotografier och de där fina vinerna man borde ha korkat upp medan tid fanns. En dag jag i mina allra mörkaste stunder faktiskt kan längta väldigt intensivt till.

Så kan man tänka. Om man vill må ännu sämre. Men det ville vi ju inte, så då tänker vi på något roligt istället.

Till exempel att Cramp magazine och Wayne Nilsson ska komma hem till mig i augusti. Det ska bli väldigt roligt. Vi ska äta gåslever, tryffelrisotto och hängmörade kossor och till det ska vi dricka goda öl och goda viner. Och så ska Wayne försöka lära sig att dricka whisky igen, det ska också bli skoj. För då kommer Wayne att bli full och kräkas lite på Roslagsbanan på väg hem, kan jag tro.

Och så Bolognaresan som sagt. Det ska bli alldeles fantastiskt roligt. Datum är inte bestämt ännu, men jag hoppas på Bologna-Inter den 25 september. Och att Kenneth Anderssons favoritkrog serverar Burrata, och Carbonara med tryffel i.

Byta jobb har jag också funderat på! Uppdraget jag har tar ju slut en vacker dag och då kan det ju vara bra att hitta ett nytt. Eller skaffa sig en anställning. Om man nu inte vill hamna på dekis förstås, men det vill man väl ändå inte. Så nu tycker jag att ni tänker till lite och meddelar mig vilket företag en av Sveriges bästa projektledare borde jobba på. Så funderar jag vidare på mitt håll.

Ja men då så. Då säger vi så. Skönt att se er igen förresten.