Cool, ungdomlig rubrik

Tänkte skriva "Blandad kompott" som rubrik men kände mig plötsligt som en 46 årig ingenjör, så det fick jag lägga ned direkt. Och blandad kompott förresten, varför måste man påpeka att kompotten är blandad? Är inte det själva definitionen av en kompott, att det är någon sorts blandning? Fast då hade rubriken rätt och slätt blivit "Kompott" och då hade jag ju låtit som en 46 årig ingenjör, med allvarliga störningar.

"Rätt och slätt" förresten... Hjälp.

Nåallafall.

Det var ju skryta jag skulle göra:

Skryt 1: Jag har spelat finalbord på casinots 500 kr turnering fem gånger av sex möjliga. Det är sjukt bra helt enkelt. Dock ingen vinst än, men det vet jag vad det beror på. Min snikenhet. Jag stänger igen som en mussla när det börjar dra ihop sig till pengaplaceringar vilket leder till att när det väl är dags att fördela priserna, och blindarna är 10.000/20.000, ja då sitter jag med två chips och en dosa snus framför mig. Snus i all ära, men här är det chips som gäller och två chips är inte speciellt intimidating i det läget. Vilket jag kommer att komma ihåg till nästa gång. Inte.

Skryt 2: Jag har tränat med min tränare S för första gången i mitt nya liv. Det var ett enormt steg för mig, till och med större än att ta sig tillbaka till jobbet. Och vad bra det gick! Och vad skönt det var! Och vad ont jag fick! Jag är väldigt glad att min terapeut slutligen fick mig att gå dit. Genom att kräva att jag bokade en tid och skicka en cc på det mailet till henne. Ni trodde terapeuter var ömma, försiktiga människor va? Haha, ja jävlar.

Skryt 3: Jag är med i en bok! Eller två faktiskt. Paul Ronge har skrivit boken Sociala Medier - En halv sekund från ord till handling och i den är jag med på ett hörn. Anledningen att just jag är med är ju tragisk, men det visste ni redan. Intervjun gjordes ett par månader efter Linus död, och handlar om hur man tänker när man bloggar om ett barns död. Och det är ju onekligen en bra fråga. Lite röriga svar från min sida kan jag tycka nu i efterhand, men så var min värld rörig också. Läs den om ni får chansen, och tack Paul för ett mycket trevligt möte.

Andra boken jag (enligt en väl insatt källa) är med i heter Jag älskar dig inte av Christina Stielli och här går ryktet att en av karaktärerna delvis är baserad på mig!

Kul!

Och ännu roligare hade det varit om karaktären varit en framgångsrik man, till exempel ett pokerproffs, och inte en kvinna (änka dessutom) som i det här fallet. Men jag rekommenderar den ändå! Den har inte kommit ut än och jag har inte läst den, men den är jättebra och "Lou" kanske är en ganska cool person ändå. Vi hoppas det.

EDIT: Fick just boken budad hem till mig! Budad! Så nu får Guillou och hans memoarer vänta ett tag.

End of bragging.

Igår blev jag av med min plånbok. Snodd. På casinot. Kanske inte världens mest briljanta tjuv eftersom varenda litet skrymsle är kameraövervakat, och alla gäster registrerade i entrén. De goda nyheterna var följdaktligen att stölden fanns på film, den lite sämre att han hann dra. Men eftersom casinot har både film, foto, namn och personnummer på snubben så är det ju bara för polisen att plocka in honom. Vilket de antagligen har tid med framåt slutet av decenniet. Så natten till idag ägnade jag åt att spärra kreditkort, beställa nytt körkort och förbanna det faktum att jag hade en sällsynt raritet i plånboken i form av ett medlemskort till Daltons i Sundsvall. Få människor har ett sådant kort (eftersom man inte behöver något längre) och nu finns det alltså ett kort mindre.

Men det är världsliga problem och inget jag blir speciellt upprörd av nuförtiden, av förklarliga skäl.

...

Den lite mer allvarsamma delen av mitt liv börjar faktiskt bli bättre. Det är ingen tvekan om att jag mår oerhört mycket bättre än före sommaren, men det djävulska med det här är att man ofta får skuldkänslor av att "må bra". Så antingen mår man dåligt, eller så mår man bra och mår dåligt av det. Tur att jag har en terapeut, annars hade jag med säkerhet blivit galen på riktigt.

Jag trodde också hela tiden att läkningen skulle komma i ordningen:

1. Överleva
2. Fungera själv
3. Fungera i familjen
4. Fungera på jobbet
5. Fungera i det sociala livet

Men fyran och femman bytte plats, det gick snabbare att anpassa sig till det sociala livet igen än vad jag någonsin kunde tro. Mycket givetvis tack vare våra vänner, som jag på fullt allvar tror är bättre än alla andras. Jobbet funkar bra det med, men det känns inte helt stabilt ännu. Litar inte riktigt på hjärnan, och hjärtat är fortfarande lite för dominerande, men nu drar projektet igång på allvar så vi får helt enkelt se hur det går. Och jag har 110% stöd och förståelse på arbetet också, så egentligen borde jag inte oroa mig.

Och självklart är det så att alla punkterna inte kan bockas av bara sådär.
Punkt 1 är egentligen den enda jag är säker på är avklarad. Resten får man sakta men säkert jobba på i flera år till.

Men dog gjorde man inte, det bara kändes så.

En lågmäld diskussion på Gröna Lund

Jag tog den här bilden på Gröna Lund i fredags. Tanken är att man ska sticka in huvudet i hålet där i mitten och ta ett foto. Så långt var jag och min fru helt överens, men sen gick åsikterna lite isär. Hon hävdade att det var ett hål med en trevlig kalufs ovanpå och att fotot, om jag hade stuckit in huvudet där, hade föreställt en person med galen frisyr som precis åkt Insane. Jag hävdade istället att hålet var något helt annat och om jag hade stuckit in huvudet där så skulle fotot ha föreställt en man i själva födelseögonblicket, iförd glasögon och skäggstubb.

Klicka på bilden så ser ni ju själva.

Nu hade vi vårt sexåriga gudbarn med oss så vi kunde inte diskutera frågan i detalj men jag hävdar fortfarande att jag har rätt, även om det kan verka märkligt att Gröna Lund väljer att sätta upp en skylt med en stor vagina på och dessutom uppmuntra barn att stoppa in sitt huvud i det. Men det är ju inte min sak att svara på, det får ju PR-gubbarna på Grönan förklara.

Tack för alla snälla kommentarer efter mitt semesteruppehåll förresten, det värmer mycket mer än ni tror. Signaturen T hade en fråga också:

Varför är det bara kvinnor som läser och kommenterar?

Först förstod jag inte riktigt, jag kunde ju se att minst 4 av de 22 kommentarerna var från män, men sedan funderade jag lite till. För när Wayne skrev att han tyckte om mig så blev jag nästan lite kär och eftersom jag är straight så måste han således vara kvinna. Dessutom håller Ulrik på med vinprovning och Magnus sjunger i kör, så T har nog rätt ändå, det kanske bara är kvinnor som läser min blogg! Vilket jag i så fall trivs alldeles utmärkt med.

Då återstår bara själva frågan varför. Ja, eftersom jag inte publicerat speciellt många bilder på mig själv så kan det ju inte bara bero på det faktum att jag ser ut som en ung gud. Och beror det inte på det så har jag ingen aning. Det enklaste är ju att fråga er.

Varför är ni kvinnor?

Welcome back my friends, to the show that never ends

Som Emerson, Lake & Palmer hade sagt om det varit 1974. Men det är det inte, det är kväll den 9 augusti 2010 och jag har har en del att berätta.

Världens bästa cheesecake serveras fortfarande på Venieros i New York. Det trodde ni kanske inte, men det kan jag nu slå fast efter att jag i sommar bedrivit empirisk forskning i ämnet. Nu är jag inte helt säker på vad empirisk betyder, men mitt vetenskapliga test gick ut på att jag åkte dit och åt en. Och den var precis lika underbart god som förr. Lite krämigare, lite mjällare, lite ballare än alla andra kakor där ute. Den är bäst, och den vet det.

En annan upptäckt jag gjort i sommar är att Brooklyn Brewery inte bara är ett coolt bryggeri, de gör riktigt god öl också. Kolla:


Mmmm...



Ahhh...

Så Brooklyn Brewery åker upp på listan över ställen man måste hinna besöka innan man blir för gammal för att bry sig. Andra ställen på listan är för övrigt Skottland, Grötvik, och finalbordet i WSOP, även om det sistnämnda känns ganska avlägset efter pokersessionerna på Harrah's i Atlantic City där jag bland annat blev utspelad av en berusad dam i sextioårsåldern. Inget nytt där alltså, mina pokerläckor är fortfarande en utmaning för vilken BP-ingenjör som helst.

Men sommaren har faktiskt varit bra, förvånansvärt bra. Resan till USA, som Linus hade sett fram emot så mycket, och som jag gruvat mig så inför, var helt fantastisk. Varendaste dag var bra, det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Då var det värre att komma hem, saknaden blir så tydlig när man går och skrotar hemma. Och det enda man har att se fram emot nu är mörker, regn, snö och skit.

Jag måste ha något kul att se fram emot för att må bra! En resa, en fest, vad som helst. Utan några planer blir det bara en massa grubblerier, och grubblerier är ett elände ska ni veta. Undvik det. Så istället planerar jag för höstens och vinterns resor. Malaysia och Singapore ligger bra till, men det förutsätter nästan att grabbarna på Mastercard klantar till det och dribblar bort min kreditkortsräkning från USA som de antagligen just i detta nu sitter och plitar ihop i en mörk källare någonstans. Med ett hånflin på läpparna dessutom, de jävlarna.

För att leva i nuet är inte bara svårt, det är dyrt också. Så om det inte väldigt snart flyger in en stekt sparv, fulltejpad med tusenlappar, i min mun så kommer jag att behöva jobba, och det ganska rejält.

Så jag gör det enda raka, sätter mig på uteplatsen med öppen mun och ger den där sparven en sista chans. Sen vete fan.