Massive Luxury Overdose

Som den där skäggiga farbrorn i kortbyxor skulle ha sagt.

Jag firade mitt nya jobb med att åka ned till mina vänner i Helsingborg och dricka viner som det inte går att få tag på. Dessutom lagade vi mat på en nivå som vida översteg vår kompetens, samt drack så mycket champagne att jag än idag känner smaken av ekfat när jag rapar.

Skälet till dessa excesser var inte bara att jag lyckats förverkliga min dröm att byta bransch, utan kanske lite för att vår värd fyllde femtio år också.

Femtio år kan för många låta som en väldigt hög ålder och att det snarare ska ses som ett tecken på att man själv börjar bli riktigt asgammal när inbjudninskort till 50-årsfester börjar dimpa ned i brevlådan. Men om jag får gå på sådana här tillställningar varje gång en kompis fyller femtio så är jag gärna hur gammal som helst. För det var, som vanligt i Helsingborg, något alldeles i hästväg.

Här följer en kort recap av det lilla jag kommer ihåg. Jag vill redan nu varna för starka bilder och får ni för er att prova något liknande så se för helvete till att någon annan betalar, som i det här fallet.

Fredag:

Nedresa och matlagning i Gastronomibutikens matstudio under ledning av ägaren och Årets Kock-finalisten Andreas. Fyrarättersmiddag och världens, på riktigt, bästa viner. 50 år gamla dessutom.

Nedan ser ni en bytta med ugnsbakad anklever som väntar på att stjälpas över i formen till höger och täckas av en confiterad gris för att senare bli en himmelsk ankleverterrin. I made this!



Så här såg den ut på tallriken, ackompanjerad av en brioche, krasse och ett bromsspår av körsbärskompott.



Till anklever dricker man alltid Sauternes, men kanske inte alltid 1962 Ch d'Yquem, även om jag varmt kan rekommendera just den.



Nästa rätt var hummer och pilgrimsmussla med syltade gulbetor och beurre blanc. Och trots att rätten tillagades av de två klåparna i sällskapet blev den till slut alldeles utmärkt bra.



Till hummer och pilgrimsmussla dricker man inget annat än champagne, tex en "typ" 1962 Moet&Chandon, eller kvällens yngsta vin 2000 Dom Perignon. Makalösa båda två.



Hjortsadel var huvudrättsnumret och serverades med rostad jordärtskockskräm, Karl-Johan svamp, syltad steklök och den godaste rödvinssås jag någonsin slickat av en tallrik. Trots att det inte syns på det dåliga fotot och trots att jag inte på något sätt var inblandad i själva tillagningen så var det här den bästa rätten för kvällen. Då fattar ni nivån på övriga deltagare.



Till hjortsadel dricker man som ni vet Bordeaux, och ska man ändå köpa Bordeaux så är det lika bra att lägga på en månadslön eller två och välja Ch Mouton-Rothschild från 1962 respektive 1983. Passar utmärkt till vilt.



Till efterrätt (och här börjar man bli både mätt i magen och hyfsat glad i mössan) så åt vi chokladtartellete med hallon, honung och mascarponekräm samt något slags smul som jag inte minns var det var.

Och äter man chokladtartellete med hallon, honung och mascarponekräm samt ett smul man inte riktigt minns vad det är så dricker man med fördel söta viner, i det här fallet Smith&Woodhouse Vintage Port från kanonåret 1977, eller en 1962 Sétubal från samma land. Or both.

 

Lycklig och med blå tänder somnar man sedan mycket gott.

Lördag:

Hotellfrukost: Ett kokt ägg och åtta glas juice.

Eftersom vi bodde på ett hotell som också inhyste ett Bishop's Arms passade jag inför dagens stundande champagnebrunch på att prova en IPA prick kl 12.00 när baren öppnade.

Många, min fru till exempel, kallar med rynkad näsa detta för en återställare och vägrar deltaga, men jag ser det mer som ett väldigt sunt intresse för öl. Eller på sin höjd en kombination av dessa två. God var den i alla fall.

Lördagens champagnebrunch är delvis höljd i dunkel, men jag vet att det serverades åtta olika årgångschampagner, 2000-2007, och att jag provade samtliga. Bäst var som vanligt 2006 Franck Bonville Grand Cru Millésime från utmärkta vinimportören Vinovativa.

Brunchen övergick sedan, som jag uppfattade det, mjukt och fint till en grillkväll. Antingen det, eller så hade jag en champagne-blackout på några timmar.

Söndag:

-

Måndag:

Vaknar hemma. Tror vi flög hem.

Stort tack till värd, värdinna, deras familj, släktingar och vänner, kock-Andreas med personal, Bishop's Arms och varför inte hela Helsinborg med omnejd för en av de trevligaste helgerna någonsin.

Chaos. Panic. Disorder. My work here is done.

Nu jävlar ska ni få höra. Jag ska byta jobb! Efter tre år med eget företag och ett helt arbetsliv i den militära branschen tänker jag nu ägna resten av mitt liv åt livsmedelsbranschen. För det är den verkligen värd.

Första oktober börjar jag som projektledare på ICA, vassare än någonsin.

Grattis till mig, ICA, och resten av världen.

Flygplan, dieter och en älg

När jag inte vet vad jag ska skriva på den här bloggen, vilket är i stort sett jämt, så gör jag precis som alla andra bloggare. Jag tittar i mobilkameran, tankar över några bilder och utgår från dem liksom.

På så vis får jag till ett inlägg som är både rörigt och ointressant. Och inaktuellt också för den delen eftersom jag antingen instagrammat eller twittrat de där bilderna redan. Men det är ett inlägg, det är det.

I somras (för det är höst nu va?) var jag på älgsafari och träffade den här älgvalpen. Älgen måste vara det djur i världen som har längst ansikte.



Älgsafari var riktigt jävla kul, och jag kan rekommendera ett besök! Nu har jag glömt vad stället hette men googlar man på älgsafari så borde man ju hamna rätt. Annars kan ni ringa till Wåhlstedts Måleri och fråga efter Maffe, han vet.

Min praktik på Restaurang DOC fortsätter även den här säsongen! Körde mitt första pass förra veckan och fick när det körde ihop sig på Enoteca (bakfickan bredvid) hoppa in och hjälpa till i deras öppna kök.



Gick sådär. Kocken i öppna köket är ny och trodde nog att han skulle få hjälp på riktigt när jag kom springande i full kockmundering, och följande konversation utspann sig:

Kock: Åh suveränt! Smaka upp den där risotton!
Jag: Eh, det kan ju inte jag göra.
Kock: *tittar misstänksamt på mig* Nähe...?
Jag: Jag kanske kan lägga?
Kock: Bra! Lägg de där kalvköttbullarna, och en carbonara och en aglio olio!
Jag ba: Ok, hur gör man det?

Så jag fick sparken och de ringde in en riktig kock, och jag återvände till tryggheten bland ammisar och bröd i finköket. Men på onsdag ska jag få en intensivkurs i lägg på Enoteca och det ska bli precis hur kul som helst. Älskar det där stället. Och personalens tålamod.

Som synes har jag det alltså rätt bra för tillfället, och det enda orosmolnet jag kan se just nu är den här boken som jag upptäckte att min fru satt och läste en kväll.



Det där är högst oroväckande och kan bara betyda att någon typ av elände är i antågande. Och jag blev inte lugnare av att bröd, ost, socker och alla former av snacks har städats ur skåpen och ersatts av hasselnötter och en burk kokosfett. Nåt skit är helt klart på gång, men jag ska försöka ducka det där så länge det går.

Annars går jag mest och väntar på att fylla femtio. Nu är inte det förrän nästa år, och själva firandet begränsar jag till att äta en god middag i ett hus på en åker i Uppland. Eller om det är Västmanland. Västmanland är det nog fan. Men ändå, femtio liksom. Svårt att påstå att man är så himla ung då.

Avslutar inlägget med att helt oförklarligt publicera en bild på ett flygplan. En DC 3:a.



Må så gott.