The West Wing

Efter ett alldeles för långt uppehåll i plöjningen av alla säsonger av Vita Huset har jag nu tvingats att se om allting från början. Därav den något sporadiska uppdateringen av denna blogg. Jag närmar mig nu slutet av säsong 2 och ska kasta mig över tredje säsongen så fort lyxsvägerskan erkänner att det är hon som lånat den, vilket hon hittills vägrat att göra.

Säsong 3 innebär också att jag kan flytta upp rumpan från soffan och tjock-tv:n i källaren till den betydligt bättre soffan och platt-tv:n i vardagsrummet eftersom de två första säsongerna införskaffades i USA och den enda regionsfria DVD:n i huset är den gasol-DVD jag ärvt av just lyxsvägerskan och som av estetiska skäl placerats längst ned i huset.

Någonstans mitt i säsong 4 slutade jag av någon anledning att titta för några år sedan, så snart börjar alltså allvaret. Tre och en halv säsong av otittade West Wing avsnitt ligger framför mig, vilket får mig att tro att hösten kan bli rätt bra trots allt.

Viktminskningen har pga detta avstannat en aning, för att inte säga reverserats, men det är det värt. Gå ned i vikt kan man ju göra någon annan gång, när omständigheterna tillåter.

(Varför jag tror att all den här informationen ovan ens skulle vara remotely intressant för er vet jag faktiskt inte. Så sluta.)

Laga mat hinner jag däremot fortfarande med. Jag har övat mig på tryffel inför Waynes och Cramps statsbesök den 27:e och det gick alldeles förträffligt. Så här såg tryffelcarbonaran ut:


Åhh!


Och tryffelrisotton:


Ahh!


Och tryffelrisotton tillsammans med en kalventrecote och bearnaisekryddsmör:


Herrejävlar!


Spelat Wordfeud har jag gjort också, och var jättestolt för att jag la ett 94 poängsord i söndags ända tills mina jobbiga Twitterkompisar upplyste mig om att 94 poäng var en jävla skitpoäng och att jag skulle återkomma när jag passerade 300 poäng per ord. Ett skitspel är vad det är. Vill man ändå slå mig i Wordfeud, vilket ärligt talat inte är den största av utmaningar, så letar man reda på "RealFasching".



Jag avslutar detta infernaliskt ointressanta inlägg med en bild på hur min kaffekopp på jobbet såg ut efter semestern.



En sipp av det där och du behöver aldrig mer äta pencillin i hela ditt liv.

Alla eländes Moder

Semestern är slut, mörkret faller och kvällskylan är tillbaka.

Bilköerna är tillbaka, sovmorgnarna är slut och löven faller.

Börsen faller, min PT är tillbaka och snuset är slut.

Hur jag än vrider och vänder på det här så ser det jävligt dystert ut.
Dessutom har frugan fyllt 40 så nu kan jag inte ens gå runt och skryta med att jag har en ung fru. Det är mycket nu.

Den grå vardagen är här, allt blir precis som vanligt igen, och sen är det jul. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta Burrata.

Eller tryffelcarbonara, för ikväll är lyxsvägerskan här och då ska jag försöka mig på att kopiera den godaste pastarätt jag någonsin stoppat in i munnen. La Giostras Carbonara di tartufi bianchi sulla chitarra. Det kommer naturligtvis resultera i rena lustmordet på den skapelsen, så jag vill redan nu be Prince Dimitri Kunz d'Asburgo Lorena om ursäkt för att jag ens försöker.

Vill väldigt mycket tillbaka till Toscana. Jag borde inte åkt dit, jag visste att jag skulle bli dödligt förälskad i den där provinsen. Jag kanske ska passa på att hoppa av när jag åker på den där Bolognaresan ni fixade till mig? Söka asyl i Florens och ange miserabelt klimat, dålig mat och gammal fru som skäl? Får fundera på det i helgen.

För jag orkar bara inte ha tråkigt. Det är direkt förödande för mig att ha tråkigt numera. Efter att i mer än ett och ett halvt år dagligen ha funderat på vad allt det här går ut på, och inte kommit fram till ett endaste litet dugg, så får jag helt enkelt se till att ha roligt istället för tråkigt under tiden eländet pågår. Tills den där märkliga dagen kommer då man tar sitt sista andetag och reduceras till ett minne, några fotografier och de där fina vinerna man borde ha korkat upp medan tid fanns. En dag jag i mina allra mörkaste stunder faktiskt kan längta väldigt intensivt till.

Så kan man tänka. Om man vill må ännu sämre. Men det ville vi ju inte, så då tänker vi på något roligt istället.

Till exempel att Cramp magazine och Wayne Nilsson ska komma hem till mig i augusti. Det ska bli väldigt roligt. Vi ska äta gåslever, tryffelrisotto och hängmörade kossor och till det ska vi dricka goda öl och goda viner. Och så ska Wayne försöka lära sig att dricka whisky igen, det ska också bli skoj. För då kommer Wayne att bli full och kräkas lite på Roslagsbanan på väg hem, kan jag tro.

Och så Bolognaresan som sagt. Det ska bli alldeles fantastiskt roligt. Datum är inte bestämt ännu, men jag hoppas på Bologna-Inter den 25 september. Och att Kenneth Anderssons favoritkrog serverar Burrata, och Carbonara med tryffel i.

Byta jobb har jag också funderat på! Uppdraget jag har tar ju slut en vacker dag och då kan det ju vara bra att hitta ett nytt. Eller skaffa sig en anställning. Om man nu inte vill hamna på dekis förstås, men det vill man väl ändå inte. Så nu tycker jag att ni tänker till lite och meddelar mig vilket företag en av Sveriges bästa projektledare borde jobba på. Så funderar jag vidare på mitt håll.

Ja men då så. Då säger vi så. Skönt att se er igen förresten.