07 januari, 2011

Om ett år som gått



För nästan ett år sedan förändrades hela mitt liv när min son dog i en tågolycka. Försenad till skolan kröp han under bommarna vid järnvägsövergången där vi bor, träffades av lokets högra sida och omkom omedelbart. Och stora delar av det liv jag hade omkom med honom.

Året som gått har varit fruktansvärt. De första månaderna är ett enda stort kaos och minnena från den tiden är en enda röra. Jag har ingen aning om när vi gjorde vad, åkte vi till Kap Verde i mars eller juni? När fick jag första gången kontakt med prästen och psykologen Louise som hjälpt mig så mycket? Vilka var på begravningen? När gick jag tillbaka till jobbet? Hur kunde jag orka? Varför dog jag inte?

Att förlora ett barn är en helt omöjlig händelse. Varje förälder vet det, bara tanken på att förlora ett barn är så jobbig att den inte går att tänka fullt ut. Sorg är kärlek som blivit hemlös, och kärleken till ett barn är så självklar och oändlig att sorgen blir bottenlös. Och ändå lever jag, jag mår till och med ganska bra nu. Sorgen och saknaden försvinner aldrig, men man lär sig att leva med den, sorgen, saknaden och smärtan. Man vänjer sig vid att må dåligt och att alltid ha en klump i halsen och den där malande värken i magen.

Men med hjälp av Louise och alla våra vänner med sina stora hjärtan kan jag åtminstone andas igen. Jag kan jobba, träna och umgås. Jag är ofta ledsen men jag kan också vara glad och skratta hjärtligt, på riktigt och utan reservationer. Som när den inte allt för begåvade och fågelrädda Randy i My name is Earl ser en fågel som flyger in i en fönsterruta, springer fram till sin bror för att berätta om "the stupid bird that flew right into the window", upptäcker en annan fågel, blir vettskrämd, och springer rakt in i samma ruta. Vi fick pausa DVD:n för att jag skulle skratta klart.

Så tack alla ni som tog mig ända hit.

Hjärnan förstår att det faktiskt finns ett vettigt liv där framme någonstans, men hjärtat hänger inte riktigt med. Så man får vänta på det där hjärtat, ge det tid, och ha väldigt mycket tålamod.

Om några dagar åker vi till Thailand. Dels för att vara långt borta på årsdagen, en dag vi inte vill minnas och en dag vi inte vill uppmärksamma. Men vi åker också för att starta våra nya liv. Inte för att vi vill utan för att vi måste.

Vi kommer alltid att vara fem, vi kommer alltid att vara tillsammans. Vi ska bara hitta ett sätt att vara fyra på jorden och en i våra hjärtan.

50 kommentarer:

a piece of happiness sa...

OJ, det var riktigt bra skrivet. Gick rakt in i hjärtat.

Här är en som nyss kommit hem från Thailand. Landet där solen värmer på kvällarna också.

Ha det bra LiseLotte

MonasUniversum sa...

När jag läser så tänker jag att man (läs:jag) borde stanna upp lite oftare och uppskatta det jag har. Här och nu. Ens vardagliga "stora" problem blir med ens så futtiga.

Jag hoppas att ni får en bra resa.

..och du, hälsa kärringen. Ge henne en puss från mig.

Mångmamma sa...

Precis så är det!
Njut så gott ni kan, bortresta och så.
Årsdagen kommer ni inte komma undan helt i alla fall men som du skriver, lär man sig att leva med smärtan, lite bättre för varje dag som går.
Stor kram till er alla.

Pillargontanten sa...

Massor av Kärlek från Värmskog :)
<3<3<3

Den hemska tvillingen sa...

Ja, ett skitår på många sätt men det är för mig också året då jag fick en ny vän och det är jag mycket glad över.
Ha det fint när ni är iväg och startar om. Så ses vi framöver våren!

Irrhönan sa...

"Sorg är kärlek som blivit hemlös"

Hjärtskärande sant. Får jag låna de orden av dig?

Känner så med er alla och den saknad som du beskriver.

Helena m. 4 sa...

Hoppas ni får en skön resa och hittar ett sätt att få er nya familj att fungera, hoppas även att du får tid att prova "mitt" cheesecakerecept när du kommer hem igen.
Det blir bra nu 2011, det måste det...

Knaada sa...

Sorg är kärlek som blivit hemlös, och kärleken till ett barn är så självklar och oändlig att sorgen blir bottenlös.

Vilken helt fantastisk formulering!

Jag minns så väl när det skedde. En fruktansvärd händelse/dag. Sorg med/för någon man inte känner. Hur det blev svårt/konstigt att gå och vänta på ett nytt litet knyte som strax skulle födas. Men livet har sin egen gång, Signe Mathilde fyller snart ett nu, http://www.knaada.com/2010/12/ensandar-kamera-med-objektivlock-a-sant-ni-vet/

Jag hoppas innerligt att ni kan njuta av er semester, lycka till och god tur!

Anonym sa...

Ha en bra resa och se upp för maneterna. Dessutom som vanligt - flyg lågt o sakta.
Kram till allihop.
Farfar

Gökboet sa...

Fan också, tårarna bara forsar.... Dina ömma ord går rätt in i hjärtroten ♥
Jag önskar er verkligen en härlig tid i Thailand och allt gott i framtiden!

Älskar er!
Mostra di

Malde sa...

Jag kan bara hålla med i din formulering, och jag är bara i början av samma j-a resa mot slutet av oktober i år.

Hoppas att ni får en bra resa, trots allt.

Stora kramar till dig och din familj från mig och min familj.

Sicily sa...

Du skriver vackert och gripande.
Ibland sanslöst roligt och underhållande. Det är det som är tjusningen. En mix av livet.

Önskar dig/er en underbar resa till Thailand. Hoppas ni ska trivas lika bra på The Passage som vi gjorde. Om det nu blev så att ni bokade där. Hälsa Tony i så fall.

Vi har varit hemma i drygt 3 veckor, längtar redan tilbaka till landet med det leende folket.

Njut av er resa, koppla av, ät utsökt mat, drick goda drinkar och kom hem utvilade.

Ha det så gott // Cecilia

Susanne sa...

För snart ett år sedan läste jag för första gången i mitt liv en blogg. Det var din. Hamnade i chock och led och sörjde länge med dig och din familj. Hittade via din blogg vidare till andra och startade sedan en själv. Önskar så klart att jag hade hittat till din blogg av andra anledningar än verkligheten. Du skriver väldigt bra och underhållande även i de mörkaste stunderna. Stort tack för att du har delat med dig av ditt liv. Du har gått igenom något som jag inte trodde att man kunde överleva, men tack vare ditt skrivande så förstår jag nu att det går, trots allt. Ha en skön vistelse i Thailand med din familj!

Allim sa...

Otroligt vackert formulerat! Jag läser din blogg så gott som frekvent och finner den välskriven då du sätter ord på det man själv finner helt ofattbart, att förlora ett barn. Du gör det på ett sådant sätt, låter oss läsare förstå lite bättre, att inse att det går att leva vidare trots er oerhörda förlust. Fortsätt skriv snälla, för du gör det förbannat bra! Ha det magiskt i Thailand.

Christina sa...

<3

Fia sa...

Fint.

//Fia (som saknar ord när du skriver så vackert)

Tysken från Lund sa...

Fasching! "...jobba och träna..."

hmmmm.... är väl OK så länge du inte tappar fokus på väsentligheter.

Anjo sa...

Som alltid målar du fint och varmt med dina ord, Fasching.

Jag önskar förstås att jag aldrig läst dem och att ni var fem både i hjärtat och på jorden, men jag förundras alltid över hur mycket kärlek som finns när jag läser dina ord och alla fina kommentarer till dem.

All min värme och lycklig resa till er, alla fem.

Sorg är kärlek som blivit hemlös. Så sant, så sant.

mymlan sa...

Kramar till dig Martin. Jag hoppas att er semester blir underbar. Och att vi får ses igen, om inte alltför länge.

jessica sa...

Jag följde din blogg innan, jag har följt den under 2010 och kommer att fortsätta följa den. Du har en gåva att förmedla känslor, så väl smärta som komik. Det har varit tårfylld läsning, men inte alltid av sorg utan också för att du är så j-a rolig.

Ni finns i våra tankar - ta hand om varandra och ha en bra resa. Don´t forget sunscreen!

Anonym sa...

Fan vilken människa du är. Så jävla bra

så jävla bra martin

Fasching sa...

Ni är som vanligt helt suveräna. Underbara kommentarer, både här och på fb, tack! Och det där med hemlös kärlek har jag naturligtvis snott, inte helt säker vartifrån men antagligen just från någon av alla underbara kommentarer på min blogg, så använd det så mycket du vill Irrhönan.

Fasching sa...

Och javisst sicily, vi bor på the passage de fyra första nätterna och sedan ett par nätter på koh tao. Med största sannolikhet åker vi sedan tillbaka till passage och bor där resten av vistelsen. Hälsar Tony från er!

Kajsa sa...

Vet inte vad jag ska skriva, så det blir helt enkelt bara ett <3, och ett tack för allt du ger av dig själv.

MISS FURIE sa...

"Och stora delar av det liv jag hade omkom med honom."

Redan där började jag gråta. Du skriver så det sliter tag i hjärtat. Önskar er det bästa. Må ljuset lysa på er.

Tack för en riktigt bra och läsvärd blogg.

Anonym sa...

Tåren rinner sakta nerför kinden.

Kram Ingela

Irrhönan sa...

Tack.

Jag läser och läser om, och det är lika hjärtskärande sant fortfarande.

Hoppas ni får en bra resa.

Malin sa...

Kärlek till dig och familjen! Ha det så bra i Thailand och glöm inte att vi är många som tänker på er, lider med er och känner med er. Ni är fantastiska. /Malin Wiklund från Frejpan

Lina sa...

Jag hittade till din blogg någon vecka innan din kärlek blev hemlös. Jag har inga ord att förmedla, bara min starka medkänsla..

livet just nu sa...

Herregud vad du sätter fina ord på allt. Känslorna.

Jag kan bara tala som syster men man lär sig leva med det. Och det har lärt mig saker. Om allt.

Hur det är som förälder kan jag inte uttala mig om. Även om jag vet hur min mor mår och har mått. Jag vågar inte ens tänka tanken att som förälder förlora ett barn.

Jag vet inte om det är skillnad när någon medvetet har avslutat sitt liv som det var i vårt fall eller om någon förolyckas.

Men jag läser här varje dag, även om du inte uppdaterat. Du är så klok och har förmågan att sätta ord på det svåra. Det hjälper alldeles oavsett om det är nytt eller inte.

Hoppas ni får en fin resa och att den gör allt det ni hoppas den ska göra för er som familj.

Hälsningar och kram.

Wayne sa...

Ha en fin resa.
Jag tycker att du är en hårding.

karibien sa...

Herregud vad jag kände igen den där scenen om den dumma fågeln och glasrutan och skrattet!

Det är som känslorna, känslouttrycken, blivit intensivare i sorgen. Som att livet i dödens närhet skärper sinnena. Sommargrönskan har aldrig varit så grön, Hesa Fredrik aldrig så infernaliskt högljudd. Vreden ögonblicklig och svavelosande, ångesten får mig att vrida mig som en mask. Och sällan har jag skrattat så högt som efter M:s död.

Det är tur att gungan pendlar åt båda hållen

Njut av Thailandsresan, med alla sinnen. Sanden mellan tårna. Kramarna av solvarma armar.

*kram*

Monika sa...

Du skriver så vackert om sorgen.
Önskar dig och familjen en underbar resa.
Kram Monika

Sus sa...

Jag minns tidningsrubrikerna och upptäckte efter någon dag att du var en bloggare.

För en tid sedan träffade jag en annan bloggare på en fest. Veckan efter händer samma sak hennes son, det som hände Linus.

Vet ni.
Det kan låta sjukt.
Men era sönder gör nytta där de finns nu.
För oss som rusar fram och aldrig tänker till.

Dessutom beundrar jag ert mod. Att ni lever vidare. Just som du säger, för att ni måste. Och ni gör det bra.

Sannerligen.

Lena sa...

Jag surfade in här via Christina för ett år sen och var tvungen att läsa om inlägget flera gånger för att förstå. Sedan grät jag floder. Jag hoppas att ni nånstans kommer finna frid trots att Linus inte finns här. Kan inte ens föreställa mig den bottenlösa fasan det måste innebära att förlora ett barn. Hoppas ni har en underbar resa i Thailand. Koh Tao är superfint. Var där i tio dagar. ett tips är Bow Thong Resort om det är ledigt.

http://ladybond.se/ sa...

Nu har jag följt din blogg i ett år.

Jag grät så när jag läste det här inlägget.

Du har skrivit om dina tankar och funderingar och varit öppen med och i din sorg, du har visat din sårbarhet och sen haft livsgnistan kvar-fast det inte säkert alltid kännts så. Jag har mist två små flickor. (Inte samtidigt.)

Så..för att du är du så får du den här:
Med eller utan cheesecake..
En award finns att hämta hos mig.

LadyBond

Anonym sa...

Åå Martin... ni har verkligen fått uppleva att att livet kan ta vändning på ett ögonblicks sekund... hoppas ni får en bra resa med mycket värme sol och kärlek... krama om familjen.... från oss alla till er alla <3 anne mulle sara emma kim mimmi robbin

Mollamaja sa...

Du skriver verkligen träffsäkert om dina känslor. Jag är inte duktig på att läsa regelbundet men din blogg är en av de som finns i tankarna. Fruktansvärt att måsta gå igenom någonting sådant som din familj har gjort. Önskar er hopar av styrka till 2011.

Fasching sa...

Tack igen alla, och tack LadyBond för fina utmärkelsen!

Anonym sa...

Hoppas Ni får en underbar resa. Koh Samui är en underbar ö. Det förstår man redan på flygplatsen.
Hoppas Ni får en bra start på Ert nya liv.
Tänker ofta på Er!!
Kram från "Melkers" Mamma Lena

Fighter sa...

Jag har just skrivit om sorg.
http://fighterfighter1.blogspot.com/2011/01/livet-ar-orattvist.html

Att åka till Thailand är bra för själen. Jag har prövat. Många gånger.

Tänker...läser...torkar tårar...
Kan aldrig förstå er smärta.
VILL INTE!


Jag minns inte vem men jag tror det var en kvinna som överlevde sina barn i tsunamin...hon sa att det går att bli lycklig igen, men på ett annat sätt. Aldrig som förr.

Varm styrkekram!

Happy sa...

Hittade in till dig via Fia förra året när det ofattbara hände. Dina vackra ord väcker stor genklang (precis som du skriver, bara tanken på att förlora sitt barn är outhärdlig).

Det känns skönt att du är på den plats du är nu och att du fått/tagit hjälp. Jag önskar er en helt underbar resa till Thailand. Kram!

Suzan sa...

stor kram till er!

Maria sa...

Hittade din blogg när det fruktansvärda hade hänt. Följde under en period men kände att jag var tvungen att släppa taget och ta hand om det som hnde i vår familj. En liten kris i förhållande till din. Men ändå ngtnsom krävde min närhet. Idag är jag här igen med sår från då. Och kan nog inte förstå hur stora era sår är. Ha en underbar resa.

Gunilla sa...

Man tror inte det går men på något konstigt vis går livet vidare, fast på ett annorlunda vis.
Kram till dig och din familj

Pretamarelo! sa...

Så fint skrivet som vanligt. Ett år har gått och jag tänker på er fortfarande. Bloggvärlden har tagit en paus för mig, jag har hakat på "alla andra" på Facebook och har testat att skriva mer lättsamt, vi får se hur länge det håller. Ni kommer alltid att vara 5. Det ögonen inte ser, kompenserar man med hjärtat. Varm kram på er, ha en riktigt skön resa!

Rebecca sa...

"Vi kommer alltid att vara fem, vi kommer alltid att vara tillsammans. Vi ska bara hitta ett sätt att vara fyra på jorden och en i våra hjärtan."

Så fint. Dem orden gör sorgen efter min pappa lite lättare att bära. Tack.

Anonym sa...

Ordene dine gikk rett i hjertet! Minn mann leste det for meg, og tårene stømmet på oss begge. Som mor til en gutt på 17 år som tok sitt eget liv for seks måneder siden kan jeg lett relatere meg til dette. Sjokket, sorgen og savnet er nesten ikke til å bære, og en tror at en kommer til å miste forstanden. Men midt opp i dette tragsike viser det seg noe positivt; mennesker evne til å rekke ut en hånd når mørket favner en. Å miste gutten vår skulle jeg gitt mitt liv for å slippe, men alle de gode opplevelsene med mennesker rundt oss ville jeg aldri vært foruten.

Vår erfaring er at sorgen ikkje blekner, men endrer karakter og form. Vi ser også at det er to skritt fram, og ett tilbake, men det går uansett framover. Og godt er det.

Alle gode tanker til deg og dine i livet videre!

Klem fra Inger

Fasching sa...

Inger: Jag är ledsen för er förlust, den värsta av alla förluster.

Precis som du skriver går sorgen aldrig över, för det kan den ju inte. Men på något vis fortsätter man framåt, och liksom integrerar det som hänt med sitt liv. När jag ser tillbaka på året som gått så kan jag konstatera att det var just efter ett halvår som det började vända lite, och jag kunde andas lite lättare. Jag mår fortfarande inte speciellt bra, men jag fungerar åtminstone som människa idag, med jobb, familj och vänner. Man förstår att det kommer att bli bra, men det är svårt att tro på det...

Kram!

Anonym sa...

Takk for oppriktig og fint svar! Etter som tiden har gått ser vi at vi har vokst som mennesker, og blitt sterkere, men samtidig også mer sårbare. Det hjelper å lese og oppleve at andre i samme situasjon klarer seg i livet etter å ha mistet en av sine kjæreste, så takk for dine ord.

Jeg er ikke religiøs, men har alltid trodd at det finnes "noe" etter at vi forlater jorden. Nå, etter at vår sønn døde, finner jeg en enorm trøst i dette. Sender deg et dikt som jeg syns er så vakkert, og som traff meg med det samme jeg leste det.

And if I go,
while you're still here...
Know that I live on,
vibrating to a different measure
--behind a thin veil you cannot see through.
You will not see me,
so you must have faith.
I wait for the time when we can soar together again,
--both aware of each other.
Until then, live your life to its fullest.
And when you need me,
Just whisper my name in your heart,
...I will be there.

- Colleen Hitchcock -

Inger