Men där är ni ju!

Noterade att kommentarerna på min blogg blivit färre och färre senaste tiden, men så kom jag på att det mycket väl kan bero på att jag inte skrivit ett endaste inlägg på flera veckor. För jag har varit i Thailand förstår ni. Och tillbringat all min vakna tid i den här posen, och då kan man ju försöka blogga.



Resan var underbar. Dagarna gick egentligen ut på att bara vara, och då är Thailand ett alldeles utmärk ställe att befinna sig på. Här kommer ett snabbt sammandrag i bilder:



The Passage på Koh Samui. Hittar man inte ro här så gör man det aldrig. Längst ut på Samuis norra udde, med egen strand. Dessutom var vi i stort sett själva på hela hotellet. Fantastiskt, tack igen Sicily.



The Passage var så bra att vi åkte tillbaka hit mot slutet av resan för att få vara några dagar till i paradiset, och det var inte så fullt på stranden då heller.

Efter första vändan på The Passage åkte vi till Koh Tao för att snorkla. Och det var tur att vi inte åkte dit för att bo på hotell för det var ärligt talat ingen höjdare. Regal Resort var det enda hotell vi fixade själva, utan tips, och så blev det som det blev. Men snorklingen var bra, kolla bara!



Efter en dags snorkling fick jag världens öroninflammation, men det gick över efter lite örondroppar och direkt hälsovådliga mängder Mehkong.

Efter debaclet med ruttet hotell på Koh Tao bestämde vi oss för att inte lita på våra egna omdömen utan kontaktade grannfrun och reseledarämnet Susanne hemma i Täby. Som givetvis hittade världens bästa hotell på norra delen av Chawengstranden på Samui. Muang Kulay Pan är perfekt från början till slut och där ska man bo om man har vägarna förbi Thailand.



Designade rum i eko-stil, och eucalyptus i AC:n. Fräscht värre.

Och maten! Skaldjur! Citrongräs! Kokosmjölk! Curry! Nudlar! Fermented Sour Spareribs! Dessutom i stort sett gratis. Utom cheeseburgarna då, som mina kräsna amerikaniserade döttrar envisades med att livnära sig på. Men det går väl över kan jag tro.



Jag hittade till och med en bit Gruyere på en restaurang i Bangkok. Osten man alltid ska äta en skiva av efter träning.



Nu blev det ju inte så mycket träning på resan, utöver den situp jag gjorde varje morgon för att ta mig ur sängen, men Gruyere är inte lätt att hitta i Thailand så jag tog mig en rejäl bit i förebyggande syfte. Utifall jag skulle råka träna liksom.

Och apropå ost kan jag meddela att den godaste osten är Tryffel-Brie, så har vi den saken ur världen. Den kan man köpa på ICA Stop i Täby, om man är rik som ett litet troll. Den är faktiskt så god att jag funderat på att tatuera in en slice av den på min andra arm, men frugan tycker att det räcker med den där vinetiketten så länge.

Så här avslappnad var hon förresten.



Massage fick vi också. Fotmassage, Oljemassage, Thaimassage, Aloha Vera massage och fiskmassage.



Jag är en sucker för massage, vilket jag tror beror på att jag är gift med en massageterapeut och följdaktligen aldrig någonsin får någon massage. Det är jag och skomakarens barn liksom, för de fick nog fan inte heller nån massage.

Slutligen vill jag tacka för den gåva vi fick, av människor som vill vara anonyma, och som möjliggjorde den här resan. Vi hade det fantastiskt bra, stort tack!

Och ja, det var nog det hela. Gött att se er igen!







Koh Tao, 18 januari 2011. Älskade, älskade Linus.

Next stop Koh Tao

Tar en kort paus från mitt utmärkta real life för att meddela att vi idag åker till Koh Tao där vi stannar i 2 dagar för att titta på fiskar med såna där vattentäta glasögon ni vet. Efter det åker vi tillbaka till Samui, denna gång till norra delen av Chaweng stranden där det är lite mer livat. Efter ett par tre nätter där åker vi tillbaka till Angthon och The Passage där vi under fyra dagar ser till att våra solbrännor är helt perfekta innan vi slutligen tar oss till Bangkok. Vild shopping i två dagar och sedan hem till ett soligt Stockholm där tussilago och vitsippor vid det här laget torde stå i full blom.

Jag utgår från att ni håller ställningarna så länge.

Framme

Det spöregnar på Koh Samui, but I couldn't care less. Bara så skönt att vara framme. Utmärkt boende på The Passage, avskiljt och lugnt. Tack Sicily för tipset.

Och det där var det enda ni kommer att höra från mig på drygt två veckor, för nu ska jag leva utslutande IRL.

Om ett år som gått

För nästan ett år sedan förändrades hela mitt liv när min son dog i en tågolycka. Försenad till skolan kröp han under bommarna vid järnvägsövergången där vi bor, träffades av lokets högra sida och omkom omedelbart. Och stora delar av det liv jag hade omkom med honom.

Året som gått har varit fruktansvärt. De första månaderna är ett enda stort kaos och minnena från den tiden är en enda röra. Jag har ingen aning om när vi gjorde vad, åkte vi till Kap Verde i mars eller juni? När fick jag första gången kontakt med prästen och psykologen Louise som hjälpt mig så mycket? Vilka var på begravningen? När gick jag tillbaka till jobbet? Hur kunde jag orka? Varför dog jag inte?

Att förlora ett barn är en helt omöjlig händelse. Varje förälder vet det, bara tanken på att förlora ett barn är så jobbig att den inte går att tänka fullt ut. Sorg är kärlek som blivit hemlös, och kärleken till ett barn är så självklar och oändlig att sorgen blir bottenlös. Och ändå lever jag, jag mår till och med ganska bra nu. Sorgen och saknaden försvinner aldrig, men man lär sig att leva med den, sorgen, saknaden och smärtan. Man vänjer sig vid att må dåligt och att alltid ha en klump i halsen och den där malande värken i magen.

Men med hjälp av Louise och alla våra vänner med sina stora hjärtan kan jag åtminstone andas igen. Jag kan jobba, träna och umgås. Jag är ofta ledsen men jag kan också vara glad och skratta hjärtligt, på riktigt och utan reservationer. Som när den inte allt för begåvade och fågelrädda Randy i My name is Earl ser en fågel som flyger in i en fönsterruta, springer fram till sin bror för att berätta om "the stupid bird that flew right into the window", upptäcker en annan fågel, blir vettskrämd, och springer rakt in i samma ruta. Vi fick pausa DVD:n för att jag skulle skratta klart.

Så tack alla ni som tog mig ända hit.

Hjärnan förstår att det faktiskt finns ett vettigt liv där framme någonstans, men hjärtat hänger inte riktigt med. Så man får vänta på det där hjärtat, ge det tid, och ha väldigt mycket tålamod.

Om några dagar åker vi till Thailand. Dels för att vara långt borta på årsdagen, en dag vi inte vill minnas och en dag vi inte vill uppmärksamma. Men vi åker också för att starta våra nya liv. Inte för att vi vill utan för att vi måste.

Vi kommer alltid att vara fem, vi kommer alltid att vara tillsammans. Vi ska bara hitta ett sätt att vara fyra på jorden och en i våra hjärtan.

Bloggtävling

Ja inte här då, men hos Christina på Tara. Där kan man tävla och vinna ett orginalrecept på cheesecake!

Lycka till!