4 dagar kvar :-(

Min kropp har ett fantastiskt immunförsvar, det får jag ändå ge den. Det räcker med att jag tänker på träning så blir jag antingen sjuk eller skadad. Det funkar varje gång och så även nu. Och med tanke på omfattningen av det elände min kropp snart ska utsättas för så svarade den inte bara med en vanlig förkylning, som brukligt, utan satte även ned foten med ett sjujävla ryggskott. Sug på den sa kroppen, med tydlig adress till min PT/kostrådgivare/polare som tror att hon inom kort ska ta över mitt liv med träning och gröt kokt på kottar och smågrus.

Men löften är ju tyvärr en hederssak så nu är det jag som gör vad jag kan för att komma i form inför 2/1, bland annat med hjälp av en annan polare som är kiropraktor. (För att vara en knubbig liten tjockis känner jag förvånansvärt många inom hälsobranschen som ni märker). Hursomhelst, hon gjorde vad kiropraktorer gör nämligen bröt min rygg i tre delar och sa att jag kunde ta ett glas vin på kvällen för att musklerna skulle slappna av. Så imorgon har jag väl ont i huvudet också.

Enda lilla ljusglimten är som ni förstår sommelierutbildningen som börjar i slutet av januari, och jag brottas nu med problematiken att kombinera den träningen med den där hälsosamma träningen, men det löser jag nog på något sätt. Till exempel genom att träna till sommelier utav bara helvete nu de sista dagarna innan nyår.

Men ha ett bra 2017 då, ni som har något att se fram emot.

Fasching 2.0

Hörrni, jag tänkte försöka slå fart på den här bloggen igen tror jag. Skälet är att det har hänt en massa grejer i mitt liv. Vilket det naturligtvis gör i allas liv på ett par år, men det låter ju lite mer dramatiskt så här och får mig att verka lite mer intressant än genomsnittet, vilket också ligger helt i linje med min egen självbild.

Jag har flyttat! Bara en sån sak. Från villa i Täby till lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är en stadsdel där vi som vill bo i huvudstaden bor för att vi inte har råd att bo i huvudstaden. Men postnumret är Stockholm. Och tillhör Katarina Församling gör vi också, och om Gud har bestämt att jag numera bor i huvudstaden så har jag ju svårt att se hur ni ska kunna ifrågasätta det.

Sista kvällen i Täby

En annan grej som hänt mig handlar snarare mer om ett litet misstag som fått oanade konsekvenser än om en enskild händelse. Jag hade tänkt börja träna så smått igen, och eftersom träning är bland det värsta man kan råka ut för så är ju den tanken illa nog. Men det här blev betydligt värre än så.

Jag har en bekant som jobbar som personlig tränare, och i ett ytterst svagt ögonblick och i lätt berusat tillstånd råkade jag föreslå att hon skulle kunna få ha lite synpunkter på hur jag levde mitt liv i största allmänhet. Det ena ledde tydligen till det andra och när jag väl hade återfått kontrollen över situationen igen så hade jag, enligt uppgift, lovat henne att hon med början i januari 2017 får ta över hela mitt liv under tre månader. Detta innebär alltså inte bara att jag måste göra allt vad hon säger åt mig att göra i träningsväg, jag lovade henne uppenbarligen också att äta allt som hon säger åt mig att äta (och ingenting annat). Den enda lilla överlevnadsklausulen jag lyckades förhandla in i detta kontrakt från helvetet var att jag själv även fortsättningsvis bestämmer över snus och alkoholintag. Delvis i alla fall, eftersom öl av någon anledning blir förbjudet efter nyår.

Tre månader liksom. Det är ganska många månader det.

Men vin går tydligen bra, vilket passar alldeles utmärkt eftersom det leder oss in på nästa förändring i mitt liv, nämligen den att jag ska bli sommelier! På riktigt alltså, med diplom och grejer. Diplomerad Sommelier. Eller ”WSET Level 3” som vi blivande sommelierer kallar det, för att vi vill vara gångbara internationellt. Allt givetvis under förutsättning att jag klarar alla prov och dessutom överlever första kvartalets svält och träning enligt ovan.

En dag i veckan under hela nästa år är det alltså jag som sniffar och sörplar och hummar och har mig istället för att dricka kaffe, läsa projektdirektiv och skapa processflöden längre än den kinesiska muren. Och min väg till sommelier vill naturligvis ingen missa, så här kommer ni att få läsa allt om viner med bombastiska inslag av nyslaget hö (CF), toner av kattpiss på krusbärsbuske (SB) och förnimmelser av multna höstlöv i uppförsbacke och sånt (PN). (Förkortningarna inom parantes är en medveten strategi från min sida för att få er att känna att ni inte riktigt begriper det där med vin ändå, och tro att en sommelierutbildning antagligen är betydligt mer avancerad än vad den egentligen är.)  

Och som om allt det här inte skulle vara nog så har jag som grädde på potatispurén dessutom fått Lilla Egos kokbok! Av ovan nämnda personliga tränare dessutom, vilket visar vilka sadistiska jävla as personliga tränare är, eftersom jag antagligen inte kommer att få äta en enda liten rätt ur den där boken under årets tre första månader. Men bortsett från det, Lilla Egos kokbok är den enda kokbok som behövs i ett semi-avancerat hobbykök som mitt, och tillsammans med den och min sjukt ultramaxade mixer från Electrolux (1,3 hästkrafter!) kommer jag att laga, fota och blogga allt i den där boken.

Utom matjessillsrecepten, för matjessill är en riktig liten skitsill det, och den ska undvikas i alla lägen.

Maxad mixer

Så vi hörs! Jag och min mixer önskar alla en riktigt god jul!

Världens mest komplicerade risotto, Cacio e Pepe

Efter ett omfattande researcharbete har jag äntligen hittat en rätt som passar såväl min positiva attityd till utmaningar, min unika kompetens vad gäller matlagning, samt min ödmjukhet i största allmänhet.

Risotto Cacio e Pepe, eller Risotto Ost och Peppar som är det lite mindre sexiga namnet på svenska är visserligen något så simpelt som en risotto men innehåller till skillnad från andra risottos inte så mycket mer än just ris, ost och peppar.

Men BULJONGEN då, undrar ni. Man måste ju ha BULJONG i en risotto begriper du väl, säger ni med lite för otrevlig ton. Precis, det är det som är knepet säger jag då, med en finurlig uppsyn.

Hemligheten med att komplicera en risotto är nämligen att komplicera buljongen. Normalt använder man ju buljong kokt på typ grönsaker, kossor eller kossornas barn. Men i Cacio e Pepe använder man en buljong på ost. På ost! Sug på den. Dessutom måste man göra buljongen själv.

Skälet till att man gör på det här viset är en jordbävning i parmesandisktriktet som inträffade i maj 2012 och där i stort sett varenda liten parmesanost välte och gick sönder.

Stor katastrof för alla parmesanodlare såklart, och vad skulle man nu göra med tusentals ton trasig och väldigt osäljbar ost?

Enter Massimo Bottura. Parmesandistriktets räddare, risottons komplicerare och Italiens eviga hjälte. Mannen vars buljong vi nu ska tillverka.

Och utöver lite skäggstubb och ett rivjärn är det här faktiskt det enda du behöver:

500 gram Parmesanost

1 kastrull

1 fru

8 dl vatten
2,5 dl Arborioris
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
Smör till lökfräset

Gör så här:

Dag 1

1.    Be din fru riva parmesanosten grovt, för att riva ost är tamejfan bland det tråkigaste som finns



2.       Häll osten i en stor kastrull och tillsätt vattnet



3.       Värm ostvattnet på mediumvärme tills osten börjar bli trådig, den ska inte koka



4.       Låt buljongen svalna till rumstemperatur
5.       Värm buljongen en gång till enligt punkt 3
6.       Låt svalna igen och ställ sedan in i kylskåp över natten

Dag 2

7.       Med ett leende på läpparna, maximal livsglädje, och lite sladdriga underkläder skuttar du nu ur din säng för att se vad som hänt med buljongen! Har du gjort som jag sa att du skulle göra så ska buljongen nu ha skiktat sig i tre lager, parmesangrädde högst upp, buljong i mitten och ostskräp i botten. Så här:

8.       Skrapa försiktigt av parmesangrädden med din finaste sked och spara den i kylen (parmesangrädden alltså)
9.       Sila ned buljongen i en kastrull och släng ostskräpet
10.   Värm upp buljongen och håll den varm
11.   Fräs löken och rosta riset, 2,5 dl, som när du gör en vanlig risotto.
12.   Istället för kossbuljong adderar man sedan alltså vår egentillverkade lilla ostbuljong, 1 dl i taget
13.   Och istället för smör rör vi slutligen i vår exklusiva parmesangrädde och svartpeppar från kvarn
14.   Garnera med persilja och ät upp allting själv

Eller som Massimo själv skulle ha sagt:

Heat broth in a 4-qt. saucepan over medium heat; set aside and keep warm. Heat butter in a 6-qt. saucepan over medium heat. Add shallots and garlic to saucepan; cook, stirring, until soft, 3 minutes. Add rice; cook 2 minutes. Add reserved stock 1⁄2 cup at a time, cooking until each addition is absorbed before adding more. Cook, stirring often, until rice is tender and creamy, about 20-22 minutes. Stir in parmesan cream and cracked pepper; garnish with parsley leaves. 

Buon appetito.

Faschings gitarrskola

Nästa lektion i Faschings gitarrskola handlar om hur man tar ackordet F. Och då menar jag att ta F-ackordet på det coola sättet, med sk barré-fattning.

Börja med att sluta leta efter tidigare lektioner i Faschings gitarrskola, för det finns inga. En annan besvärande omständighet är att jag inte kan ta ett F-ackord själv, det kan intygas av alla de som haft oturen att höra mig försöka. Men med min yngsta dotters livsdevis ”skit i det!” så kommer man undan med det mesta och vi går helt enkelt vidare mot målet att kunna hantera ett F och bli den där härligt avslappnade trubaduren vid lägerelden som alla gillar så mycket och vill ligga med.

Utöver den teoretiska aspekten har jag även tagit lite hänsyn till den mänskliga anatomin för att på bästa sätt lära mina läsare att ta detta fruktade ackord. De enda förkunskaper som krävs är att känna till hur en gitarr ser ut samt vad fingrarna på handen heter och i vilken ordning de sitter.

Ok, så här tar man ett F:

Siffrorna symboliserar handens fingrar och var dessa ska appliceras, där 1 är pekfingret, 2 är långfingret, 3 är ringfingret, 4 är lillfingret. Tummen har ingen siffra för den ska befinna sig på andra sidan av gitarrhalsen under hela förloppet.

Det första man kan tro när man tittar lite närmare på bilden är att det skulle behövas två pekfingrar för att kunna ta ett F. För normalutrustade människor skulle just det inte innebära några större problem om det inte vore för att de tydligen behöver sitta på en och samma hand också, och eftersom det är jätteovanligt så har man löst problemet på ett rätt fiffigt sätt, men det återkommer vi till i punkt 5 nedan.

1.  Applicera långfingret (2) på band 2 på tredje strängen nedifrån.
2. Applicera sedan ringfinger (3) och lillfinger (4) på band 3 på femte respektive fjärde strängen.
3. Så här långt ingen fara.
4.  Utan att ändra positionen på fingrarna 2, 3 och 4 tar du nu din lediga hand och vrider den andra handen ur led med ett litet knyck så att du kan utföra punkt 5.
5. Fortfarande utan att ändra positionen på fingrarna 2, 3 och 4, lägger du nu HELA pekfingret (1) över ALLA strängarna på band 1 och trycker till.
6. Slå nu an ett F och motstå sedan instinkten att omedelbart skära av dig båda öronen pga att det låter förjävligt.
7. Öva dagligen i ett och ett halvt år (kalla det gärna för "att repa" om det känns proffsigare).

Lycka till!

Hur man lägger så lång tid som möjligt på att misslyckas med en rotselleri.

Det finns säkert mängder av snabba sätt att misslyckas med en rotfrukt, ett av de mest uppenbara borde vara varianten där man tar av plasten på rotfrukten och sedan direkt kastar den i soppåsen. Eller ännu snabbare, man kastar den helt enkelt direkt i soppåsen utan att ta av plasten. Den absolut snabbaste (och mest gynsamma ur både ett miljö och ekonomiskt perspektiv) är naturligtvis att inte ens köpa någon rotfrukt, men då kommer säkert någon jobbig typ med två högskolepoäng i filosofi och börjar jiddra om att man kanske inte kan anses ha misslyckats med något man inte ens har hanterat.

Men skit i det, för i helgen uppfann jag tydligen en metod att misslyckas med att tillaga världens mest okomplicerade rotfrukt, rotsellerin, på längsta möjliga tid.

Enkelt var det också, följ bara dessa simpla steg:

1. Ställ väckarklockan på 05.30 annars hinner du aldrig misslyckas i tid.
2. Sätt ugnen på 90 grader. Se till att ha en gammal omodern ugn med ett sånt där analogt temperaturvred och ställ det på strecket för 90 grader vilket innebär att ugnen intar en temperatur på allt mellan 20 till 200 grader.
3. Skala rotsellerin. Det här är det svåraste momentet eftersom den är knölig och jävlig i botten, men med en vass kniv och lite plåster kommer man tillräckligt långt.
4. Lägg rotsellerin i en ugnsfast form och smörj in den (rotsellerin alltså) i ett tjockt lager rumsvarmt smör, typ 300 gram.
5. Ställ in kalaset i ugnen med optimistisk livsåskådning och väldigt kladdiga händer.
6. Ställ timern på en timme och ös rotsellerin med smöret när den ringer (timern alltså).
7. Upprepa steg 6 åtta gånger.
8. Efter nio timmar tar du ut skapelsen ur ugnen, försöker skära upp den med en helt vanlig sylvass kockkniv och upptäcker att den fortfarande är stenhård.
9. Klart!

Anledningen till missödet var sannolikt noggrannheten på det där temperaturvredet vilket ledde till att vår lilla rotfrukt inte ens kom upp i kroppstemperatur där inne i ugnen. Jag får helt enkelt prova igen nästa gång jag inte har något annat för mig under nio timmar en lördag. 

Drömvinsten

Eftersom vi i veckan ska signa upp oss på en sprillans ny lägenhet så är det kanske dags att börja fundera på hur vi finansierar det lilla köpet när det blir dags att betala om ett år eller så. Och eftersom postadressen är Stockholm så behövs det ju en rejäl slant, och det var här någonstans jag kom på att det skulle vara praktiskt att vinna den där drömvinsten någon dag det kommande halvåret. På så vis skulle vi även ha pengar över till möbler, coola hushållsmaskiner och en och annan flaska vin av bättre sort.

För att vinna drömvinsten behöver man bara se till att ha 7 rätt på lotto samma vecka som man har två rätt på joker, och eftersom jag jobbar som projektledare och är van att samordna saker och ting så kändes det inte som någon jätteutmaning direkt. Man kan dessutom spela joker och lotto TVÅ gånger samma vecka vilket på ett år innebär att jag hinner lämna in min lilla kupong typ hur många gånger som helst, eller åtminstone tillräckligt många gånger för att hinna vinna den där drömvinsten i god tid före tillträdesdagen.

Men se där hade jag tydligen fel. En känsla jag för övrigt också är van vid, eftersom jag jobbar som projektledare.

Det visade sig nämligen att chansen att ro hem en drömvinst är 1 på 348 miljoner.  Och man behöver inte ens ha läst särskild matte i gymnasiet för att förstå att de där oddsen antagligen innebär lite av en uppförsbacke. Jämförelsevis är oddsen för att bli träffad rätt i skallen av blixten under det kommande året 1 på 280.000, lite beroende på var i världen man bor.

Så om jag räknar rätt (vilket jag nästan aldrig gör, det är därför jag jobbar som projektledare) så skulle jag alltså behöva lämna in en lottokupong med ikryssad joker två gånger i veckan i lite drygt 3 miljoner 346 tusen 153 år innan jag vinner. Och det kommer inte bara att bli långtråkigt, med en minsta avgift på 13 kr gången så blir det hyfsat dyrt också, ca 4,5 miljard.

Och med tanke på att jag enligt läran om sannolikhet tydligen förväntas bli träffad rätt i skallen av blixten 12 gånger under den perioden så lutar det nog åt att jag får kolla upp några alternativa finansieringslösningar.

Räddaren i nöden, kalvtartaren

Som ni minns (eftersom ni memorerar allt jag skriver) så blir det lätt så att varmrätter som inkluderar den där komplicerade potatispurén vi pratade om senast, kan dra ut en aning på tiden och då kan det vara klokt att erbjuda middagsgästerna något litet tilltugg innan själva smör- och potatissymfonin väl tar sin början.

Här är det viktigt att du som klok och klurig kock tänkt till i förväg och ägnat 10 minuter åt att förbereda en kalvtartar, exempelvis de 10 minuter då frugan står i köket och svär och skalar potatis. Den stora fördelen med att servera just denna kalvtartar är att du kan få det att se ut som att du svänger ihop den på volley av det du råkar hitta i kylen, vilket ytterligare förstärker din image som kockgeni.

Se därför till att råka ha följande saker i kylen:

En halv citron.

En skål med grovriven vällagrad parmesan.

En annan skål med tunt skivad stjälkselleri som du naturligtvis skalade innan du skivade den, så den inte är så trådig.

En tredje skål med utmärkt svensk kalvytterfilé, skuren i små, små kuber. Den här skålen kan vara lite svår att snacka bort eftersom det är relativt osannolikt att man av en slump råkar ha fintärnad utmärkt svensk kalvytterfilé ståendes i en skål i kylen, men du får dra till med nåt ovidkommande helt enkelt.

Se också till att ha följande flaskor i skafferiet, gärna långt bak så det inte ser så förberett ut.

Olivolja

Fish sauce (ett par teskedar räcker nog)

Med dessa förberedelser kan du alltså senare, när du ”upptäcker” att gästerna börjar bli hungriga (och du har två timmar kvar på den där purén) veva ihop en spontan kalvtartar på mindre än en minut och servera till dina förbluffade och fascinerade gäster (såvida inte gästerna uteslutande består av familjemedlemmar för de blir fan aldrig fascinerade, de är bara hungriga).

Alltså:

Ta fram och veva ihop allt du förberett tills det smakar gott. Använd några teskedar fish sauce och några matskedar olivolja och typ hela den halva citronen, men smaka dig fram hela tiden. Får du inte tillräckligt med sälta från fisksås och parmesan kan du ev salta lite. Nymald svartpeppar är gott också.

Servera snyggt med några blad från sellerin.

Du har nu skapat en kalvtartar vars recept jag har snott från den lika utmärkta som nyöppnade krogen Babette i Vasastan genom att helt sonika sätta mig i köksbaren och under en timme i smyg stirra ut Olle T Cellton när han gång på gång skapade detta mästerverk. Nu använder han visserligen Colatura, en italiensk fisksås, istället för den utspädda thailändska varianten, men så är han ju en riktig kock och behöver inte låtsas vara lika spontan och oförberedd som vi just kanske lagt lite för mycket energi på att framställa oss som att vara.

Själv fortsätter du sedan att ignorera gästerna, äter tartaren vid spisen direkt ur skålen och koncentrerar dig på att potatispurén blir 100% perfekt, no matter what.