Massive Luxury Overdose

Som den där skäggiga farbrorn i kortbyxor skulle ha sagt.

Jag firade mitt nya jobb med att åka ned till mina vänner i Helsingborg och dricka viner som det inte går att få tag på. Dessutom lagade vi mat på en nivå som vida översteg vår kompetens, samt drack så mycket champagne att jag än idag känner smaken av ekfat när jag rapar.

Skälet till dessa excesser var inte bara att jag lyckats förverkliga min dröm att byta bransch, utan kanske lite för att vår värd fyllde femtio år också.

Femtio år kan för många låta som en väldigt hög ålder och att det snarare ska ses som ett tecken på att man själv börjar bli riktigt asgammal när inbjudninskort till 50-årsfester börjar dimpa ned i brevlådan. Men om jag får gå på sådana här tillställningar varje gång en kompis fyller femtio så är jag gärna hur gammal som helst. För det var, som vanligt i Helsingborg, något alldeles i hästväg.

Här följer en kort recap av det lilla jag kommer ihåg. Jag vill redan nu varna för starka bilder och får ni för er att prova något liknande så se för helvete till att någon annan betalar, som i det här fallet.

Fredag:

Nedresa och matlagning i Gastronomibutikens matstudio under ledning av ägaren och Årets Kock-finalisten Andreas. Fyrarättersmiddag och världens, på riktigt, bästa viner. 50 år gamla dessutom.

Nedan ser ni en bytta med ugnsbakad anklever som väntar på att stjälpas över i formen till höger och täckas av en confiterad gris för att senare bli en himmelsk ankleverterrin. I made this!



Så här såg den ut på tallriken, ackompanjerad av en brioche, krasse och ett bromsspår av körsbärskompott.



Till anklever dricker man alltid Sauternes, men kanske inte alltid 1962 Ch d'Yquem, även om jag varmt kan rekommendera just den.



Nästa rätt var hummer och pilgrimsmussla med syltade gulbetor och beurre blanc. Och trots att rätten tillagades av de två klåparna i sällskapet blev den till slut alldeles utmärkt bra.



Till hummer och pilgrimsmussla dricker man inget annat än champagne, tex en "typ" 1962 Moet&Chandon, eller kvällens yngsta vin 2000 Dom Perignon. Makalösa båda två.



Hjortsadel var huvudrättsnumret och serverades med rostad jordärtskockskräm, Karl-Johan svamp, syltad steklök och den godaste rödvinssås jag någonsin slickat av en tallrik. Trots att det inte syns på det dåliga fotot och trots att jag inte på något sätt var inblandad i själva tillagningen så var det här den bästa rätten för kvällen. Då fattar ni nivån på övriga deltagare.



Till hjortsadel dricker man som ni vet Bordeaux, och ska man ändå köpa Bordeaux så är det lika bra att lägga på en månadslön eller två och välja Ch Mouton-Rothschild från 1962 respektive 1983. Passar utmärkt till vilt.



Till efterrätt (och här börjar man bli både mätt i magen och hyfsat glad i mössan) så åt vi chokladtartellete med hallon, honung och mascarponekräm samt något slags smul som jag inte minns var det var.

Och äter man chokladtartellete med hallon, honung och mascarponekräm samt ett smul man inte riktigt minns vad det är så dricker man med fördel söta viner, i det här fallet Smith&Woodhouse Vintage Port från kanonåret 1977, eller en 1962 Sétubal från samma land. Or both.

 

Lycklig och med blå tänder somnar man sedan mycket gott.

Lördag:

Hotellfrukost: Ett kokt ägg och åtta glas juice.

Eftersom vi bodde på ett hotell som också inhyste ett Bishop's Arms passade jag inför dagens stundande champagnebrunch på att prova en IPA prick kl 12.00 när baren öppnade.

Många, min fru till exempel, kallar med rynkad näsa detta för en återställare och vägrar deltaga, men jag ser det mer som ett väldigt sunt intresse för öl. Eller på sin höjd en kombination av dessa två. God var den i alla fall.

Lördagens champagnebrunch är delvis höljd i dunkel, men jag vet att det serverades åtta olika årgångschampagner, 2000-2007, och att jag provade samtliga. Bäst var som vanligt 2006 Franck Bonville Grand Cru Millésime från utmärkta vinimportören Vinovativa.

Brunchen övergick sedan, som jag uppfattade det, mjukt och fint till en grillkväll. Antingen det, eller så hade jag en champagne-blackout på några timmar.

Söndag:

-

Måndag:

Vaknar hemma. Tror vi flög hem.

Stort tack till värd, värdinna, deras familj, släktingar och vänner, kock-Andreas med personal, Bishop's Arms och varför inte hela Helsinborg med omnejd för en av de trevligaste helgerna någonsin.

Chaos. Panic. Disorder. My work here is done.

Nu jävlar ska ni få höra. Jag ska byta jobb! Efter tre år med eget företag och ett helt arbetsliv i den militära branschen tänker jag nu ägna resten av mitt liv åt livsmedelsbranschen. För det är den verkligen värd.

Första oktober börjar jag som projektledare på ICA, vassare än någonsin.

Grattis till mig, ICA, och resten av världen.

Flygplan, dieter och en älg

När jag inte vet vad jag ska skriva på den här bloggen, vilket är i stort sett jämt, så gör jag precis som alla andra bloggare. Jag tittar i mobilkameran, tankar över några bilder och utgår från dem liksom.

På så vis får jag till ett inlägg som är både rörigt och ointressant. Och inaktuellt också för den delen eftersom jag antingen instagrammat eller twittrat de där bilderna redan. Men det är ett inlägg, det är det.

I somras (för det är höst nu va?) var jag på älgsafari och träffade den här älgvalpen. Älgen måste vara det djur i världen som har längst ansikte.



Älgsafari var riktigt jävla kul, och jag kan rekommendera ett besök! Nu har jag glömt vad stället hette men googlar man på älgsafari så borde man ju hamna rätt. Annars kan ni ringa till Wåhlstedts Måleri och fråga efter Maffe, han vet.

Min praktik på Restaurang DOC fortsätter även den här säsongen! Körde mitt första pass förra veckan och fick när det körde ihop sig på Enoteca (bakfickan bredvid) hoppa in och hjälpa till i deras öppna kök.



Gick sådär. Kocken i öppna köket är ny och trodde nog att han skulle få hjälp på riktigt när jag kom springande i full kockmundering, och följande konversation utspann sig:

Kock: Åh suveränt! Smaka upp den där risotton!
Jag: Eh, det kan ju inte jag göra.
Kock: *tittar misstänksamt på mig* Nähe...?
Jag: Jag kanske kan lägga?
Kock: Bra! Lägg de där kalvköttbullarna, och en carbonara och en aglio olio!
Jag ba: Ok, hur gör man det?

Så jag fick sparken och de ringde in en riktig kock, och jag återvände till tryggheten bland ammisar och bröd i finköket. Men på onsdag ska jag få en intensivkurs i lägg på Enoteca och det ska bli precis hur kul som helst. Älskar det där stället. Och personalens tålamod.

Som synes har jag det alltså rätt bra för tillfället, och det enda orosmolnet jag kan se just nu är den här boken som jag upptäckte att min fru satt och läste en kväll.



Det där är högst oroväckande och kan bara betyda att någon typ av elände är i antågande. Och jag blev inte lugnare av att bröd, ost, socker och alla former av snacks har städats ur skåpen och ersatts av hasselnötter och en burk kokosfett. Nåt skit är helt klart på gång, men jag ska försöka ducka det där så länge det går.

Annars går jag mest och väntar på att fylla femtio. Nu är inte det förrän nästa år, och själva firandet begränsar jag till att äta en god middag i ett hus på en åker i Uppland. Eller om det är Västmanland. Västmanland är det nog fan. Men ändå, femtio liksom. Svårt att påstå att man är så himla ung då.

Avslutar inlägget med att helt oförklarligt publicera en bild på ett flygplan. En DC 3:a.



Må så gott.

Ölyoga. Behind the scenes.

Skälet till att jag inte bloggat på länge är att jag ägnat större delen av min fritid åt den nya flugan ölyoga, som en av mina twitterkompisar, ak_andersson, uppfann en helg för ett par veckor sedan. Ölyoga passar mig rätt bra eftersom det är den enda motionsaktiviteten, utöver dart, som kombinerar precision, smidighet och simultankapacitet med intag av stora mängder alkohol, öl i detta fall.

Ni som följer mig på twitter eller instagram (där jag heter RealFasching) har redan sett det lyckade resultatet där jag i hisnande men graciösa yogapositioner samtidigt dricker öl av hög kvalitet. Till exempel den här, "Örnen":



Ett annat exempel där jag upphäver naturlagarna är den här som jag kallar "Spitfire":



Nu kanske ni tror att jag hållit på med det här jättelänge, alternativt är ett underbarn när det kommer till yoga, men så är inte fallet. De här positionerna tar naturligtvis tid att lära sig och jag har övat många timmar på att uppnå den perfektion ni ser ovan.

Ett litet klipp från en av många träningspass ser ni nedan. Här försöker jag få till den smått omöjliga positionen "brygga", och som ni ser har jag ett par timmar, och kilon möjligen, kvar innan den sitter ordentligt.



Nu är det inte bara jag som behöver öva, utan även min medhjälpare fotografen. För hur vackra positioner jag än intar så kan ljus, omgivning och framförallt vinkel påverka resultatet. Ett tydligt exempel är de här två bilderna på mig utförandes "Happy Baby":


Perfektion.


Not so much.

Man vill ju till exempel inte att den där sista bilden dyker upp när man söker jobb och blivande arbetsgivaren är ute och googlar för att kolla att den där vassa projektledaren är så proffsig som han påstår. Då vill man ju att någon av de andra bilderna hamnar först i sökrutan såklart.

Jag ÄR för övrigt ute och söker jobb! Har ett alldeles fantastiskt drömjobb på gång, men om det skiter sig så lär jag återkomma med en desperat vädjan här på bloggen inom kort, så ni kan väl kolla runt lite redan nu?

Tack, det var snällt.

Sunköl vs Brewdog

Grannen ställde till med en intressant ölprovning härförleden. Syftet var att ta reda på exakt hur usla systembolagets storsäljare i ölsortimentet egentligen är. Och om det kanske är så att ett par av dem ändå är hyfsat drickbara. Fem öl, alla med det obegripliga tilläggsnamnet "Export" hälldes upp och provningsdeltagarna skred till verket.

Med risk för att återigen bli kallad ölposör av Wayne Nilsson, kungen av sunk, redovisar jag härmed resultatet:

Nej, de är inte drickbara. Köp en ramlösa och häll i en skvätt hemkört så smakar det ungefär samma sak och det blir antagligen betydligt billigare. Samtliga fem öl luktade exakt precis samma sak utom möjligtvis Carlsberg Export som inte luktade någonting.

Om man nu måste lyfta fram något av ölen så får det bli Norrlands Guld där man åtminstone kunde ana en ton av malt. Mariestad var en annan "favorit" och dessa båda öl undvek betyget "totalt värdelös" och hamnade istället i den högre klassen "riktigt dåligt".

Så sluta nu att dricka dessa missfoster till "öl" och ge er på öl från Brewdog istället. För vi provade ett gäng sådana också, med betydligt bättre resultat:



Nämen titta, riktig öl! Bäst i den här testen var nog Challenger, en av fyra i Brewdogs fyrpack "IPA is Dead" där alla flaskor innehåller samma ölbas men humlats med varsin humlesort. Challenger hade ett angenämt drag av "smör på popcorn" i doften följt av rejäl beska och eldig alkohol. Riktigt bra.

Att jämföra fem lager med ett gäng IPA är naturligtvis som att jämföra äpplen och blomkål men nu var det så vi gjorde, och eftersom vi nästan alltid gör rätt så kommer eventuella klagomål ändå att ignoreras, så dont bother.

Upprymd av denna provning är jag nu på jakt efter alla systembolagets öl från Brewdog, en flaska av varje, så vi en gång för alla kan bestämma vilken öl som är godast. Enligt en snabb kontroll på systembolagets hemsida finns det 18 stycken:

5 AM Saint
Alice Porter
Chaos Theory
Dogma
Galaxy
Challenger
HBC
Motueka
Punk IPA, flaska
Punk IPA, burk
Dog A
77 Lager
Zeitgeist
Trashy Blonde
Nanny State
Hardcore IPA
Rip Tide
Tokyo

Just nu saknar jag bara de två sistnämnda samt Punk IPAn på burk.

Återkommer med resultat och en ogenerad och partisk hyllning av detta fantastiska bryggeri som jag är så stolt delägare i.

Varför jag aldrig kan bli elektriker

Det är inte för rädslan att få en liten stöt då och då, och det där med att skruva fast ledningar på rätt ställen borde jag också klara av efter lite studier. Proppar kan jag redan byta, och med tiden kommer jag säkert att kunna förstå komplicerade kopplingscheman också. Som det här till exempel:



Inte ens fackspråket avskräcker eftersom jag är rätt bra på att komma ihåg komplicerade ord, ofta med hjälp av poetiska ramsor som jag hittar på. Ett exempel är den här bilden:



Inte helt lätt att memorera som ni ser, men om man tänker på rimmet "anod, katod, lysdiod" så blir det ju som ni märker genast lite lättare.

Skälet till att jag aldrig kommer att bli elektriker är snarare av fysisk natur, jag saknar styrkan, smidigheten och kroppskontrollen helt enkelt. Det förstod jag i helgen, när jag hade besök av en kompis som är elektriker på riktigt. Ja ni ser ju själva.


Sådär skulle jag nog kunna ligga iofs, problemet är att jag aldrig skulle kunna ta mig vare sig dit eller därifrån.


Så här skulle jag inte kunna stå ens om någon höll i mig.


Och så här skulle jag faktiskt aldrig göra i någon annans kök, ens om jag kunde.

Jag bliver således vid min läst och sitter i en kontorsstol även i fortsättningen. Något jag för övrigt utvecklat till ren perfektion.

Tillbaka! Fetare än någonsin!

Semestern har varit bra. Det kan man se på den sladdriga, blobbiga utväxt jag skaffat mig ungefär mitt på kroppen. 5-6 kg väger den, är klotrund och relativt hårig. Den blir ju inte så lätt att förklara för min tränare på Balance som antagligen redan nu sitter och smider planer kring hur jag bör straffas för mitt hälsovådliga leverne under tiden han har haft semester.

Men jag hänger inte läpp för det, för magen är ett resultat av ett målmedvetet frosseri i livets goda och är bland mycket annat uppbyggd av snabba men goda kolhydrater, hårt reducerade feta mejeriprodukter smaksatta med tryffel, samt floder av vin från norra Italien och öl från Brewdog.

Så det var det fan värt.

Semestern har jag tillbringat runt Garda-sjön i Italien, världens bästa land. Bästa boendet på resan var utan tvekan vingården Le Preseglie, och den ligger exakt här:



Dit ska man åka. Vi hyrde en trerumslägenhet med kök i 5 dagar för strax under 7.000 kr vilket under högsäsong måste anses vara ett kap. Dessutom producerar de en Passito, ett av de godaste söta vita viner jag har druckit. Och jag har druckit på tok för mycket söta vita viner i mina dagar.

Tittar man lite närmare på Le Preseglie så ser det ut så här:



Och tittar man jättenära så ser det ut så här:



Fina bilder va? De har min dotter Malin tagit. Den första dessutom med risk för sitt eget liv, när vi av resesällskapet tvingades ut på kulturell utflykt och upp i La Torre di San Martino della Battaglia där bilden togs. Tornet kan anas i bakgrunden på den här bilden, med alla torns torn i förgrunden.



Vi bodde också i Limone vid norra Gardasjön och på Monte Isola, Europas största ö som ligger i en sjö. Sjön ifråga heter Iseo och ligger strax väster om Garda. Alla tre ställen når man enkelt med bil, under förutsättning att man landar i Bergamo och hyr en.

12 fantastiska dagar, time and money well spent.

Resten av semestern tillbringade vi på västkusten, i Halmstad och Helsingborg, där vi har släkt och vänner som vi kunde våldgästa efter att vi bränt alla pengar i Italien. Mycket trevligt även det, och det är inte omöjligt att jag återkommer med lite bilder från det också.

Men nu är det slut på semester och det är väl lika bra det, för någon måtta får det faktiskt vara. Dessutom är ju den här post-semester tiden rätt mysig. Man lallar in på jobbet vid tiorycket, tar en tretimmarslunch på någon uteservering och åker hem klockan 14 och dricker rödvin. Om man nu inte är en flitig Lutheransk konsult som jag vill säga.

Ha nu en fortsatt trevlig semester, för ni är bergis lediga nästa vecka också era jävlar.