Bra grejer

Inte nog med att det är fredag kväll, det finns en massa andra bra grejer i mitt liv just nu. Här är hela listan:

Minnena från Festen

Det kommer nog att vara det bästa varenda dag i flera år framåt.

Att jag hittat frugans Cheetos-gömma.

Var gömmer man en kubikmeter Cheetos-påsar man fått speciallevererat från USA? Den frågan har troligtvis sysselsatt min fru ända sedan det här paketet damp ned i posten för någon vecka sedan. (Thanks Jimmy!)



Jo, det visade sig att delar av skatten var gömd i den undre kökslådan vilket faktiskt var riktigt fiffigt uttänkt eftersom jag mest håller till i den övre, där risottoriset finns. Den undre innehåller nyttiga saker som bulgur, råris och annat elände som jag sällan eller aldrig behöver när jag lagar mat.



Grejen nu är att hitta resten, men eftersom jag nu lyckats lista ut hur hon har tänkt borde det inte vara något större problem. Städskåpet och utrymmen runt tvättmaskinen står därför högt upp på listan över misstänkta Cheetos-gömmor.

Hello my name is Ingrid



" A sophisticated Bergmanesque beer" från Brewdog i Skottland. En alldeles förträfflig dubbel-IPA som ni definitivt borde ha köpt innan det såldes slut för någon månad sedan. Som tur är finns det en massa andra sorter från Brewdog att njuta av och det finns således ingen anledning att hänga läpp. Och glöm för allt i världen inte att läsa produktbeskrivningen på baksidan av flaskorna, så här beskrivs tex deras Hardcore IPA:

This little bottle has a grandiloquent story to tell. 2,204 malted Maris Otter grains gave all they had to offer the world to provide the robustly delicate toffee malt canvas for the ensuing epic. 6 Hop Cones willingly sacrificed themselves in fiery cauldron that is our brew kettle to ensure your mouth is left feeling punished and puckering for more. 9,900,000,000 yeast cells frantically fermented their little hearts out as the sugars were magically turned into alcohol in the dark depths of our fermentation tanks.

Stor underhållning, och min kärlek till detta bryggeri är gränslös.

Chilimasala



Jag tillbringade stora delar av 2009 i Pakistan vilket bland annat gjorde mig beroende av deras mat. Mustiga grytor ganska lik indisk mat men inte lika mesig. Mer ruffigt och oborstat och alldeles fantastiskt bra. Nu slipper jag längta tillbaka alltför mycket eftersom jag har hittat Chilimasala, en Indisk/Pakistansk restaurang i Tensta 10 minuter från mitt kontor. Här serveras bla en Beef Jalfrezi som är mer robust än på vanliga indiska restauranger. Mer skägg på nåt vis. Så åk dit, maten är värd en omväg.

The West Wing



Efter en rejäl portion Beef Jalfrezi och några glas Hello my name is Ingrid blir man lätt sugen på att sjunka ned i soffan och äta några stulna påsar Cheetos. The West Wing är det perfekta tillbehöret till denna verksamhet. För det är faktiskt svårt att inte må bra av såna här dialoger:

Leo McGarry: The Citizen's Stamp Advisory Committee has a...
Josh Lyman: There's a Citizen's Stamp Advisory Committee?
Leo McGarry: Yes.
Josh Lyman: Made up of members of the "There But For the Grace of God Go I" club.
Leo McGarry: You wanna mock people or you wanna let me talk to Toby?
Josh Lyman: I wanna mock people.

Och sist men inte minst,

Podcasten "How Stuff Works"



Chuck Bryant and Josh Clark diskuterar viktiga ämnen som "Can you Sweat Colors?", "How Cheese Works", och "How to Land on the Government Watch List". De avhandlar ett ämne per podcast, och det finns hundratals avsnitt att ladda ned från Itunes. Väldigt roligt, väldigt allmänbildande och väldigt gratis.

Nu ska ni ha er en trevlig helg.

Längden är lika med roten ur BMI delat med promillehalten i kvadrat

Det var inte bara världens bästa fest som gick av stapeln i helgen, whiskyklubben Paddy hade ju möte också. Tanken att sätta sig ned och prova whisky dagen efter sjöslaget på Kastellholmen kändes bättre dagen innan än den gjorde när man vaknade dagen efter. Om man säger så. Men vad gör man inte för kulturen.



Baksmällan vek undan redan några minuter in i provningen och även lördagskvällen blev mycket trevlig. Nu visade det sig att baksmällan inte alls vek undan bara sådär, den sköts liksom på framtiden, så söndagen tänker jag inte blogga om så mycket.

Resultatmässigt var whiskyprovningen en formidabel katastrof och jag försökte så gott jag kunde att skylla mina noll rätt på festen dagen innan. Vilket församlingen inte helt överraskande vägrade godta som acceptabel förklaring och jag tappade således all pondus, respekt, och den aura av oövervinnerlighet som jag byggt upp under hela året.

Men som sagt, det var det värt.

Vi ägnade också delar av whiskyprovningen åt att en gång för alla gå till botten med livsgåtan "hur kroppshyddan påverkar förmågan att tåla alkohol". Undersökningen var ytterst seriös och med promillemätare, miniräknare, våg och en i hast framtagen formel för hur promillehalten skulle kunna förhålla sig till en persons BMI skred vi till verket.

Efter att vi samlat in nödvändiga data, hånat de som hade lägst BMI, samt dragit rötter ur diverse kvoter så kom vi fram till att stora människor tål alkohol bättre. Till och med vi själva insåg väl att vi knappast hade gjort någon banbrytande upptäckt här, men vi var ändå rätt nöjda med att tesen numera även bevisats av Whiskeyklubben Paddy.



Resten av kvällen ägnades åt att ifågasätta gränserna i BMI-skalan eftersom resultatet antydde att 80% av deltagarna skulle vara överviktiga. Så vi räknade ut hur långa vi behövde vara för att hamna på gränsen mellan ok och underviktiga och noterade glatt att en av oss kunde vara 2.44 lång och ändå klassas som normal. Och eftersom 2.44 inte är normalt så kunde vi lägga det där BMI-indexet bakom oss och fortsätta med våra liv.

Sedan har jag för mig att vi gick hem.

Satan i Gatan

Kan inte tänka, jag står bara här och ler.

Och för er som inte är lika insatta i dagens populärmusik som jag är, så citerade jag just Veronica Maggio. Två gånger dessutom.

Satan i Gatan är en hänvisning till det personliga rekord i baksmälla jag hade förmånen att få uppleva under större delen av lördagen, och det andra citatet ska tolkas som att det för en endaste gångs skull faktiskt var värt det. För festen jag var på i fredags var den bästa och roligaste jag har varit på i hela mitt liv.


Foto: Andreas Alfredsson

Av hänsyn till festdeltagarna, föreningen Bevara Kungliga Skridskopaviljongen, samt god smak i största allmänhet, kan jag inte publicera så många bilder som jag skulle vilja, utan får nöja mig med att lägga upp ett par stycken från den lite mer städade delen av kvällen:

Edit: Jag fick bassning för att ha brutit mot löftet att inte publicera några egentagna actionbilder från festen, så de har jag tagit bort. Sett till själva fotokvaliteten så missade ni inget direkt.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om den här festen, men avstår. Jag tar istället alla minnen från den där fredagskvällen och placerar dom på ett säkert ställe näst längst in i mitt hjärta, där dom kommer att ligga och lysa och värma under resten av mitt liv.

Tack alla ni som kom, för oss fyra var det här en rakt igenom magisk afton.


Foto: Andreas Alfredsson

Jag åkte motorcykel i helgen! Eller fel, jag körde motorcykel till och med. Och säger man Enduro så blir man ännu lite ballare. Säger man däremot motocross då blir det jättefel och så tappar man omedelbart alla coolpoäng och måste börja om från början igen. Viktigt det där.

Det är också viktigt att ha snygga skydd. Kolla:



Enda felet med den där bilden är möjligen att jag ler lite för mycket, för det ska man inte göra när man kör Enduro. Bister min passar mycket bättre till de där axelskydden, det borde jag ha tänkt på. Samtidigt var det svårt att inte le, för det var alldeles vansinnigt roligt.

Nu var nog inte leendet det enda nybörjarfelet jag gjorde, för när jag var i moppeåldern satt jag mest som ett tänt ljus hemma och gjorde mina läxor istället för att lära mig att släppa upp en koppling långsamt. Så det var inte helt trivialt att ge sig iväg på en motorcykel bara sådär, mitt inne i en skog dessutom. Men jag överlevde, och nästa gång ska jag försöka växla också.


Bedömd hastighet: c:a 22 km/h

Andra halvan av helgen ägnade jag mig mest åt att återhämta mig från lördagens kräftskiva, ni vet det där med att ligga i soffan och upprepa mantrat "Det är inte värt det, det är inte värt det" en hel dag.

Och sen blev det måndag. Och snart är det fredag. Och då är det så där värt det igen.

Post Hoc, Ergo Propter Hoc

Jaha, men hitta på en bättre rubrik själva då, så får ni se hur lätt det är.

Jag trodde man skulle bli smart av att titta på The West Wing, men överkonsumtion har nu lett till att mitt annars så blixtrande intellekt slipats ned så kraftigt att mitt huvud numera är helt platt. Vilket definitivt haft en menlig inverkan på mitt bloggande. Och förmågan att bära upp en keps på ett vettigt sätt.

Och inte har det hänt speciellt mycket den senaste tiden heller. Det mest noterbara är väl att jag betalade momsen för någon vecka sedan, hade två tomtar från internet på middag samt att augusti tog slut. Så spännande har jag haft det.

Men i september händer det grejer! Kräftskiva på lördag och ett sjuhelvetes party nästa fredag! Som dessutom följs upp med det fjärde sammanträdet i whiskyklubben dagen efter. Hårda papper, men det är bara att bita ihop tänderna i byxfickan och i lätt framåtlutad stil springa rakt in i kaklet med plattskallen före.

Sedan är det oktober och då fyller jag år! 67 år blir jag, om man tar i beaktande hur pigg jag känt mig den senaste tiden, 77 om man även räknar in prestationerna på gymmet. Betydligt yngre kommer jag däremot att vara under perioden 22-24 oktober då jag i celebert sällskap befinner mig i Bologna för att äta riktig mat och se Bologna-Lazio på Stadio Renato Dall'Ara. Ja, och sen är det väl höst antar jag, det brukar det ju vara vid den tiden på året.

Vintern rasar sedan under några jobbiga månader, men förhoppningsvis kan vi tillbringa åtminstone två veckor av den tiden på något varmare ställe. Typ Florida. Hur vi nu ska ha råd med det, för 2012 tänkte vi gifta om oss i Las Vegas igen och det är minsann lika jobbigt för ekonomin som det är ansträngande för psyket när man ska säga "I do" och ändå låta trovärdig.

2015 lämnar vi Täby och flyttar in till stan, 2028 går jag i pension, åtta år senare flyttar vi ned till Toscana, och någonstans kring år 2048 tänker jag, iförd röd näsa och klädsam övervikt, lägga av för gott för någon måtta får det ju faktiskt vara.

Sounds like a plan.

Och på väg dit tänker jag tillbringa så mycket tid jag någonsin kan med min familj och mina vänner, som alla är synnerligen älskvärda personer. För jag har bestämt att det är det som livet går ut på, och inget annat.

The West Wing

Efter ett alldeles för långt uppehåll i plöjningen av alla säsonger av Vita Huset har jag nu tvingats att se om allting från början. Därav den något sporadiska uppdateringen av denna blogg. Jag närmar mig nu slutet av säsong 2 och ska kasta mig över tredje säsongen så fort lyxsvägerskan erkänner att det är hon som lånat den, vilket hon hittills vägrat att göra.

Säsong 3 innebär också att jag kan flytta upp rumpan från soffan och tjock-tv:n i källaren till den betydligt bättre soffan och platt-tv:n i vardagsrummet eftersom de två första säsongerna införskaffades i USA och den enda regionsfria DVD:n i huset är den gasol-DVD jag ärvt av just lyxsvägerskan och som av estetiska skäl placerats längst ned i huset.

Någonstans mitt i säsong 4 slutade jag av någon anledning att titta för några år sedan, så snart börjar alltså allvaret. Tre och en halv säsong av otittade West Wing avsnitt ligger framför mig, vilket får mig att tro att hösten kan bli rätt bra trots allt.

Viktminskningen har pga detta avstannat en aning, för att inte säga reverserats, men det är det värt. Gå ned i vikt kan man ju göra någon annan gång, när omständigheterna tillåter.

(Varför jag tror att all den här informationen ovan ens skulle vara remotely intressant för er vet jag faktiskt inte. Så sluta.)

Laga mat hinner jag däremot fortfarande med. Jag har övat mig på tryffel inför Waynes och Cramps statsbesök den 27:e och det gick alldeles förträffligt. Så här såg tryffelcarbonaran ut:


Åhh!


Och tryffelrisotton:


Ahh!


Och tryffelrisotton tillsammans med en kalventrecote och bearnaisekryddsmör:


Herrejävlar!


Spelat Wordfeud har jag gjort också, och var jättestolt för att jag la ett 94 poängsord i söndags ända tills mina jobbiga Twitterkompisar upplyste mig om att 94 poäng var en jävla skitpoäng och att jag skulle återkomma när jag passerade 300 poäng per ord. Ett skitspel är vad det är. Vill man ändå slå mig i Wordfeud, vilket ärligt talat inte är den största av utmaningar, så letar man reda på "RealFasching".



Jag avslutar detta infernaliskt ointressanta inlägg med en bild på hur min kaffekopp på jobbet såg ut efter semestern.



En sipp av det där och du behöver aldrig mer äta pencillin i hela ditt liv.

Alla eländes Moder

Semestern är slut, mörkret faller och kvällskylan är tillbaka.

Bilköerna är tillbaka, sovmorgnarna är slut och löven faller.

Börsen faller, min PT är tillbaka och snuset är slut.

Hur jag än vrider och vänder på det här så ser det jävligt dystert ut.
Dessutom har frugan fyllt 40 så nu kan jag inte ens gå runt och skryta med att jag har en ung fru. Det är mycket nu.

Den grå vardagen är här, allt blir precis som vanligt igen, och sen är det jul. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta Burrata.

Eller tryffelcarbonara, för ikväll är lyxsvägerskan här och då ska jag försöka mig på att kopiera den godaste pastarätt jag någonsin stoppat in i munnen. La Giostras Carbonara di tartufi bianchi sulla chitarra. Det kommer naturligtvis resultera i rena lustmordet på den skapelsen, så jag vill redan nu be Prince Dimitri Kunz d'Asburgo Lorena om ursäkt för att jag ens försöker.

Vill väldigt mycket tillbaka till Toscana. Jag borde inte åkt dit, jag visste att jag skulle bli dödligt förälskad i den där provinsen. Jag kanske ska passa på att hoppa av när jag åker på den där Bolognaresan ni fixade till mig? Söka asyl i Florens och ange miserabelt klimat, dålig mat och gammal fru som skäl? Får fundera på det i helgen.

För jag orkar bara inte ha tråkigt. Det är direkt förödande för mig att ha tråkigt numera. Efter att i mer än ett och ett halvt år dagligen ha funderat på vad allt det här går ut på, och inte kommit fram till ett endaste litet dugg, så får jag helt enkelt se till att ha roligt istället för tråkigt under tiden eländet pågår. Tills den där märkliga dagen kommer då man tar sitt sista andetag och reduceras till ett minne, några fotografier och de där fina vinerna man borde ha korkat upp medan tid fanns. En dag jag i mina allra mörkaste stunder faktiskt kan längta väldigt intensivt till.

Så kan man tänka. Om man vill må ännu sämre. Men det ville vi ju inte, så då tänker vi på något roligt istället.

Till exempel att Cramp magazine och Wayne Nilsson ska komma hem till mig i augusti. Det ska bli väldigt roligt. Vi ska äta gåslever, tryffelrisotto och hängmörade kossor och till det ska vi dricka goda öl och goda viner. Och så ska Wayne försöka lära sig att dricka whisky igen, det ska också bli skoj. För då kommer Wayne att bli full och kräkas lite på Roslagsbanan på väg hem, kan jag tro.

Och så Bolognaresan som sagt. Det ska bli alldeles fantastiskt roligt. Datum är inte bestämt ännu, men jag hoppas på Bologna-Inter den 25 september. Och att Kenneth Anderssons favoritkrog serverar Burrata, och Carbonara med tryffel i.

Byta jobb har jag också funderat på! Uppdraget jag har tar ju slut en vacker dag och då kan det ju vara bra att hitta ett nytt. Eller skaffa sig en anställning. Om man nu inte vill hamna på dekis förstås, men det vill man väl ändå inte. Så nu tycker jag att ni tänker till lite och meddelar mig vilket företag en av Sveriges bästa projektledare borde jobba på. Så funderar jag vidare på mitt håll.

Ja men då så. Då säger vi så. Skönt att se er igen förresten.