Farfar och sorgen

Det är fortsatt riktigt tungt, mörkret är kompakt och sorgen lamslår hela mig när den väller in. Vilse och förtvivlad är en bra beskrivning av mig just nu. Orkar inte ens blogga om eländet. Det börjar bli läskigt verkligt nu och det där med 'Bring it on' är inget jag behöver be om längre.

Och allt handlar ju inte bara om mig, jag har en fru och två barn att vara orolig för också. Tre barn förresten, jag oroar mig fortfarande för Linus. Och så har jag en far. Som inte bara har barn att oroa sig för utan även barnbarn. Linus var det andra barnbarn han förlorade, Timo dog exakt ett år innan Linus.

Jag har själv märkt att det hjälpt lite grann att få skriva om allt jag upplever just nu så jag föreslog att han skulle göra samma sak.

Och i morse fick jag det här mailet, och han ville själv att jag la ut det på bloggen:

Alltsedan 18 januari har min hjärna varit insvept i svart. Jag har haft en klump i magen, en tyngd över bröstet som gör det svårt att andas, tårarna brinner bakom ögonlocken och bryter fram vid minsta ursäkt vare sig det är när jag tittar på Ida´s teckning av Linus eller när jag tittar på våra julkort med alla våra barnbarn.

Jag känner igen dessa känslor. Det är min gamle ovän Sorgen, som dök upp när min första hustru Mayne dog i cancer 1991. Hon var min hustru i 30 år och mor till våra 3 barn, Martin och hans 2 systrar. Det tog mig lång tid att bli av med honom – Sorgen.
Han kom tillbaka när ett av mina barnbarn – Timo – plötsligt gick bort och jag hade inte hunnit bli av med honom när olyckan med Linus inträffade. Nu är det etter värre. Föräldrar skall inte överleva sina barn. Farfar skall absolut inte överleva 2 av sina barnbarn. Det är mångdubbelt fel.

Vad är det då jag sörjer på Linus vägnar? Allt som han borde fått uppleva, men som inte blev av på grund av ett ögonblicks ouppmärksamhet. Han fick inte uppleva att få älska med en flickvän. Inte heller fick han uppleva att få ett eget arbete och stå på egna ben. Han fick inte vara med att gifta sig med en kvinna som älskade honom och som han i sin tur älskade. Kanske värst av allt, han fick inte hålla sitt nyfödda barn i sin famn och se lyckan och stoltheten i mammans ögon. Han fick inte ligga som sin pappa med sitt barn tryggt vilande på sin mage. Han fick inte se sina barn växa upp. Han fick inte egna barnbarn. ”Barnbarn är så kul att jag borde börjat med dom”.

Allt detta och mycket mer sörjer jag och det är inget jag kan göra.

Jag sörjer också den skada som vållats min son, hans underbara hustru och de lika underbara döttrarna som alltför tidigt fått se livets baksida. Jag sörjer också för mormor och morfar. Han var av ett olyckligt öde utsedd att vara den som kom först till olycksplatsen och som tvingas leva med den synen. Jag sörjer också för mina döttrar varav den ena inte på långa vägar har nått fram i sin egen sorg över sitt barn, Timo. Jag sörjer för många, många fler.

Jag sörjer också av rent själviska skäl. Vi träffades alldeles för lite jag och Linus. Jag kände inte dig så väl som jag borde. För mig blir du alltid en 7-8-åring med ljust hår, okynnig blick och ett brett leende. Jag minns våra teaterbesök med glädje. Jag är glad och tacksam mot min nuvarande hustru Barbro för att hon pressade på och planerade. Jag minns att du slog mig i schack och att jag inte förlorade avsiktligt. Jag minns våra konditori- och restaurantbesök.

Som tonåring minns jag dig mera otydligt där du nästan alltid satt vid datorn i källaren. Du slet dig dock från datorn vid våra juldagsmiddagar. Jag minns dig också med din gitarr och att du spelade bättre än jag trott. Vi pratade aldrig om din musik. Om jag gett mig tid hade vi kanske kunnat finna någon gemensam favorit. Jag sörjer och grämer mig att vi inte hade mera tid gemensamt. Nu är det för sent.

Det finns glädjeämnen också och jag dröjer vid dem så mycket jag kan. Jag är glad för den tid vi fick tillsammans. Jag är glad att du var den du var och att du var uppskattad av dina kamrater. Jag gläds åt episoden som Ida berättade. Bland glädjeämnena finns också hur min son och hans familj står upp mot sorgen och det bemötande som de, och i delar även jag och min hustru, fått från skola och andra myndigheter, från kuratorn Hillevi, från grannar och andra vänner, från arbetsgivare och kunder. Jag är också glad att lokföraren är helt oskyldig till olyckan. Jag slipper att hysa agg till en för mig okänd människa som också är ett offer. Jag kan i stället ägna mina krafter åt att bekämpa min sorg.

Nu skall jag ta en ny dust med honom – Sorgen.