Edit: Jag har svarat på Mimmis kommentar med ett litet (stort) förtydligande inlägg här.
Scouter.
Jag fan hatar scouter. Scoutledare alltså, vuxna scouter. Inte barnen såklart, de är alltid oskyldiga.
Men de från säg 16 år och uppåt. Den där präktigheten som vuxna scouter utstrålar gör mig alldeles vansinnig. Tokig. Galen. Jag ser ner på människor som tycker det är kul att vara scoutledare. Jag står inte ut med dom. Jag tycker till och med synd om dom.
Jag är fullt medveten om att det är en sjuk inställning och att den gör mig till en betydligt sämre människa än vad jag går omkring och tror att jag är. För vad kan vara mer rättskaffens än att vara scoutledare? Lära våra barn lite om naturen, att vara försiktiga med eld och knivar, att värna om miljön?
Sunt förnuft säger ju att världen skulle se mycket bättre ut om det var obligatoriskt för barn att vara med i scouterna några år strax innan puberteten.
Jag säger att det var så Nazi-Tyskland uppstod. Eller nåt.
Nu har jag naturligtvis fel, och ber härmed om ursäkt till alla ideellt arbetande hedersknyfflar till scoutledare. Men jag kan inte hjälpa det, jag står inte ut med er. Låt mig vara, och ge fan i mina barn. Vidriga människor.
Förlåt.
Inget att be om ursäkt för. Präktighet är alltid avskyvärd och i scouttappning är den det tusenfalt.
SvaraRaderaHar själv varit scout. Fram till högstadiet. Då alla vettiga hoppade av...
SvaraRadera*ler*.... ligger något i det du skriver....
SvaraRaderaNu är det kört. På riktigt. Man ska inte göra scouterna förbannader. På samma sätt som man inte skulle stöta sig med Hitlerjugend.
SvaraRaderaDu kommer numera få varenda senil tant som vill bli ledd över gatan, lotasd in i din trädgård; knopövningarna utförda på din dotter; 400 scoutscarves upphängda på staketet. Och de är många
Men kom igen, hur gammal är du egentligen?
SvaraRaderaDe flesta av mina klasskompisar är fullständigt övertygade om att vi träffas varje helg, uppklädda till tänderna i scoutdräkt, för att marschera ut i skogen i en lång rad, medan vi sjunger lite klämkäckt, och den som går längst bak håller i den stora, ståtligt vajande flaggan...
Måste tyvärr krossa illusionen.
Jag är en tjej på snart 17 år, och jag är mycket engagerad i scouterna (vanliga möten + styrelsemöten, båda en gång i veckan, samt helg- och lovaktiviteter).
Bara för att förtydliga lite, så är jag inte någon komplett tönt som är utfryst i skolan, utan snarare relativt populär, har många vänner, går på fester på helgerna, etc.
När senast var du på ett scoutmöte, och hur gamla var scouterna som var där?
När man är 15 år flyttas man upp till ålderskategorin Utmanarscout (det låter däremot riktigt dumt - jag och de allra flesta av mina vänner inom scouterna försökte motarbeta namnet utan framgång).
Vi är mer som en ungdomsgrupp; vi träffas och fikar, diskuterar allt från politik till allmänt skvaller och en del annat som jag nog inte ska gå in på (trots att det antagligen skulle tvätta bort präktighetsstämpeln från oss).
Nu på höstlovet kommer exempelvis
~40 scouter träffas i Enköping, för att se på film i c:a två dygn, ligga i stora, varma högar av folk, skratta och mysa.
Däremot kan jag erkänna att yngre (upp till 9 år; och även vissa scouter 40+) lever upp ganska bra till stereotypen.
Men å andra sidan så är det knappast skadligt för ett så ungt barn att veta vad man ska säga när man ringer 112 vid en nödsituation, hur man livräddar någon som är på väg att drunkna, vad som händer om man försöker släcka en oljebrand med vatten, hur man klarar sig om man lyckas gå vilse i en skog etc.
Inte för att dina barn någonsin skulle gå vilse i skogen. Med din inställning lär de vara ganska urbaniserade, oavsett vilken ålder de är i.
Vi är inte så jävla präktiga (hjälphjälphjälp, scouten vågar svära!), hjälper inte tanter över gatan dagarna i ända, äter inte kottar, knyter inte knopar särskilt ofta...
Däremot:
*vi vågar och vill engagera oss politiskt
*många av oss övar upp ett bättre civilkurage, tack vare scoutingen
*det är säkert flera som har fått ett bättre självförtroende tack vare scouterna
*vi har riktigt kul
*många träffar flick- eller pojkvänner inom scouterna
*vi lär oss ta ansvar (främst vi som är med i styrelse e. dyl.)
*vi får åka utomlands på läger eller saker i stil med Explorer Belt
Med mycket mera.
Har skrivit en mängd saker nu, det blev lite mer än jag hade tänkt mig, men en av få saker jag verkligen kan reta upp mig på är just folk som klagar på scouter. Utan att veta vad scouting verkligen innebär.
Och beträffande kommentaren "Jag ser ner på människor som tycker det är kul att vara scoutledare. Jag står inte ut med dom. Jag tycker till och med synd om dom"...
Det är nog dig det är synd om.
Jag lider med personer som dig.
Mvh den "präktiga" scouten (som för övrigt snart åker till styrelsemötet).