Hänt Extra

I allt elände har vi ändå försökt vara lite sociala ibland. För ett tag sedan var vi på invigningen av WESC nya butik i Stockholm, vilket hur konstigt det än låter var riktigt trevligt, även om det ytliga blir ännu mer ytligt och obegripligt när man för tillfället befinner sig på den lite allvarsamma sidan av livet.

Men det var bra träning, och det var kul att bli inbjuden. Det finns ju alltid en risk att man blir lite utanför, att ingen vill eller vågar störa, och att vägen tillbaka blir ännu lite längre. Något som vi tack och lov har sett väldigt lite av.

Jag utgår från att ni redan varit inne på finest.se och spanat in mingelbilderna.

Om inte så kan jag meddela att jag överraskande nog bara är med på en enda bild. Dessutom var det någon som råkade stöta till fotografen precis när hon skulle plåta mig, så det kom med några andra på bilden tyvärr.


Foto: Karina Ljungdahl

Forever Young

Det känns som att jag står och stampar på samma fläck, att ingenting förändras, vare sig uppåt eller nedåt. Ingenting blir bättre. Allt står still, på en nivå som jag absolut inte vill vara kvar på. Men så är det faktiskt inte. Situationen förändras långsamt, antagligen åt det bättre hållet, men det är så små förändringar att jag inte ser det själv. Jag har börjat jobba halvtid, bara en sån sak. Ett jättesteg framåt, även om det krävs en för mig nästan omänsklig kraftansträngning att bara kliva ur sängen och åka dit.

Nu har jag haft en osannolik tur att ha de arbetskamrater och uppdragsgivare som jag har. Den förståelsen och den flexibilitet de visat upp är enastående, och jag kommer att vara tacksam resten av mitt liv för att de hanterat situationen som de gjort, och fortfarande gör. Det hade varit väldigt mycket värre utan dom.

De första dagarna på jobbet var väldigt svåra, men nu känns det ibland riktigt skönt att vara på plats. Det blir jobbigt först när arbetsdagen är slut och jag är väldigt låg varje gång jag åker hem. Jag är så slut efter åtta timmars arbete att jag gråter av utmattning. Och sedan fortsätter det av bara farten, tårar av besvikelse över att jag inte orkar, och bittra, bittra tårar över att mitt liv inte blev som jag ville. Och sedan skuld för att sitta och lipa över att jag inte kan jobba så mycket som jag vill. Jag lever åtminstone, men det gör inte Linus. Och så väller sorgen över Linus in igen, och jag har slutat att ens försöka värja mig.

Terapeut, blogga, promenera på kyrkogården. Prata, prata, prata, älta, älta älta och så lugnar det ned sig ett tag. Om och om igen, runt, runt. Man kan bli galen för mindre.

Tänkte egentligen skriva ett inlägg som spann vidare på Farfars inlägg om sorgen efter Linus, och tankarna om allt han inte fick uppleva, därav rubriken. Men jag tar det sen, påminn mig gärna.

Dag 63

Det har varit lite si och så med uppdateringar på den här bloggen, men så är ju livet numera, si och så. Upp och ner, upp och ner, riktigt jobbigt faktiskt. Fast något slags mönster tycker jag mig se, jag ska försöka förklara det här, mest för min egen skull. Inga inlägg känns speciellt vettiga att publicera på bloggen längre, handlar de om sorg så känns de för personliga och är det trams så känns de bara falska.

Men jag orkar inte bry mig om det, jag har viktigare och läskigare saker att oroa mig för än vad som känns rätt eller fel att publicera på en blogg.

Proffsen säger att det är bra att försöka sätta ord på hur man känner sig, eller hur man upplever/upplevt saker, så jag får väl lita på dom. Nuförtiden är det vanligt att de som på något sätt varit inblandade i katastrofer; anhöriga, vänner, polismän, brandmän, klasskamrater osv genomför en debriefing där man, ofta tillsammans med en terapeut, själv får berätta om det man upplevt. Det var det första vi fick göra när vi träffade vår kurator dagen efter att Linus dött. Vi berättade var och en vår version av händelsen, var vi var, hur vi fick veta, vem som ringde vem, hur vi kom hem och vad som hände sedan. Jag vet inte varför det var en så stor lättnad att få berätta och lyssna på de andras versioner, men det var det, och det är väl därför man har debriefingar kan jag tänka.

Den känslan var också skälet till att jag för två månader sedan satte mig ned och skrev ned min version av händelseförloppet. Kändes det bra att få prata om det så skulle det antagligen vara bra att skriva om det. Och det var det också. Sedan kan man alltid diskutera om det är vettigt att publicera sina innersta tankar på internet, men som sagt jag skiter i det tillsvidare.

Så nu tänkte jag beskriva hur jag uppfattar min situation idag, hur sorgen ser ut två månader efter det att den plötsligt dök upp den där morgonen i januari.

Det stämmer rätt bra det många har skrivit i kommentarerna att det är som en berg och dalbana, fast ändå inte riktigt. För mig går det snarare ganska långsamt nedåt och sedan väldigt snabbt upp, för att sakta gå utför igen. Som en sågtandkurva ungefär. Nedförsbacken är inte så brant som den var tidigare, det kan ta ett par dagar att nå nivån där det helt enkelt inte går att stå ut längre, och det är då jag måste göra något för att ta mig därifrån. I början visste jag inte vad jag skulle ta mig till och ångesten blev bara starkare och starkare, men nu har jag några knep som funkar, åtminstone ibland.

Det bästa är att prata med Hillevi eller Louise, den ena är kurator och den andra terapeut. Jag vet inte vad skillnaden är, men någon slags teoretisk skillnad är det säkert. Båda är väldigt bra, och båda får upp mig ur mörkret efter bara en timmes samtal. Varför vet jag inte, men det funkar. Utan de där samtalen skulle ingenting fungera, det är helt säkert.

Nu träffar jag ju bara Louise eller Hillevi en timme i veckan, så för det mesta måste jag försöka kravla mig upp alldeles själv. I onsdags var jag väldigt långt nere i mörkret och bestämde mig för att åka till minneslunden sent på kvällen, det var det enda jag kunde komma på. Det var första gången jag var där sedan begravningen och det var väldigt, väldigt jobbigt. Att behöva åka dit för att Linus är död är så jävla vidrigt, men även det kändes bra efteråt och jag la till det i arsenalen av pick-me-up aktiviteter.

Och idag läste jag för första gången det elever, lärare och föräldrar i Skolhagenskolan hade skrivit i minnesboken, vilket naturligtvis också var förfärligt jobbigt, men även det lättade lite på pressen och tog mig upp till en rimlig nivå igen.

Så om allt stämmer så ska måndag vara en ok dag, vilket passar bra eftersom jag ska jobba. Och kanske träna. Kanske. Vilket i ärlighetens namn betyder "förmodligen inte", men jag har som ni ser åtminstone börjat tänka på det.

Ja, ungefär så där ser det ut just nu. Ni som vet, känner ni igen er? Och har ni egna knep för att skingra mörkret för ett litet tag så får ni mer än gärna berätta om dom.

Veckans Vetenskap

Vad är déjà-vu?

Mitt spontana svar:

Déjà-vu är en plötslig känsla av att man befinner sig på en plats eller är med om en händelse, som på ett underligt sätt känns bekant.

Déjà-vu är en plötslig känsla av att man befinner sig på en plats eller är med om en händelse, som... hmm, vänta lite nu...

Illustrerad Vetenskap:

De flesta människor har någon gång befunnit sig på en plats eller varit med om en händelse, som på ett underligt sätt känns bekant. Det är ingen stark känsla utan mer en vag förnimmelse av att det är något som man upplevt tidigare. Fenomenet kallas déjà-vu. Det är franska och betyder "redan sett".

Déjà-vu beskrevs för första gången på 1880-talet. Sedan dess har man fört fram ett stort antal teorier, utan att man dock har kommit fram till någon egentlig förklaring. Freud ansåg att déjà-vu uppträder, när en person plötsligt påminns om en fantasi. Andra har sett déjà-vu som ett symptom på dålig kontakt med verkligheten. Ingen av dessa uppfattningar har dock speciellt många anhängare idag. De flesta anser att déjà-vu beror på spridda likheter mellan en nuvarande och en tidigare hågkommen situation. Till exempel har den holländske psykiatrikern Herman Sno föreslagit att minnen lagras som hologram. Till skillnad från fotografier innehåller varje del av hologrammet den information som krävs för att skapa hela bilden. Ju mindre bitar man har desto suddigare blir dock bilden. Déjà-vu uppkommer i så fall när en detalj i en aktuell upplevelse matchar en liten del av en tidigare, så att en suddig bild av gamla erfarenheter blandas med den nuvarande situationen. Något som kanske talar för den teorin är att upplevelsen av deja-vu i regel är speciellt stark, om man är okoncentrerad, till exempel i samband med att man är mycket upphetsad, utmattad eller sjuk.

Två klargöranden

Jag skrämde tydligen slag på halva släkten när jag berättade att jag varit och röntgat bröstkorgen. I onödan visade det sig. För idag fick jag följande besked från min läkare:

Sternums nedre spets, dvs processus xiphoideus, är något ventralangulerat. Sannolikt finns också viss artros i de coscosternala ledförbindelserna i nedre delen. Något svårt att veta vilken av dessa omständigheter som upplevs som palpabel förändring. Inget uppenbart avvikande i övrigt.

Snäll som han är så skrev han också att det där betydde att det inte var något att oroa sig för. Och om det nu finns någon som förstår läkarlingo och som inser att min läkare ljuger och att min bröstkorg kommer att implodera på torsdag nästa vecka så vore det bra om ni inte berättade det för mig. Det får bli en överraskning i så fall.

Vidare anar jag en viss nyfikenhet kring det där med apelsinen, och snäll som JAG är så får ni svaret här:

Det kan mycket riktigt se ganska groteskt ut, när man skalar en stor navelapelsin och hittar en extra liten och ofta helt förvriden apelsin inne under skalet i den ojämna, buliga toppen. Trots det märkvärdiga utseendet är det dock inget tecken på sjukdom eller mänsklig påverkan. Apelsiner kan indelas i tre stora grupper. Sorterna i den första gruppen har normala frukter. Sorterna i den andra gruppen är de så kallade blodapelsinerna, som har rött fruktkött. Slutligen har vi navelapelsinerna, som just kännetecknas av att det sitter en extra liten apelsin i toppen.

Den lilla tvillingapelsinen bildas på grund av att navelapelsinens blomma är försedd med en extra krans av små fruktblad, de delar av blomman som bildar anlaget till den färdiga frukten. Egenskapen är genetiskt betingad och förekommer hos alla navelapelsiner, men den extra lilla frukten är särskilt tydlig i mycket stora exemplar. Även om den extra frukten inte har framavlats medvetet, har den så att säga följt med på köpet, när apelsinodlare har valt apelsinträd med extra stora frukter att avla vidare på.

Extra frukter, som också kallas bifrukter, förekommer också hos andra växter med stora frukter, bland annat lök. Förmodligen producerar växten de små bifrukterna som ett slags extra investering, när det förekommer ett näringsöverskott. Att göra den redan befintliga frukten ännu större skulle nämligen biologiskt sett vara slöseri med energi. Det skulle bara resultera i mer fruktkött och inte fler frön. Det lönar sig bättre att bilda en extra frukt och därmed nya frön.

Allt enligt Illustrerad Vetenskap. Det enda sensationella med det där svaret tycker jag är att det finns någon därute som på något sätt och av någon anledning tillskansat sig dessa kunskaper. Heder åt dessa människor.

I övrigt går det ok. Upp vissa dagar, väldigt ned andra dagar. Men vi är alla fortfarande fast beslutna om att det till slut kommer att bli bra, åtminstone acceptabelt.

Just nu siktar jag på att komma igång med jobbet igen, längtar oerhört mycket efter ett någorlunda normalt liv.

Veckans Vetenskap

Välkommen till mitt nya koncept!

Jag har nämligen upptäckt den utmärkta tidningen Illustrerad Vetenskap (jag frekventerar ju diverse väntrum nuförtiden) och den tidningen har en frågespalt där man kan skicka in mer eller mindre intressanta frågor. Denna avdelning är rolig på flera olika sätt, ta följande fråga till exempel:

"Varför finns det ofta en liten apelsin inne i apelsinen?"

Det är en rolig fråga eftersom det ju faktiskt ofta finns en liten apelsin inne i apelsiner. Och när jag ser frågan vill jag faktiskt veta svaret. Det är också väldigt roligt att någon funderat så mycket på detta faktum att han/hon satt sig ned och skrivit ett mail till en tidning för att bringa klarhet i detta mysterium. Vidare är det fantastiskt roligt att tidningen svarar på frågan som den självklaraste sak i världen. Någon vet alltså, på riktigt, varför det ofta finns en liten apelsin inne i en annan apelsin.

Och eftersom jag behöver lite roligt i mitt liv just nu så tänkte jag publicera några av frågorna. Dessa frågor följs sedan av mitt spontana svar, innan jag läst det rätta svaret, och slutligen det enligt Illustrerad Vetenskap rätta svaret.

Så häng med nu, ni kommer att bli grymt allmänbildade!

Veckans Vetenskap:

Varför står kor alltid vända åt samma håll, när de betar?

Mitt spontana svar: För att det ligger stora högar av bajs på maten i den andra änden.

Illustrerad Vetenskap: Om en flock kor står vända åt samma håll på en äng, medan de betar, sker det i regel på en dag med blåst eller kraftigt solsken. Det är tveklöst lättare och behagligare för korna att beta utan att få vind i huvudet och sol i ögonen.

Det unisona beteendet bland kor bottnar även i ett fenomen, som kallas social facilitering. Det betyder att om ett djur i en flock börjar göra en bestämd sak, kommer flera andra djur snart att följa efter. Därför ser man ofta att alla korna till exempel betar eller ligger och slöar samtidigt. Störs korna inte av vädret, är det slumpen som avgör vilket håll de står åt.

Om döden

Jag har funderat en hel del på döden de senaste åren. Tillsammans med de flesta medelålders människor världen över antar jag.

Min pappa fick frågan "Vad är döden för dig?" strax efter att min mamma dog i cancer våren 1991. Och det är ju onekligen en bra fråga. Vad ÄR döden egentligen, och vad händer efteråt?

Det självklara svaret, och det som naturligtvis måste vara det korrekta, är ju att det inte händer ett jävla dugg efter döden. Man slutar helt enkelt att existera. Som att sova drömlöst utan att vakna igen, medvetandet har upphört, man har slutat att finnas till. Det man skapat i sitt liv lever ju vidare, och alla minnen hos de man på något sätt gjort avtryck hos. Men jag som dör försvinner och återgår till stadiet jag var i innan jag fanns, nämligen ingenting. Och även om jag inte kan minnas att det gick någon nöd på mig då, så låter det ju inte sådär jättekul direkt.

Det enda alternativet jag kan tänka mig är att man på något sätt går vidare till något annat, något ännu bättre. Och det viktigaste, att man då får träffa de som dött tidigare. Mamma, Timo, Mormor och Morfar, Farmor och Farfar. Och Linus, vilket är så jävla sjukt att behöva skriva och jag blir alldeles förtvivlad när jag gör det, men nu är det så. Att få träffa Linus igen är en underbar tanke och jag har inga som helst svårigheter att övertyga mig själv om att det skulle kunna vara så.

Sen är det ju lite konstigt att hävda att jag tror på båda de här alternativen, men eftersom ingen kan bevisa att vare sig det ena eller det andra är det rätta så är det ju upp till mig, och jag pendlar glatt mellan dem. Eller så jävla glatt vet jag inte om det är men, ja ni fattar.

Och båda alternativen funkar för mig. Oavsett vilket som är det rätta så behöver jag ju inte oroa mig för Linus. Och vad gäller min egen död så spelar det ju inte heller någon roll, eftersom båda alternativen innebär att jag till slut slipper att sakna honom.

Vad är döden för dig?

Makrill

Makrill är som många redan vet världens godaste fisk. Efter tonfisk.

Makrill är således världens näst godaste fisk, men bara om den är färsk. Och helst ska den vara tillagad av min farmors mor, men det går inte längre eftersom hon varit död en längre tid. Men när jag var liten levde hon, och bodde sommartid på Käringön på västkusten. Eller var det farfars mor? Nåväl, Gamlamormor hette hon. Och om det var farfars eller farmors mor kommer min far snart att reda ut i kommentarsfältet.

På Käringön åt jag nyfiskad makrill så ofta jag fick, och eftersom makrill inte är en helt ovanlig fisk i dessa farvatten så blev det väldigt ofta. Och när man ätit klart så fick man gå ut tillsammans med Gamlamormor och mata fiskmåsarna med det som blivit över. Så där stod jag någon vecka varje år i ett moln av fiskmåsar och tyckte livet lekte, vilket det ju gjorde också.

Fast jag kommer inte riktigt ihåg hur hon tillagade den. Stekt var den, men var den filéad? Ska man helsteka makrill? Skälet till att jag frågar är att jag själv har försökt fixa i ordning makrill den senaste tiden, men det går inget bra. Åt helvete går det om jag ska vara ärlig, filéerna korvar sig när jag steker dom och dessutom smakar det inte ens i närheten så gott som jag kan minnas. Och ungarna hatar det, med viss rätt dessutom. Och inte finns det några fiskmåsar som dom kan mata heller.

Nu är det visserligen fuskmakrill som fiskats långt åt helvete ute i Atlanten och sedan transporterats med lastbil hela vägen till Täby. Och makrill som åkt lastbil ska man passa sig noga för, det har min farfar sagt. Men det kan väl inte vara det enda skälet till att det inte smakar bra?

Så om det är någon här som vet hur man lagar makrill så det smakar som när jag var liten så får ni gärna berätta hur man gör. Och säg inte att det är jag som måste transportera mig till västkusten, för jag hatar att åka lastbil.

Detta om makrill, världens näst godaste fisk efter tonfisk.

Och marulk.

Den tredje godaste fisken i världen alltså. Och det är märkligt, på gränsen till skandal faktiskt, att Wayne inte utsett denna delikatess till Veckans Djur än.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om makrill

Så nu vet ni det.

Om Bloggen

I natt skrev jag ett långt inlägg där jag försökte förklara varför jag stänger bloggen och slutar skriva. Att bloggen tillhörde mitt tidigare liv och hur jag insett att mitt nya liv måste levas IRL, vare sig jag vill eller inte. Jag har också funderat mycket på vad Linus skulle tycka om att jag skriver så mycket om honom på internet, och jag är inte alls säker på att han skulle gillat det.

Dessutom blir inläggen väldigt personliga, lite för personliga för att det ska kännas bekvämt att publicera dom för vem som helst att läsa. Det har också blivit jobbigare och jobbigare att skriva, så efter en del ältande så kom jag fram till att det enda rätta var att lägga ned.

Så jag tackade alla mina läsare som jag skrattat tillsammans med under åren, och som jag gråtit tillsammans med den senaste tiden. Och så skulle jag publicera inlägget idag, efter att jag röntgat bröstkorgen (man gör så nämligen, när man lägger ned bloggar).

Så där står jag i väntrummet på Täby Sjukhus när det plötsligt kommer fram en för mig helt okänd kvinna som undrar om jag heter Martin och skriver den där bloggen, och så kramar hon mig. Och berättar att hon läser min blogg varje dag och att hon tycker att den är jättebra. Och jag berättade att jag precis bestämt mig för lägga ned, vilket hon tyckte var en ganska dålig idé.

Ett rätt märkligt sammanträffande faktiskt. Kanske inte för att en helt okänd kvinna kommer fram och kramar mig, jag är ju rätt snygg ändå, men att det hände just idag.

Nu tror ju inte jag på det övernaturliga, eller att man kan få tecken till höger och vänster. Men jag är jävligt svag för smicker ska ni veta, så jag lovade naturligtvis på stående fot att inte alls sluta skriva.

Det blir alltså till att fortsätta. Om än lite mindre personligt, och inte så mycket om Linus. Det tar han och jag på något annat sätt.

Planering

I mitt förra liv hade jag som vana att en gång om året, oftast i maj, åka till Sundsvall med min polare Leffe. Historien om hur Sundsvallshelgen föddes är både lång och tråkig men den har i alla fall resulterat i 6 resor. 7 enligt Leffe, men eftersom han inte kan redogöra för vare sig vilket år det skulle varit, eller vad vi i så fall gjorde så har jag valt att ignorera det påståendet. Sex resor har vi gjort, den ena roligare än den andra.

Snart är det maj och jag undrar om vi inte ska se till att ta oss dit i år ändå. Bära eller brista. Förr eller senare måste jag ju leva hyfsat normalt igen, så varför vänta?

Resan har alltid föregåtts av en massiv planering, vi har vänt och vridit på varje liten timme för att till slut spika den ultimata sundsvallplanen. I år har vi inte hunnit planera än, men till helgen ska vi försöka få till ett möte i samband med den V75:a som ska finansiera resan.

Än så länge har vi bara en aktivitet klar, den att sätta oss i ett hörn på Daltons och bli fulla som små svin, men vi behöver mer kött på benen.

Tips emottages tacksamt! Av någon anledning har jag en hel skrälldus läsare från just Sundsvall, så jag har höga förväntningar på det här!

Var man äter godast, var man bor trevligast och var man har roligast. Samt vad man gör mellan kl 10-12 på lördag förmiddag. Det har vi aldrig riktigt fått kläm på. Pensionerade blogglegendaren Gremlan har tidigare tipsat en hel massa om hur man bäst spenderar en helg i Sundsvall, men det var ju ett par år sedan så nåt måste ju ha hänt. Väl? Kanske har Espan dragit igång igen? Detta märkliga men fantastiska etablissemang.

Budgeten är fortfarande lite lös i kanten, den varierar från några tusenlappar till flera miljoner, lite beroende på hur det går för Svanstedt och Giddes Dream i V75:ans första avdelning på lördag, så tipsa om allt!

Tack!